Monthly Archives: augusti 2011

Var bor Zlatan egentligen?

I bilen på väg till dagis och skola imorse inträffade följande konversation:
Felix: Jag vet var Zlatan bor.
Jag: Var då?
Felix: I Göteborg.
Jag: Nä.
Felix: Var bor han då?
Jag: I Milano.
Felix: Vad är det för något?
Jag: Det är staden där Milan spelar. Och där Zlatan bor.
Felix: I Italien ja. Men jag menade i Sverige. Då bor han i Göteborg.
Jag: Nä.
Felix: Var bor han i Sverige då?
Jag: I Malmö.
Felix. Jaha. Det vet jag var det ligger. Det är där ”Alfons på Skansen” spelas in.
Jag: Nä.
Felix: Nähä.
Nu hajar Ville plötsligt till.
Ville: Va?! Finns Zlatan på riktigt?

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om jag bara kunde fatta vad alla knappar fyller för funktion

Jag ska kanske inte påstå att jag hatar TV-spel, men jag hyser en viss ovilja mot dem. Det råder det inte så mycket tvivel om. Jag kommer liksom inte underfund med dem. Jag förstår inte vad knapparna man ska trycka på och spakarna man ska rycka i fyller för funktion eller utför för jobb. Jag begriper mig helt enkelt inte på spelkontrollerna.

Felix favoritspel är Fifa 2011. Där kan man välja att vara i praktiken vilket fotbollslag som helst i hela världen. Klubblag eller landslag, alla finns de på något mystiskt tekniskt vis instoppade i den disk som utgör spelet. Jag fattar inte hur de har kommit in där. Det måste röra sig om tusentals olika spelare som samsas om utrymmet på den lilla silverfärgade disken.
Felix lyckas ikväll lura mig att spela just Fifa 2011. Jag väljer Manchester United som mitt lag. Felix väljer Milan. Felix trycker på knappar och drar i spakar och det låter om tv’n och det fladdrar förbi bilder som jag inte hinner uppfatta vad de föreställer, och vips så står plötsligt Milan och Manchester United uppställda på tv-skärmen framför oss i korrekta matchtröjor. Och så trycker Felix på start. 
Milan tar snabbt kommandot över spelet, de avancerar fram över planen. Gattuso fintar bort hela mitt Manchester-mittfält som inte verkar fatta vad som händer och så passar han till Zlatan som enkelt lurar Manchester Uniteds målvakt Edwin van der Sar och sätter 1-0 till Milan. Zlatan blir omklappad av sina lagkompisar. Edwin van der Sars lagkamrater springer fram till honom och skäller ut honom för att han inte tog bollen. Han försöker försvara sig, men de aggressiva backarna verkar inte vilja lyssna på honom. Jag tycker mig ana att han tittar ut genom tv-skärmen på mig, och hans blick tycks säga ”Varför flyttade du mig inte till höger med hjälp av spelkontrollen? Då hade jag ju räddat.”
Nåja, det är långt kvar av matchen. Avspark för Manchester United. Wayne Rooney tar den. Jag lyckas få honom att sparka bollen, dock åt fel håll. Sedan tror jag mig trycka på knappen som betyder ”spring framåt mot mål”, men jag måste ha kommit åt knappen som betyder ”spring av planen och försvinn ut ur bild”, för det är nämligen vad Wayne Rooney gör. Ryan Giggs ser skitförbannad ut när han stoppar den vansinniga bakåtsparken av Rooney. Helt plötsligt börjar hela Manchester Uniteds mittfält promenera av planen. Vad är det som händer? Vad är det jag gör med mina välbetalda fotbollsspelare? Felix suckar bredvid mig. Jag tror han himlar med ögonen också. Sedan ser han till att Milan åter får kontroll över bollen.
Zlatan drar på ett långskott som går upp mot höger kryss samtidigt som målisen Edwin van der Sar även han i maklig takt nu börjar promenera av planen. Nej, stopp! För helvete! Vad hände med lojaliteten till laget? Jag trycker på alla knappar jag kommer åt. Ingenting händer, annat än att backjätten Rio Ferdinand helt plötsligt och ytterst oförklarligt börjar kasta sig upp och ned på marken. ”Bortskämda mångmiljonär” tänker jag och slutar trycka på alla knappar. Då lugnar Ferdinand ned sig.  Samtidigt seglar Zlatans skott pricksäkert in i högerkrysset.
Kommentatorn blir i extas, publiken galen, Zlatan gör en framåtvolt av glädje och mina Manchester-spelare fortsätter att lugnt gå av planen i olika riktningar. Jag känner mig väldigt stressad. Hur fan styr man fotbollsspelarnas motorik? Hur gör José Mourinho? Jag tittar irriterat på kontrollen i min hand. Hur man kan döpa den elektroniska prylen ifråga till kontroll begriper jag inte då det ju är fullkomligt omöjligt att ha någon sådan med den.  
Till slut är matchen över. Milan vinner med 14-0. Det är rätt ovanligt i fotbollssammanhang. Jag föreslår för Felix att vi ska spela ett annat spel. Det vill han gärna göra.

