Mina söner lurar in mig i leksaksaffärer… hela tiden

Jag vet inte hur de bär sig åt, Felix och Ville, men de lyckas på något vis alltid lura in mig i leksaksaffärer. Går vi förbi en leksaksaffär går jag med bestämda steg förbi den, Felix och Ville stannar. Jag går tillbaka och säger någonting i stil med ”Kom nu”, fast lite mer målande typ ”Kom nu grabbar” eller ”Kom nu hörni”. Då börjar de snacka i munnen på varandra som vore de Piff och Puff på julafton, och innan jag vet ordet av befinner vi oss inne i den aktuella leksaksaffären. Jag begriper inte hur de bär sig åt när de snackar in mig i leksaksaffärer, men de lyckas varje gång.
Nu senast hamnade vi i den lokala BR-butiken – de glada över att vara där, jag förvirrad över hur vi hamnade där. Allt ska klämmas på, provköras och studsas. Ingen leksak lämnas outforskad, ingen kvadratmeter lämnas otrampad. En halvtimme senare lämnar vi butiken, jag med ett kvitto i handen, de med varsin visselpipa i munnarna. Hur gick det till?
Vi åker hem, och jag inser snabbt att just visselpipor var ett hyfsat stort misstag att investera tjugofem kronor i. Jävlar vad visselpipor låter högt i ett vardagsrum. Och i ett kök. Och i ett badrum. Och i ett sovrum.
Hur kunde jag gå med på att ge dem varsin visselpipa? Kanske för att de såg så snälla ut där de tittade på mig med Bambi-ögon. Dessutom klappade de mig i ryggen och sa ”Du är världens bästa pappa”. Manipulativa små varelser, det är vad de är. Men jag går på det. Med hull och hår. Varje gång. Jag är en svag människa. Jag behöver hjälp.

De blåser konstant i sina nya visselpipor, och trots att det till slut visslar i mina öron även när de tar en kort andningspaus så har jag inte hjärta att be dem sluta vissla. Det vore för grymt. Det vore som att köpa varsin glass till dem och säga åt dem att de inte får smaka utan bara titta på glassarna ifråga.
Men nästa gång ska jag inte låta mig luras. Jag vet nämligen att de har ett väldigt gott öga till ett trumset som finns inne i BR-butiken. Men det ska de inte få. Aldrig. Trumset låter för mycket. Jag ska vara stark. Jag är stark. Jag kan säga nej. Jag ska säga nej.
På sin höjd ska de nästa gång de lurar in mig i en leksaksaffär få lite inslagspapper med BR-loggan på. Om det inte prasslar för mycket om papperet vill säga. Eller så tar jag helt enkelt av mig en socka, trär den på handen och påstår att det är en helcool utomjordisk socka som heter Socke McStrump som kommer från planeten Sockius. De kan till och med få varsin Socke McStrump om jag är på mitt mest generösa humör, så länge sockorna inte visslar, prasslar eller utstöter andra former av läten.
Så får det bli. Det är jag som bestämmer. Eller…

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Mina söner lurar in mig i leksaksaffärer… hela tiden

  1. Åh, vad jag känner igen mej!
    Min mamma mfl sa ofta till mej: ”Nu fåååår du inte ge något till killarna igen!!!”

  2. Jag försöker stå emot, men de lyckas alltid lura mig att köpa nån leksak åt dem. Jag tror de kommer att bli indrivare när de blir stora.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s