Jag köper konstiga saker ibland

44 minuter och 7 sekunder. Så står det på telefonens digitala skärm. Det var ett långt samtal.
Tittar på klockan på skärmen. Tio i fyra på eftermiddagen. Bra, då är det lugnt. Felix vernissage börjar först klockan fyra. Gott om tid att ta sig de 30 minuter det tar att åka från jobbet till Felix skola. Ska ju dessutom hämta Ville på dagis först så han kan ta del av vernissaget. Skönt då att ha bra tidsmarginal till förfogande. Tittar en gång till på skärmen. Tio i fyra. Börjar räkna. Plötslig orolig känsla i magen. Rynkar pannan… tror jag, fast jag vet inte för jag har ingen spegel till hands.
JÄVLAR! Jag måste lära mig att räkna. Det ska upp på ”To do”-listan omgående.

Stänger av datorn, springer ned till bilen, rivstartar på klassiskt Steve McQueen-manér och svänger ut på den stora gatan. På radion spelas The Eagles ”Peaceful Easy Feeling”. Så fan det är.
Kör ut från den stora gatan till den ännu större gatan. Ett medelålders pucko i silverfärgad Citroen kör så när på mig. Han verkar tycka att det är mitt fel för han lägger sig i filen bredvid och visar mig det finger som Felix och Ville refererar till som svordomsfingret. Min omedelbara taktik blir att le mot honom och vinka på samma vis som Silvia gör. Det verkar reta honom ännu mer. Han börjar skrika saker som jag inte kan höra, så jag bara fortsätter att vinka och le. Sedan sätter jag plötsligt upp handen för munnen och spärrar upp ögonen och pekar framför hans bil. Han slutar visa mig fingret, flyttar snabbt blicken framåt och bromsar tvärt in för att inte köra på det som jag har sett och pekat på.
Det visar sig vara just ingenting jag sett eller pekat på, så medan han tvärbromsar i sin fil så fortsätter jag framåt i min fil. Sedan ser jag aldrig mer den ilskna gossen i Citroenen.
Svänger av den ännu större vägen tio minuter senare. Låtsas att jag är Formel 1-förare när jag tar en kurva i ofattbara 45 km/timmen. Säger till mig själv – i huvudet – att jag genast ska sluta upp att leka Formel 1-förare. Jag är faktiskt 48 år. Men jag låtsas inte höra mig på grund av allt oljud som den enorma Formel 1-motorn skapar.

Klockan är kvart över fyra. En kvart sen till vernissaget. Inte en chans att jag hinner hämta Ville på dagis först. Han får vänta. Parkerar, springer in och möter Felix.
– Du är sen pappa, säger han. Alla de andra mammorna har redan kommit.
– Sorry, är allt jag får ur mig.
Ned i källaren där scenen finns. Alla ettor sjunger en låt om ett elakt troll som har huvudet i Åland och fötterna i Småland. Gud vad overkligt.
Därefter är det vernissage och möjlighet att köpa bullar och läsk.
– Jag måste sticka och hämta Ville, säger jag. Han kommer att bli tokig om han missar ett bull- och läskkalas. Det är det han lever för.
Felix vill hänga med och plocka upp lillebrorsan. Okej. Vi springer till bilen. Felix snubblar och ramlar och skrapar armbågen. Jag undrar om han behöver plåster.
– Nejdå, säger han. Det var färdigtorkat blod som kom ut ur armbågen.
Okej, tänker jag. Vad praktiskt. Sedan springer vi vidare till bilen. Vi är tillbaka kvarten senare och går lös på korv, läsk och bullar.
Det mesta av loppisprylarna är redan slut. Köper dock en flasköppnare som opererats in i huvudet på en trägubbe. Jag vet inte riktigt varför. Jag köper konstiga saker ibland. Borde kanske framöver satsa på att köpa tid hos en tidsoptimeringskonsult istället.

Varför?

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Jag köper konstiga saker ibland

  1. Lustgården

    Det är väl jävligt onödigt kanske därför?:-).
    /Eva

  2. Pingback: På upptäcktsfärd i Paradiset |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s