Monthly Archives: maj 2011

Vi har tittat på varandra i tio år, men aldrig sagt ett ord.

Vi har känt varandra i tio år. Tittat på varandra. Känner igen varandra. Vet var vi har varandra. Vi kan egentligan varandra utan och innan, men inte ett ord har yttrats under alla år. Inte ett move har gjorts. Inte ett enda försök till kontakt har tagits. I tio långa år har våra liv passerat revy framför varandra. Utan att vi brytt oss om varandra.
Men idag hände något.

De senaste tio åren har hantlarna och vikterna, som ingick i bostaden när vi flyttade in, bara legat lealösa i ett hörn. De har inte gjort något som helst väsen av sig. De har närmast gett ett likgiltigt intryck.
Jag har lyft dem försiktigt varje gång jag dammsugit, och sedan lagt ned dem igen. Ingen som helst kemi har funnits mellan oss. De har aldrig visat intresse för mig och jag har aldrig visat intresse för dem. Jag vet faktiskt inte varför jag inte slängt dem eller flyttat ut dem i garaget. Kanske av respekt. De har ju faktiskt bott längre i huset än jag gjort. Det var ju jag som flyttade in i deras bostad för tio år sedan, inte tvärtom.  

Men idag så hajar jag till när jag går förbi dem. Det känns som de betraktar mig på ett helt nytt sätt. Med en glöd och passion jag inte känt tidigare. Med en inbjudande blick. En glimt i ögat. Med en utsträckt hand, i den mån hantlar kan ha utsträckta händer. Så här har de aldrig tittat på mig tidigare. Vad har hänt? Har de helt enkelt tröttnat på att ligga i samma gamla hörn år ut och år in? Är de kort och gott lite sällskapssjuka? Vill de bli ompysslade? Upplyfta? Tränade med?
Jag går fram till hantlarna och vikterna och böjer mig ned. De är av olika viktklasser och färger. Tittar på dem och inser att alla är lika viktiga för helheten. Ingen färg eller storlek är viktigare än någon annan. Utan just olikheten i vikt och färg så skulle man ju inte kunna få ihop en särskilt attraktiv eller effektiv hantel. Tänk om alla hantlar enbart bestod av blåa 10-kilos vikter. Det skulle ju inte funka. Olikhet är bra. Olikhet är en förutsättning.
Jag lyfter upp hantlarna och curlar dem långsamt uppåt mot axeln. Är det det här som kallas curlingförälder? Lägger ned dem varsamt.
– Jag tror tyvärr inte jag är riktigt redo för er ännu, säger jag tyst till hantlarna. Jag vet att alla mina kompisar i min ålder tränar med era hantelkompisar regelbundet. Och jag vet att varenda hälsocoach och personlig tränare i Sverige skulle rekommendera mig att göra likadant. Men… inte riktigt redo. Sorry guys. Men jag ska hämta lite sällskap åt er så ni inte känner er ensamma och övergivna.
Jag går upp till Villes rum och hämtar hans två gula enkiloshantlar. Går tillbaka och lägger dem bredvid de andra hantlarna. Så nära att de rör varandra. Kanske rent utav berör varandra. Jag tycker mig ana ett litet nöjt leende hos mina hantlar och vikter. Men jag kan ha fel.
Jag lämnar dem tyst. Nästa gång jag går förbi dem ska jag titta på dem på ett helt annat sätt. Jag ska le mot dem. Det är de värda. Och en vacker dag, när de minst anar det, ska jag överraska dem och lyfta upp dem och låta de bli mina träningspartners. Men den dagen känns just nu långt bort. Så tills dess får de nöja sig med ett leende från mig och lite närhet från Villes gula enkiloshantlar.

     

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Felix har fått svar från Kulturdepartementet

Ännu ett svar har inkommit med anledning av Felix förslag att införa grönt kort i fotboll.
Det gröna kortet skall utdelas till spelare som har varit lite extra bussiga på plan (kanske hämtat vattenflaskan åt någon motståndare eller hjälpt dem att klia sig på ryggen på det där stället där man inte själv kommer åt) eller till någon som fått till en riktigt snygg dribbling eller som bjudit på en spektakulär målgest.