Jag tar med honom till matbordet och dukar upp ”Den försvunna diamanten”. I det spelet har jag hundraprocentig kontroll över spelpjäserna. Här är det ingen som kommer att spatsera av planen eller kasta sig upp och ned. Här står spelpjäserna där de ska stå tills någon flyttar dem med hjälp av en hand och inte med hjälp av någon elektronisk kontroll. Det finns ingen elsladd kopplad till det gamla slitna och med silvertejp lagade tärningsspelet från 70-talet. Härligt. Nostalgi. Första klass. Klassiskt. Lycka.
Felix blir djupt besviken över avsaknaden av teknologi. Det blir inte jag. Som jag älskar analoga familjespel av tärningsmodell. Jag kastar tärningen och får en sexa. Jag äger.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Att ha ett vårdat språk är asviktigt

Jag försöker hela tiden lära Felix och Ville ett vårdat och rikt språk. Dagligen petar jag in ord som jag hoppas ska fastna i deras ordbank i hjärnan. Jag vill att de ska få en målande och, antar jag, vuxen vokabulär. Men hittills har jag inte hört ett enda ”sålunda”, ”sedermera”, ”pivottabell”, ”personalingång” eller något annat vuxet ord komma ur deras munnar. De verkar helt nonchalera mina språkmässiga rekommendationer.
Vad som däremot hänt är att min vokabulär drastiskt har ändrats sedan Felix och Ville flyttade in i mitt liv. På senaste tiden har jag upptäckt att jag gärna väljer ordet ”fett” när jag vill upphöja något lite extra. En film är inte längre jättebra. Den är fett bra. En maträtt är inte längre jättegod. Den är fett god. Fredagsmys är inte längre jättemysigt. Det är fett najs. Det är inte heller ovanligt att jag numera använder prefixet as- till alla adjektiv jag slänger ur mig. En fotbollsmatch är inte längre mycket spännande. Den är asspännande. Jordnötsringar är inte längre supermumsiga. De är asmumsiga.
Detta förfarande förbryllar mig en hel del. Jag försöker alltså lära dem hur man uttrycker sig verbalt och grammatiskt korrekt, utan någon som helst effekt. De försöker verkligen inte lära mig hur man uttrycker sig på ett verbalt korrekt vis, med effekt att jag plockar upp deras vokabulär till hundra procent. Det skulle ju liksom vara tvärtom.
Jag talar numera som en åttaåring snarare än en fyrtioåttaåring. Mycket konstigt. För att inte säga fett konstigt. Asmärkligt faktiskt.

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Och så vinkar vi till kameran

