Hund i snor och dinosaurier i rummet

Befinner oss i ett flygplan. Ville vet att vi ska till Legoland, men undrar ändå vart vi är på väg.
– Köpenhamn, svarar jag.
– Jaha. Ska vi till Danmark sen? Där Legoland ligger.
– Köpenhamn är i Danmark. Vi ska byta plan där för att flyga till Legoland. Köpenhamn är Danmarks huvudstad.
– Va? Har den ett huvud? Som en människa och zebra?
Resten av resan till Köpenhamn ägnas åt att försöka förklara för Ville att det inte finns ett stort huvud ovanför staden trots att det heter huvudstad. Och ja, mamma kommer att säga samma sak. Och nej, jag vet inte varför det heter huvudstad.
Vi lyckas inte helt lösa huvudstadsproblematiken innan vi landar, men vi enas om att det borde finnas ett stort huvud ovanför staden i uppblåsbar form. Varje huvudstad i hela världen borde förresten ha sitt eget huvud ovanför staden tycker Ville, för då skulle det ju vara jätteenkelt för flygplanschaufförer att hitta till rätt huvudstad. De skulle ju bara behöva titta ut genom fönstret och leta efter rätt huvud. Nu är det ju mycket svårare att hitta rätt eftersom allting ser likadant ut uppifrån ett flygplansfönster.
Vi går igenom den enorma Kastrup-flygplatsen och sätter oss att vänta in det lilla propellerdrivna Cimber-planet som ska ta oss till Legoland. När det är dags att gå ombord tar damen vid gaten till orda.
– Planet till Billund kommer att bli lite försenat på grund av tekniska problem. Jag återkommer med vidare instruktioner så fort som möjligt.
Hur kan man säga så? Är det särskilt smart? Eller psykologiskt? Vill man verkligen veta att ett plan har tekniska problem? Vill man inte bara veta när det är dags att gå ombord? Tittar ut genom fönstret och ser tre stycken män i neonfärgade overaller gå runt planet och klappa det på vingarna. De ser bekymrade ut. Felix tittar på mig, och säger sedan:
– Nu har jag fått lite tekniska problem i magen. Vet du var toaletten är?

De tekniska problemen med såväl planet som Felix mage åtgärdas och vi flyger till slut till Billund och Legoland. Vi har hyrt en stuga i närheten av Legoland. Går till informationen och frågar efter riktning till stugan. Damen bakom disken börjar ge oss instruktioner om vart vi ska köra. Vi meddelar att vi inte har någon bil. Hon tittar på oss med en oförstående blick.
– Ingen bil?, säger hon till slut.
– Ingen bil, bekräftar jag.
Sedan säger hon något som gör mig orolig.
– Intressant, säger hon.
Det är det enda hon säger. Intressant.
Det visar sig att bilinnehav är en förutsättning. Denna stugby är nämligen stor som en mindre svensk stad. Men vi har inget annat val än att promenera iväg till stugan. Damen bakom disken ropar till oss:
– Lycka till.
En halvtimme senare är vi framme. Utanför alla stugor på vår gatstump står bilar parkerade och bredvid dem sitter familjer i solskenet och latar sig. De ser extremt utvilade ut. Det är inte vi. Vi är utmattade. På gränsen till kollaps.
Det första vi ser i stugområdet är en skylt på vilken det står ”Hund i snor”. Det betyder ju att hundar ska vara i koppel, men på svenska blir det ju vansinnigt roligt med ”Hund i snor”. Denna skylt föranleder många referenser till vovvar i allmänhet och nässlem i synnerhet. Efter ett par timmar ger jag dock upp snoranspelningarna när jag inte får med mig någon. Trodde nog att Ville skulle haka på.

Dagen ägnas åt Legolands alla olika aktiviteter. Och jag måste säga, i tillägg till gårdagens blogginlägg, att Legoland är fantastiskt. Det är ett litet mirakel hur de kan bygga alla dessa skapelser enbart med hjälp av de där små färgglada plastbitarna som man ofrivilligt och ofrånkomligt kliver på med bara fötter varenda dag hemma i Sverige med ett ”Aj, fan också” som verbalt resultat.

På kvällen, trötta efter att ha gått runt på Legoland och inte minst av att ha gått hela vägen tillbaka till stugan, lägger vi oss i soffan och slår på tv’n. Det enda som intresserar Felix och Ville är en dokumentär om dinosaurier. Den är mycket snyggt gjord med dataanimerade dinosaurier som gör vad dinosaurier gjorde en gång i tiden – äter, strosar runt samt bråkar lite. Problemet för oss är att det är en tysk tv-kanal som visar denna dinosauriedokumentär, så vi förstår inte ett ord. För att liva upp programmet lite bestämmer sig Felix för att dramatisera det hela.
– Tänk om dinosaurierna kunde hoppa ut genom tv-skärmen och in i det här rummet och sedan upp i soffan där vi ligger, säger han med dramatisk röst och yviga gester.
– Det går inte, säger Ville torrt. För tv’n har en skärm, och dinosaurier kan inte hoppa ut genom skärmar. Men om tv’n inte hade haft en skärm så hade det funkat.
Felix tittar på sin lillebror. Jag vet inte om det är förvånat eller imponerat.
– Nej Ville, det hade ändå inte funkat. För dinosaurieprogrammet är ju inte direktsändning. Eller hur, pappa?
Kvarten senare har vi alla somnat. På natten, på väg till vattenkranen i köket, kliver jag på en samling tidigare på dagen inköpta Legobitar med mina bara fötter.
– Aj, fan också.

 

Annonser

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

7 responses to “Hund i snor och dinosaurier i rummet

  1. Skrattar gott och innerligt, känns som jag går bredvid er för jag ser allt i klara bilder när du berättar. Hur dina små lintottar förklarar om huvuden och dinos, och ofrånkomligt så kommer minnesbilder upp när mina egna lintottar var små, alla dessa underbara kommentarer som barn har.

    Glad kram

  2. Ja, barns kommentarer är verkligen obetalbara. Man skulle vilja kunna klättra in i barns huvuden och sätta sig på en liten pall i ett hörn och iaktta hur det går till därinne. Finns där en stab av hjärnceller vars enda uppdrag är att skapa roliga kommentarer? Hur kan barn alltid ha en omedveten rolig kommentar att slänga ur sig när vuxna inte har det? När på resan mellan barn och vuxen tappas vardagskomiken bort? Går den där staben av ”skapa roliga kommentarer”-hjärnceller helt enkelt i pension någon gång i tonåren? Tänk om vuxna var lite barnsligare, vad mycket roligare det skulle vara då.

  3. Dumlund

    Du kanske skulle vara tacksam att ingen hakade på snorspåret. Alla som någon gång iakttagit författarens näsa vet att däri får plats en hel del snor!

  4. Dumlund – att döma av ditt val av namn samt din uppenbara kännedom och detaljkunskap om min söta lilla broskbit till näsa så kan jag inte annat än anta att vi känner varandra. Väl! Väl?

  5. Dumlund

    Väl…..

  6. Ha ha ha! Hund i snor hade jag skrattat läppen av mej åt! Älskar kiss och bajs och snorskämt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s