Felix skickade sitt förslag om grönt kort till Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth, till samtliga 16 allsvenska fotbollsklubbar, till Lars-Åke Lagrell på Svenska Fotbollsförbundet samt kung Carl Gustaf (”för det är ju han som bestämmer i Sverige”).
Han har tidigare fått svar av fyra allsvenska klubbar och Lars-Åke Lagrell. Denna gång kommer svaret från Kulturdepartementet där ju idrottsfrågor handläggs.

Lite bakgrund för nytillkomna läsare:
Felix ursprungliga förslag till grönt kort kan ni läsa om här: Grönt kort
Felix brev till ovan nämnda viktiga sportpersoner kan ni läsa här: Felix brev
Svaren från de allsvenska klubbarna kan ni läsa här: Allsvenska klubbar svarar
Svaret från Lars-Åke Lagrell kan ni läsa här: Lars-Åke Lagrell svarar

Och så här svarar nu Idrottsministern, eller i alla fall hennes kollega Keneth Wising på Kulturdepartementet, å hennes vägnar:

Hej Felix!
Tack för ditt e-brev med förslag om att införa grönt kort i fotboll. Från Kulturdepartementets sida tycker vi att det är en god idé att lyfta fram och belöna bra saker som görs inom idrotten. Om du vill så föreslår vi att du vänder dig till Svenska Fotbollförbundet och berättar om dina förslag.
Vänliga hälsningar
Keneth Wising
Kulturdepartementet

Vad roligt att de bryr sig om att svara Felix. Han är mycket glad och stolt att hans förslag tas på så stort allvar av de flesta han skickat brev till. Bortsett från några allsvenska klubbar så är det nu bara kung Carl Gustaf som inte svarat.
– Varför svarar inte kungen, undrar Felix.
– Han har nog lite annat att tänka på just nu, svarar jag.
– Vad kan vara viktigare än fotboll?
– I kungens fall, en hel del. Just nu. Men han svarar nog när stormen lagt sig.
– Vilken storm? Det är vindstilla idag.
– Man säger bara så.
– Men om man säger att det är storm fast det är vindstilla så ljuger man ju. Och det är ju fult att ljuga. Kungen ljuger väl inte, pappa?
– Eh… nej kungen ljuger inte.
– Vad gör han då?
– Jaa… han… han vänder blad.
Felix tittar på mig förundrat.
– Ibland pratar du väldigt konstigt pappa. Har de lagt märke till det på jobbet?

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

”Finn 5 fel” eller ”Hur man städar ett rum”

Jag berättade i fredagens blogginlägg om att Felix och Ville alltid ska tävla om allt som går att tävla i. Efter att jag publicerat det inlägget så slog det mig plötsligt att jag borde kunna utnyttja deras enorma tävlingsinstinkt till att få dem att hjälpa till med diverse göromål i hemmet. Primärt städning av deras egna rum, men skulle själva upplägget fungera och accepteras av dem skulle jag inte dra mig för att även utvidga tävlingen från städning av deras rum till putsning av fönster, klippning av gräs, ommålning av staket, oljning av altan, tvättning av bil samt strykning av skjortor.