Strålande högsommarväder trots att det är i slutet av augusti. 26 grader varmt, solsken, vindstilla. Våra irländska gäster säger att de inte upplevt sådant här väder sedan de var på Lanzarote för ett år sedan. Vi tar det som ett tecken och bestämmer oss för att ta dem till en annan ö. En ö mitt i Stockholm. Fjäderholmarna.
Väl framme sätter vi oss på serveringen vid ankomstbryggan. Ville och våra irländska vänners döttrar Lucy och Emily går iväg och köper glass. Steve tar fram Google Earth på sin mobil och zoomar in Fjäderholmarna uppifrån. Han visar Felix som förundrat omväxlande tittar på Google Earth på mobilen och på serveringen omkring sig.
Är det samma ställe? Är det serveringen han sitter på som nu också syns i Steves mobil, fast uppifrån? Jag kan se på hans ansiktsuttryck hur frågorna susar runt i hans skalle. Han frågar mig om det verkligen är samma brygga han ser i mobilen som han sitter på? Jag bekräftar att så är det faktiskt. Han nickar förstående. Sedan vänder han blicken upp mot himlen, höjer högerhanden och börjar vinka.
– Vad gör du, frågar jag.
– Jag vinkar till kameran såklart, svarar han.
– Jaha, säger jag och så börjar jag också vinka mot kameran i himlen.
Jag kan se i ögonvrån att familjen vid bordet bredvid tittar på vårt bord i allmänhet och Felix och mig i synnerhet. Jag vänder huvudet mot dem, då flyttar de snabbt bort blicken så där lite svenskt blygt ”inte ska väl vi störa”-aktigt. Felix och jag fortsätter vinka. Jag hör att familjen bredvid viskar, men jag kan inte uppfatta vad de säger. Jag tycker mig ana lite spridda ord som ”vet inte” och ”kanske en helikopter”.
Ville, Lucy och Emily kommer tillbaka med sina glassar. De tittar på mig och Felix som vinkar mot himlen.
– Vad gör ni, frågar Ville.
– Vi vinkar till kameran i himlen, svarar Felix.
– Jaha, säger Ville som det vore den mest naturliga sak i världen. Och så börjar han också vinka.
Lucy och Emily tittar förbluffat på varandra, skakar på huvudena och himlar med ögonen.
När vi går därifrån en kvart senare vrider Felix åter huvudet upp mot himlen. Han börjar vinka igen.
– Hejdå, säger han till kameran i himlen.
Familjen vid bordet bredvid tittar diskret upp mot himlen. De ser väldigt förvirrade ut.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det är ingen på Irland som läser min blogg

Det är ingen på Irland som läser min blogg. Jag vet detta alldeles säkert. Låt mig förklara varför.
Jag skrev i ett blogginlägg för några veckor sedan följande:
Tips till småbarnsföräldrar:
När era barn önskar sig en saxofon i plast i present, säg nej.

Ha detta i bakhuvudet när jag nu berättar att vi igår kväll fick besök av vänner från Irland. De ska vara här tills på måndag.
De har tagit med sig några typiska irländska presenter till oss. Jag får en julkula med Guinness tryckt på. En present helt i min smak. Den kommer att få jobba extra som discokula fram till mitten av december då den får återgå till det den föddes till att vara.
Efter julkulan till mig är det dags för Felix att få sin present, och det är nu det bevisas att ingen på Irland läser min blogg. Felix present är nämligen en irländsk plåtflöjt.
En irländsk plåtflöjt visar sig vara ungefär som en hederlig svensk blockflöjt fast med oerhört mycket högre toner rent frekvensmässigt. Felix blir skitglad och börjar omgående träna. Med plåtflöjten följer en mycket enkel och pedagogisk handbok som visar hur man ska hålla fingrarna för att kunna spela bland annat ”Old MacDonald’s Farm”, ”Scarborough Fair” och ”Whiskey in the Jar”. Felix blåser på. Och det låter. Mycket. Och länge. Och högt. Och det låter faktiskt som han uppfinner ett par nya toner. I alla fall har jag aldrig hört dem tidigare i något sammanhang.
Felix är mycket nöjd med sitt nya blåsinstrument och han bestämmer omgående att irländsk plåtflöjt definitivt ska vara ett stående inslag i vårt rockband The Candy Pigs instrumentering. Jag viftar först bort hans idé, men sedan slår det mig att en irländsk plåtflöjt i vårt rockband nog skulle ge oss ett väldigt distinkt sound. Vi skulle helt klart stå ut från mängden. Så jag håller med honom. Självklart ska vi ha med irländsk plåtflöjt i The Candy Pigs. Trummor, gitarr, keyboard och irländsk plåtflöjt. Det är ju för tusan en klassisk rockinstrumentering. Eller kan kanske bli i alla fall. Eller kanske inte…

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Årets bästa läsning är äntligen här

Som jag har väntat. I ett år. Och nu är den här. Årets bästa läsning. Det vet jag redan på förhand.

