En lurig telefon

Städar i garaget och hittar min gamla gråa kobratelefon från 70-talet. Visar den för Felix och Ville som tittar med förundrade ögon på det plastiga monstret jag har i handen.
– Cool va, säger jag.
– Vad är det, frågar Ville och rynkar på näsan.
– En telefon, svarar jag.
– Lägg av, suckar Felix.
– Men det är sant. Så här såg de ut förr i tiden.
Felix och Ville smyger sig fram mot kobratelefon. Långsamt. Försiktigt. Tyst. Man vet ju aldrig om den kan anfalla. Är det verkligen en telefon? De går runt den. Iakttar. Noterar. Funderar.
– En telefon, säger Felix frågande.
– Japp, en telefon.
– Stoppa in den i väggen då, föreslår han.
– Jag tror inte den funkar. Den är ju så gammal. Den har ju snurrskiva istället för sifferknappar.
– Prova.
Pluggar in telefonkontakten i väggjacket. Och banne mig. Det kommer ut en liten trevlig ringsignal ur den gamla kobran. Den funkar. Det trodde jag verkligen inte. Detta verkar imponera på Felix och Ville, för plötsligt blir det slagsmål om vem som ska ringa vem.
Först ringer Felix till Ville från kobran till min mobil. Och sedan ringer Ville till Felix från kobran till mobilen. Och så ringer jag båda från mobilen till kobran. Och jag får instruktioner att jag måste fråga hur det har varit på dagis och på fritids och när de kommer hem. Sedan ringer Ville till Felix från mobilen till kobran. Och så Felix till Ville, men inte från mobilen till kobran utan från kobran till hem. Men då är det ju upptaget eftersom han ju ringer från hemjacket till hemjacket. Han försöker tio gånger men det är upptaget varje gång.
– Ska de aldrig lägga på, undrar han.
Så här fortgår det ett bra tag. Och det är riktigt kul. DEN FÖRSTA TIMMEN. Tack och lov tröttnar även Felix och Ville på ringandet till slut. De börjar istället detaljgranska kobratelefonen. De vänder upp och ned på den, trycker på den röda knappen under telefonen, skakar och knackar på den.
– Den är rätt cool faktiskt, säger Felix.
Ville nickar medhållande. Sedan säger han:
– Pappa, vad har den för spel?

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

6 responses to “En lurig telefon

  1. Oj, även vi är ”födda på 1800-talet”…eller var det 1600-talet, när saker man han använt och tyckt varit ”helt normala” blir ”konstiga” i våra barns blickar….

  2. Jag visade en gammal vinylskiva en gång för Felix och Ville och sa att det var musik på den, precis som på en cd. De trodde mig inte och sa ”du hittar på, för den där får aldrig plats i cd-spelaren”.

  3. Hahahahaha!!! Ja, vad har den för spel??

  4. Vinylskivan…Underbart! Barnen lever i NUET och vi i…DÅet OCH NUet, men till slut går dom om…och kommer med apparater som vi inte ens vågar nudda, med risk för att hela Universum Exploderar (då när vi är i 80-årsåldern…eller kanske…64….?).

  5. Ja, de lever i sin egen värld nu *ler*

    Hemikramar ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s