Vis av erfarenhet vet jag att själva införsäljningen av en idé till Felix och Ville är a och o. Presenteras det inte på rätt sätt i rätt miljö och med rätt förutsättningar så kommer jag tveklöst att få ett ”Nej pappa, det där var ingen bra idé” alternativt ”Nej pappa, det orkar vi faktiskt inte göra nu”.
Jag går in i deras respektive rum och tar foton för att efter tävlingen, om de nu skulle gå med på att städtävla, kunna ta ett nytt kort och då visa för dem hur mycket bättre och trevligare deras rum ser ut när de är städade. Därefter fixar jag till iskall jordgubbssaft, plockar ut några kanelgifflar ur frysen och tinar upp dem. Saften häller jag upp i deras favoritmuggar. Man får inte vara dum. Sedan ropar jag på dem.
Jag kallpratar lite löst för att mjuka upp dem innan jag planerar att sätta in städstöten. Jag berättar vilka fiskar jag hoppas vi ska fånga i sommar, hur kul jag tycker det ska bli att åka till Legoland om en vecka, och så berömmer jag dem för deras nytvättade hår (”det är ju faktiskt inte så farligt att tvätta håret”). Båda två tittar misstänksamt på mig samtidigt som de trycker i sig kanelgifflar som sköljs ned med den iskalla jordgubbssaften. Till slut tar Felix till orda.
– Vad vill du, pappa?
– Vill?
– Ja, vad vill du? Du bjuder ju på saft och bullar fast vi inte tjatat. Vad vill du?
Innan jag svarar hinner jag tänka ”Felix kommer att bli psykolog när han blir stor”.
– Jo grabbar, ni gillar ju att tävla. Jag har kommit på en helbra tävling. Vill ni höra?
Ville spottar ut giffelresterna han har i munnen för att kunna svara. De sjunker ihop i en liten blöt hög på köksön.
– Ja pappa. Hurra. En tävling. Berätta, säger han. Sedan tar han upp den utspottade giffelhögen och stoppar in i munnen igen.
– Jo förstår ni, det är en städtävling som heter ”Vem kan städa sitt rum snabbast”. Kul va?
Båda tittar på mig med vad jag bedömer som tomma blickar.
– Vem kan städa sitt rum snabbast?, frågar alternativt konstaterar Felix.
– Just det, svarar jag nöjt.
– Jippie, ropar Ville. Jag älskar att tävla. När börjar vi?
– Nu tänkte jag. Nu på en gång. Passar det?
– Jippie, ropar Ville igen.
– Okej ra, stånkar Felix långsamt och till synes likgiltigt. Men det visar sig bara vara ett villospår för att få ett försprång. För plötsligt närmast flyger han ned från sin stol och springer mot sitt rum. Jag ska vinna, skriker han innan han smäller igen sin dörr bakom sig.
Ville hoppar ned från sin stol och rusar snabbt till sitt rum. Han ropar också ”Jag ska vinna” och smäller igen dörren. Dock är han på utsidan av dörren när han smäller igen den.
– Ville, du ska smälla igen dörren först när du är inne i ditt rum, upplyser jag.
Han tittar frågande på mig, öppnar sin dörr, går in, smäller igen dörren. Jag hör genom väggen hur han vrålar ”Jag ska vinna”.
Är nöjd. Trodde aldrig att de skulle gå med på att städa sina rum så enkelt. Men är man tävlingsmänniska så är man. Sätter mig i favoritfåtöljen och slår upp DN. Hinner inte ens blada ur de olika bilagorna innan Ville kommer tillbaka.
– Färdig, säger han uppenbart stolt.
– Du kan inte vara klar, säger jag. Det har bara gått tre sekunder sedan tävlingen började.
– Jo, jag är klar. Kom och kolla.
Jag går med honom, tar med mig kameran för att kunna dokumentera städresultatet.
– Men Ville, du har ju inte städat.
– Jo-o, det har jag visst.
– Vad har du städat då?
– Det säger jag inte.
– Varför då?
– För jag är en hemlig agent idag. Men jag vann. Jag var snabbast.
Jag tar ett foto av hans rum. Sedan går jag in till Felix i rummet bredvid. Han ligger på sängen och spelar Nintendo.
– Ska du inte börja städa, Felix?
– Redan klar. Jag var snabbast. Jag vann. Fint va?, säger han och pekar runt i sitt rum.
Jag tittar mig runt. ”Fint” är inte ordet som dyker upp i mitt huvud. Däremot dyker en bild av en Roskilde-festival tidigt en morgon för en massa år sedan upp i huvudet. Felix rum ser ut exakt som det gjorde den där morgonen i Roskilde, de tomma ölburkarna undantagna. Och inte heller då dök ordet ”fint” upp i mitt huvud. Jag bryr mig inte om att fotodokumentera hans rum.