Jag minns när jag var yngre. Då kunde jag vänta på nya böcker med spänning och pirr i magen. Nya böcker som förhoppningsvis skulle visa sig vara årets bästa läsning. Jag minns till exempel att jag började vänta på nästa Ulf Lundell-bok så fort jag läst ut den existerande. Med hans produktivitet visste man att det kom en ny bok ungefär en gång om året. Jag väntade alltid. Troget. Och man blev aldrig besviken, men alltid överraskad. Underbart. Det var årets bästa läsning. Varje gång. Garanterat.
Och nu har jag alltså väntat i ett år på detta års bästa läsning. Och nu är den som sagt äntligen här. Jag kom över ett exemplar tidigare idag. Det var rusning efter den i butik. Men nu har jag den i min hand. Det är inte en ny Lundell-bok jag väntat på i ett år som jag gjorde förr i tiden. Detta är någonting större. Någonting bredare, vansinnigare, otroligare, kreativare, roligare och än mer livsnödvändigt än Lundell. Den väger tungt. I dubbel bemärkelse. Den är vad man i bokkretsar brukar kalla en ”tegelsten”. 628 sidor fyllda av överraskningar. Man vet aldrig vad nästa sida har att bjuda på. Ett non-stop äventyr.
Omslaget är lika enkelt som genialt. Det avslöjar på sätt och vis dess innehåll, men man vet trots det aldrig vad som kommer att ske på sidorna. Omslaget ger liksom bara en liten fingervisning, en liten hint, det kittlar ens nyfikenhet.

Jag börjar inte läsa från sida 1. Jag bläddrar lite i den först. Det är så jag bekantar mig med nya böcker. Tittar flyktigt igenom, noterar någon passage, känner på bladens tjocklek och hur boken ligger i händerna. Blir lite kompis med den helt enkelt.
Detta exemplar verkar lika bra som föregångarna i serien. Den verkar få en riktig rivstart redan på sidan 14. Det förefaller bli mycket detaljerat och finstilt på sidan 137 och framåt en bit. På sidan 231 verkar en längre passage av färggranna och målande beskrivningar inledas. På sidan 319 och cirka 150 sidor framåt har en onödigt teknisk del för min smak placerats, men den är naturligtvis viktig för helheten. Avslutet tycks mig vid en snabb titt som alltid vara noga genomtänkt och snyggt utfört med all sin lekfullhet som på ett lysande vis säkerligen kommer att knyta ihop säcken.
Det råder med andra ord knappast något tvivel om att årets bästa läsning är här. Och nu när jag bekantat mig med den så ska jag börja läsa från sidan 1.
Felix och Ville sover. Det är tyst omkring mig. Jag sätter mig i min favoritfåtölj vid burspråket och ställer ned glaset med vin som jag tänker unna mig. Och så tänder jag läslampan. Jag öppnar ”tegelstenen” och fokuserar på den allra första av de 628 sidorna. Bättre än så här blir det inte.
Årets Clas Ohlson-katalog är äntligen här!

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

”Pappa, jag har lärt mig ett asbra trick.”

Felix kommer fram till mig.
– Pappa, jag har lärt mig ett asbra trick. Vill du se?
– Vad är det för trick, frågar jag.
– Man fyller en hink med vatten och sedan viftar man runt med hinken snabbt. Då ramlar det inte ut något vatten även fast hinken lite då och då är upp och ned.
– Är det sant?
– Helt sant, pappa. Det är ett magiskt trick. Vill du se?
Det låter ju gravitationsmässigt omöjligt, så självklart vill jag se. Jag kanske kommer att bevittna historia. Ett sånt trick skulle han ju för tusan kunna uppträda på Cirkus Scott med.
Vi går ut i trädgården och fyller en plasthink med vatten. Felix placerar mig ett par meter ifrån honom.
– Nu ska du få se på värsta tricket, pappa.
Och så börjar han veva runt med den vattenfyllda hinken.
Låt mig sammanfatta tricket i följande tre punkter:
1. Felix behöver träna lite mer på detta vattentrick innan han placerar ut folk i närheten.
2. Vi väljer att inte ringa Cirkus Scott riktigt ännu.
3. Jag behöver ett badlakan.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized