Kaos hos frisören

Felix och jag tittar på varandra och nickar. Yes, det är dags att klippa sig.

Åker till den lokala frisören, en stor salong full av speglar, höj- och sänkbara stolar och sporadiskt utspridda handfat av fågelbadsstorlek. Ville behöver inte klippa sig, men man brukar alltid få en godisklubba när man är hos just den här frisören, så han vill gärna följa med i alla fall meddelar han.
När vi kliver in i hårsalongen sitter redan fyra damer, tre äldre herrar samt en rödhårig yngling i varsin frisörstol. De fyra damerna har aluminiumfolie utplacerade på huvudena. Det sticker ut geggiga hårtussar ur foliet. Det finns några stolar lediga i lokalen, så Felix och jag behöver inte vänta på att få våra frisyrer pimpade enligt det rådande modet. Skönt.
Jag instruerar Ville att han måste sitta still i väntsoffan medan Felix och jag blir klippta. Det finns en serietidning han kan läsa. Det här ska inte ta mer än tjugo minuter. Jag ser inga problem med det här upplägget. Inte Ville heller. Det här ska gå bra, det är vi överens om.

Jag blir placerad i en stol runt hörnet från Ville. Jag kan inte se honom öga till öga, men genom alla speglar i rummet som transporterar våra ansikten och blickar fram och tillbaka så kan jag se att han sitter kvar och verkar uppföra sig hyfsat mänskligt. Felix hamnar på andra sidan rummet från mig. Han tittar rakt fram västerut, jag tittar rakt fram österut. Trots det kan vi se varandra, även detta tack vare alla speglar som kastar våra reflektioner genom rummet. Känns tryggt. Vi ler mot varandra (ja, egentligen ler vi ju ifrån varandra men, som sagt, med speglarnas hjälp blir det leenden mot varandra).
Våra respektive frisörer tar sig an våra hårsvall. Ville är fortfarande lugn och fin i sin väntsoffa. Allting är frid och fröjd. De andra i salongen verkar också nöjda över hur deras eftermiddag hos frisören artar sig.
Lutar mig tillbaka i stolen. Låter mig smekas av den fintandade kammen som separerar stråna från varandra och masserar hårbotten i en och samma rörelse. Blundar. Tankarna glider iväg. Tittar efter ett tag lojt upp i spegeln för att se hur min frisör attackerar mitt hår. Min blick fastnar på en av aluminiumfolie-tanterna. Hon sitter med uppspärrade ögon som jag bara kan tolka som en blandning av förvåning och avsky. Så såg hon inte ut nyss. Något måste ha hänt. Får sedan syn på en av herrarna. Han ser ut som aluminiumfolie-tanten minus aluminiumfoliet på skallen. Märkligt. Min blick glider runt i spegeln. Jag ser hur den rödhårige ynglingen börjar skratta. En ny aluminiumfolie-tant hoppar plötsligt till i sin stol och tar sig chockat för munnen samtidigt som hennes frisör börjar fnissa. Vad är det som händer?
Flyttar blicken till Felix för att se att han är okej. Hajar till. Vad fan gör han? Han sitter och lipar i spegeln framför sig. Så ouppfostrat. Försöker få ögonkontakt med honom via speglarna, utan att lyckas. Mumlar något som jag vet att Felix inte kommer att höra, ändå mumlar jag. Varför? Min frisör undrar om allt är bra med mig. Flyttar blicken i min spegel för att se om Ville är kvar. Jodå, det är han. Och han lipar också. Han kryddar dessutom lipandet med att stoppa in tummarna i öronen och vifta med händerna som vore han en trafikpolis på speed. Jag flyttar blicken i min spegel fram och tillbaka mellan mina söner. Konstant lipande. Och från övriga frisörkunder… fortsatt förvåning, avsky och skratt.
Vad är det som händer?

Det tar mig ett tag att analysera situationen, men till slut förstår jag. Det som händer är att Felix och Villes lipningar till varandra inte bara förblir lipningar till varandra, utan med speglarnas hjälp så blir de även lipningar till alla andra i lokalen. Så inte är det så konstigt om aluminiumfolie-tanterna och herrarna blir förvånande och måhända upprörda. Vem skulle inte bli det om det plötsligt och oannonserat dök upp två lipande ungar, som dessutom vägrar att försvinna, ett par decimeter från ansiktet?

Till slut är vi klara. Nackhåren putsade, gelen på plats. Felix, Ville och jag konstaterar att Felix blev ”fett snygg i barret” (och det där var ett direkt citat) samt att min frisyr ser ut som en använd grillbricket i såväl färg som form – grått och äggformat. Vi ser det som ett vårtecken, och åker hem och grillar.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “Kaos hos frisören

  1. erviluca

    Det vore väl roligt om tanterna också lipat! Lite action ska det ju vara! 😛

  2. Haha, ungar är bedrövliga. De bara ställer till det. 😉

  3. ha ha ha ungar är bäst 🙂
    det här fick mig att minnas bakåt i tiden när mina grabbar var små.
    Tack 🙂

    http://tiamiquilts.blogspot.com/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s