Jag hatar sandslott

Jag hatar sandslott. De trehundra första sandslotten var väl okej, men sedan började ett direkt hatiskt förhållande byggas upp mellan mig och sandslotten.

Det allra första sandslottet var helt enkelt en upp- och nedvänd sandfylld hink med ett nedstucket löv som flaggsubstitut. De följande femtio slotten var kort och gott en utveckling av det första – det las till ytterligare en upp- och nedvänd hink, det blev inte bara ett löv, en och annan sten adderades osv. Sedan började kraven från sandslottsbeställaren Ville bli lite mer avancerade. Kunde man kanske lägga till en bro, och en liten vallgrav med tillhörande upp- och nedfällbara brygga, och ett litet torn, eller två torn förresten, och en liten vaktkur vid bryggan. Ja, det kunde man kanske. Så på det viset fick det bli. Fortfarande hanterbart. Men sedan dök sandslottsbyggaren från Helvetet upp.

Cirka tio meter ifrån oss sätter sig plötsligt en pappa och son och börjar gräva djupa hål i sanden. Ville blir snabbt mer intresserad av vad de gör än av hur det sandslott han just beställt av mig artar sig. Han börjar långsamt röra sig mot dem, och till slut står han precis bredvid dem och tittar. Pappan tittar upp och säger något till Ville. Jag hoppas det är Hej. Han flyttar blicken åt mitt håll och höjer handen i en hejande gest. Jag höjer handen som jag håller den gula plastspaden i och vinkar tillbaka. Jag känner mig dum, rent utav korkad. Här sitter jag, en 48-årig man, ensam på en sandstrand och bygger sandslott. För att få lite sällskap vinkar jag till en pappa tio meter bort som är där med sina två söner. Ja, så måste det i alla fall ha sett ut för andra människor på stranden.
Ville kommer tillbaka och ger mig nya instruktioner. Hans sandslott ska nu vara en kopia på det sandslott som tio-meter-bort-pappan håller på att bygga. Steg 1 är att gräva knädjupa gropar i sanden.
Därefter utvecklas sakta någon sorts tävling mellan mig och tio-meter-bort-pappan. Jag ser att han tittar på mina sandslott lite i smyg, och han ser säkert att jag gör samma sak. Slotten blir större och större med mer arkitektoniskt utvecklade findetaljer. När han gör ett nytt torn, gör jag samma sak. Hans slott ska inte bli större och snyggare än mina. Jag börjar tycka riktigt illa om pappan där borta. Innan han dök upp med hink och spade på stranden nöjde sig Ville med förhållandevis enkla slottskonstruktioner. Nu ställer han helt andra krav på mig. Och allt är tio-meter-bort-pappans fel.
Jag ser hur han vattnar sina slott med jämna mellanrum med hjälp av en liten grön plastkanna. Undrar varför. Jag tänker då verkligen inte ödsla tid på att vattna slotten som vore de några sorts blommor. Bortkastad tid. Till slut förstår jag dock varför han blöter ned sina slott hela tiden. Det är för att de inte ska rasa ihop när sanden torkar i solen. Jag har ingen plastkanna att vattna Villes och mina slott med. Det är synd visar det sig till slut.
När min allra största konstruktion (en kopia på Versailles var ursprungstanken) faller ihop i en ganska så stor sandhög packar vi ihop våra saker och går tillbaka till hotellets pool. Där är det garanterat fritt från sand och helvetiska byggmästare.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Jag hatar sandslott

  1. Ha ha ha! Tyyypiskt män! Låt byggmästaren bygga istället! Kanske tillsammans med ”långt-bort-pappans-son”?! Tänk att ni alltid ska tävla, ni killar….Ha ha ha ha!

  2. Den som har mest när han dör vinner… såna är vi.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s