Tar fotona av Villes rum och laddar upp i datorn för att se vad som städats. Lägger dem bredvid varandra. Innan städning vs Efter städning. Båda bilderna ser exakt likadana ut.
Jag tänker tillbaka fyrtio år i tiden när mormor och jag tittade i hennes veckotidningar och tillsammans försökte lösa gåtorna längst bak. Min favorit var ”Finn 5 fel” där två till synes identiska bilder dock skilde sig på fem punkter. Så känns det nu. Finn 5 fel. Vad har egentligen Ville städat undan? Studerar de två fotografierna länge och noga, tar hjälp av datorns ”zoom in”-funktion, sveper med såväl blick som muspekare över bilderna, byter upp mig från +1,0 läsglasögon till +1,5 läsglasögon för att spetsa till skärpan än mer. Ingenting. Men till slut ser jag vad han gjort, vad han städat undan. Titta riktigt noga på bilderna så får ni se. Han har flyttat den ljusbruna nallen – Nalle Nallesson – från golvet till bordet. Storstädning à la Ville. Pimp my room.

När jag nu i efterhand reflekterar över tävlingsupplägget så är det ganska tydligt att jag inte skulle ha utlyst en ”Vem kan städa sitt rum snabbast”- tävling, utan en ”Vem kan städa sitt rum snyggast”- tävling. Eller kanske ännu hellre en ”Vem kan städa sitt rum långsammast”-tävling. Då hade jag kunnat få en riktigt avkopplande eftermiddag i sällskap med DN’s alla bilagor.
Har en känsla av att jag nog får putsa fönster, klippa gräs, måla om staket, olja altan, tvätta bil samt stryka skjortor på egen hand en rätt så lång tid framöver.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

5-årige Ville vet hur man vinner även om man inte är etta

Att tävla är en viktig del i mina söners dagliga liv. Det ska tävlas i allt.
Vem som äter frukosten snabbast. Eller långsammast.
Vem som borstar tänderna bäst. Eller sämst.
Vem som äter middag vuxnast. Eller barnsligast.
Vem som kan gå baklänges snyggast. Eller fulast.
Vem som har mest ketchup på köttbullarna. Eller minst.
Vem som pruttar högst. Eller allra högst.

Det finns alltid någonting att tävla om. Båda hatar att förlora. Och ingen av dem drar sig för att fuska om det kan generera en vinst. My boys! Att bli etta är det som gäller. Allt annat är prutt, för att citera dem ordagrant. 
Så här har det pågått en längre tid. En av dem har efter varje tävling fått utropa sig själv till vinnare.
– Jag är etta!, är det alltid någon som vrålat.
Men idag hände något. Något som för all framtid kommer att förändra förutsättningarna för deras framtida tävlingar. Ville kom nämligen på ett sätt att vinna även om han inte skulle vara etta.

Till frukosten utlyste Felix planenligt dagens första tävling: ”Vem kan få in mest smörgås i munnen och stänga munnen?”.
Jag borde naturligtvis ha avlyst tävlingen innan den satte igång, man leker ju faktiskt inte med mat, men jag blev lite nyfiken över vem som skulle gå vinnande ur striden, så istället för att säga ”Stopp” så hör jag mig själv säga ”Klara, färdiga, gå”. Och så började de proppa in sina runda polarbröd i munnarna. Att tugga och svälja det aktuella brödet var naturligtvis strängt förbjudet enligt rådande tävlingsregler. Allt bröd skulle vara kvar i munnen när den stängdes. Först då kunde en segrare utses.
Då ju Felix är tre år äldre, och sålunda har en större mun, så vann han naturligtvis. Lite orättvist tävlingsupplägg kan jag tycka så här i efterhand, kanske borde vi ha infört ett handikappsystem à la golf för att ge Ville en rättvis chans att vinna. Men nu gjorde vi inte det, och Felix vann.
– Jag är etta, utropade han triumfatoriskt. Jag är etta! Jag är etta!
Ville tittade avundsjukt på honom. Han ville ju så gärna vinna smörgåsätartävlingen. Det syntes på honom lång väg. Blicken var i marken, mungiporna nedåt, kroppshållningen uppgiven. Men plötsligt så blixtrade det till i hans små ögon. Det brukar det göra när han kommit på något som han definierar som smart.
– Ja Felix, du blev etta, sa han och lyfte upp blicken och sträckte på sig. Men då blev jag nolla, och noll kommer innan ett. Alltså vann jag.
– Va?, sa Felix undrande.
– Va?, sa jag lika undrande.
Ville hoppade ned från stolen vid köksön och började euforiskt rusa runt i köket med armarna i uppsträckt vinnarposition.
– Jag är en nolla. Jag är en nolla. Jag är en nolla.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hjälp! Min femårings stora intresse är ****.

