En lugn morgon som denna kan inget gå snett… eller?

Morgon. Lugnt och stilla. Tystnad råder. Genom tvåglasfönstret från 70-talet kan jag svagt höra de små gulsvarta fåglarna kvittra. Ett par morgontrötta solstrålar sträcker ut sig på köksgolvet. De gör det uppenbart för mig att det är dags att dammsuga. Får bli i helgen. Tar en kopp te och en ostmacka. Alla andra sover. Så här ska morgnar vara. Funderar på om jag haft några drömmar värda att notera och analysera. Tror inte det. Bara tomt i huvudet. Skönt.
Ville och Felix kommer ut i köket. De säger inget, nickar bara lite diskret. Jag uppfattar det som ett ”God morgon”. Jag frågar om de vill ha gröt. De ruskar på huvudet och pekar mot cornflakes-skåpet. ”Okej” nickar jag. Tar fram de fyra olika flingpaket vi har: Coco Pops, Havrefras, Frosties och Crisp Mix. Felix tar under tystnad fram skålar och skedar till sig själv och Ville. Jag tar fram mjölken ur kylskåpet. Det är fortfarande helt tyst. Vi har inte sagt ett ord till varandra trots att vi har kommunicerat. Man måste inte alltid prata. Överskattat. Så här lugna och fridfulla borde alla morgnar vara. Vilken skön inslussning till en ny dag. Ingenting kan förstöra lugnet nu… eller?

Ville tar en näve frosties och en näve crisp mix. Felix gör likaledes med coco pops och havrefras. De lägger en halv näve av vardera flingsort i sina skålar och fyller på med mjölk. De övriga fyra halvnävarna flingor brer de ut på köksön. De börjar rada upp flingorna framför sig. De riktar dem mot varandra. De står uppradade som vore de soldater redo för strid. Och det visar sig snart att det är just precis vad de är. Vad jag i denna sekund inte har en aning om är att Första Flingkriget är på väg att bryta ut.
Felix tar tag i en välbyggd coco pop. Han lyfter upp den och låter den med handens hjälp sväva fram över köksön. För första gången denna morgon hör jag ett ljud komma från hans mun. ”Vrooom” väser han. Coco popen börjar närma sig alla uppradade frosties på Villes halva av köksön. Ville tittar skrämt på när coco popen sveper förbi strax ovanför frostiesarnas huvuden. Nu är det allvar. Han tar ett snabbt strategiskt beslut – anfall är bästa försvar. Han lyfter upp en frostie och en crisp mix och låter de rivstarta. De lägger in en gemensam attack mot den ensamma coco popen för att jaga iväg den. De lyckas. Coco popen återvänder till baslägret. Bortjagad, men inte utslagen. Ville utnyttjar läget och flyger kvickt tillbaka och hämtar ett tiotal små crisp mixar. Han återvänder omgående till Felix basläger och släpper alla tio crisp mixar. De slår ut tre stycken coco pops som ramlar ihop. Döda. Felix äter upp dem. Kremerade inom en sekund. De är inte längre att räkna med. Felix ser snabbt över sina trupper och samlar sedan de allra bitigaste och muskulösaste flingorna. Han slickar av skeden och fyller den med havrefras. Sedan lyfter han tyst och diskret från marknivån. Han flyger lågt för att undgå radarn. En undanmanöver kommer att krävas för att kunna slå ut Villes styrkor. ”Kolla, en papegoja” säger Felix och nickar mot fönstret. Ville tittar för en sekund bort från slagfältet och ut genom fönstret. Det är tillräckligt för att Felix ska kunna glida in över Villes territorium. Han vänder på skeden så alla havrefras ramlar ur. De träffar Villes mannar med enorm kraft. Resultatet är förödande. Villes elitstyrka av kommandofrosties omkommer omedelbart. Ville får syn på det. Han kväver ett skrik. Han har åsamkats ett allvarlig avbräck. Han käkar upp de döda flingorna. R.I.P. Felix drar sig tillbaka. Nöjd. Det brinner om Villes ögon. Hämnd. Han är tveklöst ute efter omedelbar hämnd.

Slaget om Köksön fortsätter med oförändrad kraft och intensitet. Jag känner till slut att det är dags att göra något. Så här kan det inte fortgå. Jag måste ta mitt faderliga ansvar. Ordning och reda. Så jag gör det enda rätta. Jag smyger iväg till skafferiet och tar fram mitt weetabix-paket. Plockar fram ett par handflatestore weetabix – rejält artilleri, inga små ynkliga coco pops eller frosties. Jag låter de flyga iväg mot köksön där marktrupperna nu har börjat röra på sig. Smyger in bakom fiendernas linje och förbereder attack. Cirklar ovanför Felix och Villes flingsoldater. Går då och då ned en bit i hotfulla skenangrepp. Ville och Felix tittar oroligt på mina flygande weetabix-bitar. De inser förmodligen att weetabix-bitarnas överlägsna storlek kommer att vara deras flingsoldater övermäktiga. Kämpa intill döden. Eller ge upp. Det finns helt enkelt inga andra val för dem. Trodde jag. Men det visar sig finnas ett alternativ till.
Felix och Ville skrapar ihop sina flingor och käkar upp dem och meddelar sedan att kriget är över eftersom det inte finns några soldater att anfalla. Så listigt. Hellre uppätna än tillfångatagna av weetabix-fienden. Så slugt. Jag får den obehagliga känslan av att de vann Första Flingkriget trots att det är jag som står kvar med en weetabix-bit i var hand. Så irriterande.

Första Flingkriget.jpg
Stoppa pressarna! Första Flingkriget är på väg att bryta ut.
Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “En lugn morgon som denna kan inget gå snett… eller?

  1. Mamman

    Jag börjar ana vad som händer här hemma när jag reser bort…mamman

  2. erviluca

    Underbart! Hade jag haft fler tummar att ge dej hade jag gjort det. Både för berättelsen men också för att du är en så UNDERBAR pappa!Det borde finnas Fler underbara pappor till barn!!! Och inte en massa tråkiga vuxna som inte förstår ”fling-krig”. Lylllos dina söner.Dom flesta vuxna hade vrålat: ”Sluta leka med maten!!!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s