Vi har tittat på varandra i tio år, men aldrig sagt ett ord.

Vi har känt varandra i tio år. Tittat på varandra. Känner igen varandra. Vet var vi har varandra. Vi kan egentligan varandra utan och innan, men inte ett ord har yttrats under alla år. Inte ett move har gjorts. Inte ett enda försök till kontakt har tagits. I tio långa år har våra liv passerat revy framför varandra. Utan att vi brytt oss om varandra.
Men idag hände något.

De senaste tio åren har hantlarna och vikterna, som ingick i bostaden när vi flyttade in, bara legat lealösa i ett hörn. De har inte gjort något som helst väsen av sig. De har närmast gett ett likgiltigt intryck.
Jag har lyft dem försiktigt varje gång jag dammsugit, och sedan lagt ned dem igen. Ingen som helst kemi har funnits mellan oss. De har aldrig visat intresse för mig och jag har aldrig visat intresse för dem. Jag vet faktiskt inte varför jag inte slängt dem eller flyttat ut dem i garaget. Kanske av respekt. De har ju faktiskt bott längre i huset än jag gjort. Det var ju jag som flyttade in i deras bostad för tio år sedan, inte tvärtom.  

Men idag så hajar jag till när jag går förbi dem. Det känns som de betraktar mig på ett helt nytt sätt. Med en glöd och passion jag inte känt tidigare. Med en inbjudande blick. En glimt i ögat. Med en utsträckt hand, i den mån hantlar kan ha utsträckta händer. Så här har de aldrig tittat på mig tidigare. Vad har hänt? Har de helt enkelt tröttnat på att ligga i samma gamla hörn år ut och år in? Är de kort och gott lite sällskapssjuka? Vill de bli ompysslade? Upplyfta? Tränade med?
Jag går fram till hantlarna och vikterna och böjer mig ned. De är av olika viktklasser och färger. Tittar på dem och inser att alla är lika viktiga för helheten. Ingen färg eller storlek är viktigare än någon annan. Utan just olikheten i vikt och färg så skulle man ju inte kunna få ihop en särskilt attraktiv eller effektiv hantel. Tänk om alla hantlar enbart bestod av blåa 10-kilos vikter. Det skulle ju inte funka. Olikhet är bra. Olikhet är en förutsättning.
Jag lyfter upp hantlarna och curlar dem långsamt uppåt mot axeln. Är det det här som kallas curlingförälder? Lägger ned dem varsamt.
– Jag tror tyvärr inte jag är riktigt redo för er ännu, säger jag tyst till hantlarna. Jag vet att alla mina kompisar i min ålder tränar med era hantelkompisar regelbundet. Och jag vet att varenda hälsocoach och personlig tränare i Sverige skulle rekommendera mig att göra likadant. Men… inte riktigt redo. Sorry guys. Men jag ska hämta lite sällskap åt er så ni inte känner er ensamma och övergivna.
Jag går upp till Villes rum och hämtar hans två gula enkiloshantlar. Går tillbaka och lägger dem bredvid de andra hantlarna. Så nära att de rör varandra. Kanske rent utav berör varandra. Jag tycker mig ana ett litet nöjt leende hos mina hantlar och vikter. Men jag kan ha fel.
Jag lämnar dem tyst. Nästa gång jag går förbi dem ska jag titta på dem på ett helt annat sätt. Jag ska le mot dem. Det är de värda. Och en vacker dag, när de minst anar det, ska jag överraska dem och lyfta upp dem och låta de bli mina träningspartners. Men den dagen känns just nu långt bort. Så tills dess får de nöja sig med ett leende från mig och lite närhet från Villes gula enkiloshantlar.