Och så vinkar vi till kameran

Strålande högsommarväder trots att det är i slutet av augusti. 26 grader varmt, solsken, vindstilla. Våra irländska gäster säger att de inte upplevt sådant här väder sedan de var på Lanzarote för ett år sedan. Vi tar det som ett tecken och bestämmer oss för att ta dem till en annan ö. En ö mitt i Stockholm. Fjäderholmarna.
Väl framme sätter vi oss på serveringen vid ankomstbryggan. Ville och våra irländska vänners döttrar Lucy och Emily går iväg och köper glass. Steve tar fram Google Earth på sin mobil och zoomar in Fjäderholmarna uppifrån. Han visar Felix som förundrat omväxlande tittar på Google Earth på mobilen och på serveringen omkring sig.
Är det samma ställe? Är det serveringen han sitter på som nu också syns i Steves mobil, fast uppifrån? Jag kan se på hans ansiktsuttryck hur frågorna susar runt i hans skalle. Han frågar mig om det verkligen är samma brygga han ser i mobilen som han sitter på? Jag bekräftar att så är det faktiskt. Han nickar förstående. Sedan vänder han blicken upp mot himlen, höjer högerhanden och börjar vinka.
– Vad gör du, frågar jag.
– Jag vinkar till kameran såklart, svarar han.
– Jaha, säger jag och så börjar jag också vinka mot kameran i himlen.
Jag kan se i ögonvrån att familjen vid bordet bredvid tittar på vårt bord i allmänhet och Felix och mig i synnerhet. Jag vänder huvudet mot dem, då flyttar de snabbt bort blicken så där lite svenskt blygt ”inte ska väl vi störa”-aktigt. Felix och jag fortsätter vinka. Jag hör att familjen bredvid viskar, men jag kan inte uppfatta vad de säger. Jag tycker mig ana lite spridda ord som ”vet inte” och ”kanske en helikopter”.
Ville, Lucy och Emily kommer tillbaka med sina glassar. De tittar på mig och Felix som vinkar mot himlen.
– Vad gör ni, frågar Ville.
– Vi vinkar till kameran i himlen, svarar Felix.
– Jaha, säger Ville som det vore den mest naturliga sak i världen. Och så börjar han också vinka.
Lucy och Emily tittar förbluffat på varandra, skakar på huvudena och himlar med ögonen.
När vi går därifrån en kvart senare vrider Felix åter huvudet upp mot himlen. Han börjar vinka igen.
– Hejdå, säger han till kameran i himlen.
Familjen vid bordet bredvid tittar diskret upp mot himlen. De ser väldigt förvirrade ut.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Och så vinkar vi till kameran

  1. Helt självklart att vinka till kameran i himlen, tycker jag! Klok son. Klok pappa. 🙂

  2. Kameramannen vinkade inte tillbaka 😦

  3. Frågan är om han fångade er på bild??

    Vilket härligt inlägg !! Blir alldeles glad i magen!

    Hemikram ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s