Det finns nog inget roligare att prata om än bajs i alla dess former, färger och konsistenser. Från förberedelse av fis hela vägen till fullskalig diarré. Ja, nu refererar jag alltså inte till mig själv utan till min yngste son Ville, 5 år. Jag vill bara förtydliga det.
Mitt intresse för bajs är… ja, inte jättestort om man säger så. På en högst normal nivå skulle jag nog vilja påstå. Men att döma av frekvensen bajsinlägg från Ville i hans och mina diskussioner så förefaller exkrementer av alla dess arter ligga Ville hyfsat varmt om hjärtat.
Idag till middagen informerar han mig om anledningen till att skator är svarta och vita.
– Det är för att man ska se att de bajsar bajs som är svart och vitt.
Jaha, det visste jag faktiskt inte. Men det låter onekligen som något naturen skulle ha kunnat hitta på genom alla år av evolution.
– Och de fåglar som är röda och blå då, som till exempel papegojor, betyder det att deras bajs är rött och blått?, undrar jag uppriktigt nyfiken på vad svaret ska bli.
– Nej, dumma pappa. Det betyder att de gillar jordgubbsglass och blåbärsglass.
Så klart. Ville tar sista tuggan från middagstallriken och dricker upp sitt halvfulla vattenglas. Sedan dukar han av och meddelar följande:
– Nu är jag bajsnödig, för jag dricker ju så mycket vatten till maten.
Sedan går han iväg till toaletten nynnandes på ”Jag är en gummibjörn”. Jag stannar kvar i köket och väntar på att han ska ropa ”Färdig”. Jag nynnar av oklar anledning också på ”Jag är en gummibjörn”.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Nu är det nog lite extra tufft att vara ogift man

Förr i tiden kunde det räcka med ett enkelt ”Vill du gifta dig med mig?” från mannens sida.
Behövde inte vara så mycket märkvärdigare. Möjligtvis frågat från knästående ställning för att göra det lite extra speciellt.
Och sedan vid talet till bruden på bröllopsfesten var det nog inte helt ovanligt att den nyblivne maken, halvpackad och nervös, nöjde sig med ett snabbt levererat ”Jag älskar dig. Skål”.
Kort, enkelt, koncist och direkt till pudelns kärna. Inga krusiduller. Inget lull lull. ”Jag älskar dig. Skål”. Lika kort som genialiskt.

Men detta var förr i tiden. Sommaren 2010 förändrades allt. Och felet är Prins Daniels samt en amerikansk űberförälskad snubbes.
Först var det Prins Daniel som sommaren 2010 höll bröllopstalens bröllopstal. I direktsänd tv dessutom. Det gick inte att vara oberörd, även om man var republikan. Kärleken övervinner allt liksom. Hur skulle någon nybliven make kunna hålla ett tal i den klassen därefter? Allt som alla nyblivna makar sa till sina nyblivna fruar på bröllopsfesten efter den där dagen i juni 2010 blev ju bara som taget ur någon gammal pilsnerfilm med Sickan Carlsson och Åke Söderblom. Tafatt!
Och precis lagom till att Prins Daniels tal börjat försvinna från folks medvetande i allmänhet och från blivande brudars i synnerhet, ja då slår en skitförälskad jänkare till och genomför tidernas frieri. Och han filmar det och lägger sedan ut det på Youtube så att alla män som funderar på att fria ska få sitt självförtroende totalt nedkört i botten.
Taskigt eller genialiskt? Döm själva:


Tack gode gud att jag är gift!

