En knivig historia

Idag är Dagen med stort D. Dagen då jag under högtidliga former ska räcka över min kära täljkniv som jag för exakt fyrtio år sedan fick av min älskade morbror Gösta. Då var jag åtta år. Idag är min son Felix åtta år. Han har äntrat täljknivsåldern. Välkommen! Dags att få en alldeles egen täljkniv. Med halkskydd.

Under pompa och ståt, dvs coca cola och skumbananer, överräcker jag den fyrtio år gamla täljkniven till Felix. Jag berättar utförligt om alla äventyr den varit med om. Det finns nog ingen täljkniv som så aktivt tagit del i strider mellan indianer och cowboys i skogarna vid landet utanför Enköping på sent 60-tal och tidigt 70-tal. Och skulle det finnas ett mästerskap i barkbåtstäljning skulle denna täljkniv utan konkurrens stå som segrare.
Felix tar emot kniven. Jag ser på hans ansiktsuttryck att han är införstådd med allvaret att ha en alldeles egen täljkniv. Och jag tycker mig ana att han också är medveten om den historia som kniven bär med sig. Det är inte vilken sketen täljkniv som helst. Det är täljknivarnas täljkniv. En legendar bland alla täljknivar. När täljknivar samlas kring en lägereld någonstans i världen och börjar prata gamla minnen så är det just denna täljkniv som nämns. Finare täljkniv finns inte. Och nu tillhör den Felix.

Jag ger honom instruktioner om hur den ska skötas, vårdas och hanteras. Han lyssnar noga. Bara tälja ifrån sig. Spetsen nedåt. Aldrig springa med kniven i hand. Felix nickar. ”Okej farsan, jag hajar” utstrålar han.
Han tar sin nya täljkniv, letar upp en lämplig pinne i skogen bakom snickarbon på landet, och sätter sig sedan och börjar tälja. Han håller på i över en halvtimme innan han är klar. Sedan tar han fram ett sandpapper och slipar sin allra första täljskapelse. Han kommer fram till mig och håller upp den. Jag tar tag i den lena träpinnen och tittar på den.
– Är det en ubåt, frågar jag.
– Nä.
– Ett rymdskepp?
– Nä.
– Ett skohorn?
– Nä.
– En cykel?
– Nix.
– Då vet jag inte, säger jag.
– Det är en len träpinne. Ser du inte det?
Jag blir mållös. Såklart att jag ser att det är en len pinne, men jag trodde inte att det var det jag skulle säga.

Imponerad över Felix täljkunskaper lägger hans lillebror Ville snabbt in en beställning hos Felix. Felix lyssnar och nickar och går iväg och hämtar en ny pinne. Han börjar tälja. Det tar en halvtimme även denna gång. Sedan tar han sandpapperet och slipar den täljda träbiten. Därefter slår han i en spik mitt i träbiten. Han räcker över den till Ville.
Ville går fram till mig och räcker över den spikförsedda träbiten. Han säger inget men jag ser på honom att han vill att jag ska gissa vad det är. Okej. Vis av erfarenheten från den nyss genomförda träpinnegissningen ska jag den här gången inte göra några misstag.
– Ville, börjar jag. Vad fin den är. Och jag ser vad det är.
– Gör du?
– Ja, självklart. Det är en len träpinne. Som dessutom har en spik i sig.
Ville tittar på mig med en blick som förefaller innehålla såväl ilska som förvåning.
– Nej pappa, säger han på ett aggressivt men upplysande vis. Det är ingen len träpinne med en spik i. Det är en finlandsfärja. Behöver du glasögon, eller?

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “En knivig historia

  1. Ja, hur man än gör blir det fel, lite då och då. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s