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Jag köper konstiga saker ibland

44 minuter och 7 sekunder. Så står det på telefonens digitala skärm. Det var ett långt samtal.
Tittar på klockan på skärmen. Tio i fyra på eftermiddagen. Bra, då är det lugnt. Felix vernissage börjar först klockan fyra. Gott om tid att ta sig de 30 minuter det tar att åka från jobbet till Felix skola. Ska ju dessutom hämta Ville på dagis först så han kan ta del av vernissaget. Skönt då att ha bra tidsmarginal till förfogande. Tittar en gång till på skärmen. Tio i fyra. Börjar räkna. Plötslig orolig känsla i magen. Rynkar pannan… tror jag, fast jag vet inte för jag har ingen spegel till hands.
JÄVLAR! Jag måste lära mig att räkna. Det ska upp på ”To do”-listan omgående.

Stänger av datorn, springer ned till bilen, rivstartar på klassiskt Steve McQueen-manér och svänger ut på den stora gatan. På radion spelas The Eagles ”Peaceful Easy Feeling”. Så fan det är.
Kör ut från den stora gatan till den ännu större gatan. Ett medelålders pucko i silverfärgad Citroen kör så när på mig. Han verkar tycka att det är mitt fel för han lägger sig i filen bredvid och visar mig det finger som Felix och Ville refererar till som svordomsfingret. Min omedelbara taktik blir att le mot honom och vinka på samma vis som Silvia gör. Det verkar reta honom ännu mer. Han börjar skrika saker som jag inte kan höra, så jag bara fortsätter att vinka och le. Sedan sätter jag plötsligt upp handen för munnen och spärrar upp ögonen och pekar framför hans bil. Han slutar visa mig fingret, flyttar snabbt blicken framåt och bromsar tvärt in för att inte köra på det som jag har sett och pekat på.
Det visar sig vara just ingenting jag sett eller pekat på, så medan han tvärbromsar i sin fil så fortsätter jag framåt i min fil. Sedan ser jag aldrig mer den ilskna gossen i Citroenen.
Svänger av den ännu större vägen tio minuter senare. Låtsas att jag är Formel 1-förare när jag tar en kurva i ofattbara 45 km/timmen. Säger till mig själv – i huvudet – att jag genast ska sluta upp att leka Formel 1-förare. Jag är faktiskt 48 år. Men jag låtsas inte höra mig på grund av allt oljud som den enorma Formel 1-motorn skapar.

Klockan är kvart över fyra. En kvart sen till vernissaget. Inte en chans att jag hinner hämta Ville på dagis först. Han får vänta. Parkerar, springer in och möter Felix.
– Du är sen pappa, säger han. Alla de andra mammorna har redan kommit.
– Sorry, är allt jag får ur mig.
Ned i källaren där scenen finns. Alla ettor sjunger en låt om ett elakt troll som har huvudet i Åland och fötterna i Småland. Gud vad overkligt.
Därefter är det vernissage och möjlighet att köpa bullar och läsk.
– Jag måste sticka och hämta Ville, säger jag. Han kommer att bli tokig om han missar ett bull- och läskkalas. Det är det han lever för.
Felix vill hänga med och plocka upp lillebrorsan. Okej. Vi springer till bilen. Felix snubblar och ramlar och skrapar armbågen. Jag undrar om han behöver plåster.
– Nejdå, säger han. Det var färdigtorkat blod som kom ut ur armbågen.
Okej, tänker jag. Vad praktiskt. Sedan springer vi vidare till bilen. Vi är tillbaka kvarten senare och går lös på korv, läsk och bullar.
Det mesta av loppisprylarna är redan slut. Köper dock en flasköppnare som opererats in i huvudet på en trägubbe. Jag vet inte riktigt varför. Jag köper konstiga saker ibland. Borde kanske framöver satsa på att köpa tid hos en tidsoptimeringskonsult istället.

Varför?

2 kommentarer

Filed under Uncategorized