Monthly Archives: september 2011

Ett sorts porträtt

Föräldramöte på skolan. Alla barnen har ritat av sina föräldrar och lagt på sina respektive bänkar. Föräldrarna får gå runt och försöka hitta sig själva på teckningarna. Alla föräldrar hittar ganska så omgående sina barns teckningar. Utom jag. Jag kan inte ens med vild fantasi se mig själv på någon av teckningarna. Till slut är det bara en bänk och en teckning kvar. Jag vänder på teckningen och där står Felix namn. Jag sätter mig vid bänken och stoppar ned teckningen i jackfickan.
Frågan jag nu brottas med är varför Felix ritat av Sven-Otto Littorin.

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

Noggrann redogörelse av dagisrutiner

Ville väljer frukosten som tillfälle att noggrant redogöra för lite dagisrutiner.
– Pappa, på dagis måste vi vara ute tre timmar om dagen. Eller jag menar två timmar. Nä vänta… sju timmar ska det vara. Äh, jag minns inte. Det var nånting med timmar i alla fall.

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

Den vinkande polisen

På väg hem i höstmörkret ikväll upptäcker jag plötsligt en polis på motorcykel precis utanför mitt bilfönster. Lite oväntat måste jag säga. Han kör exakt lika fort som jag gör. Plötsligt släpper han ena handen om styret och börjar vinka till mig på samma infantila men ändå hjärtliga vis som Silvia och Forrest Gump gör.
Jag är på bra humör så jag vinkar glatt tillbaka till den trevlige konstapeln. Han fortsätter vinka i all oändlighet tycks det, men jag orkar till slut inte hålla handen uppe så jag ger upp vinkandet och nickar lite artigt till honom som man gör när man vill säga ”Trevligt att träffas, men nu måste jag faktiskt gå vidare med mitt liv”. Men han verkar inte alls vilja säga upp bekantskapen så snabbt och abrupt, för han fortsätter att vinka.
Tio minuter senare har vi bekantat oss betydligt mer med varandra. Utbytt artighetsfraser, presenterat oss med namn, han har ställt några frågar, jag har svarat på dem. Och så har han bett mig skriva på en lapp vilket jag snällt gjort.
Sedan vinkar han återigen till mig när jag svänger ut från vägkanten med ett inbetalningskort på 2000 kronor i handen. Denna gång vinkar jag inte tillbaka. Jag tycker kort och gott inte om honom. Han kommer definitivt inte att stå överst på listan över folk att köpa julklappar till.
När jag kommer hem berättar jag för Felix och Ville att en motorcykelpolis har stoppat mig för fortkörning. De spärrar omgående upp ögonen och stirrar på mig.
– En motorcykelpolis, utbrister Felix imponerat.
– En sån som kör motorcykel, lägger Ville till lika imponerat.
– Det är klart att han kör motorcykel, korrigerar Felix. Annars skulle han ju inte vara en motorcykelpolis utan bara en vanlig polis som Kling och Klang.
– Fett coolt pappa, säger Ville. Fett coolt att du träffat en motorcykelpolis på en motorcykel. Berättade du för honom att jag har en Lego motorcykelpolis?
– Nej Ville, jag tänkte inte på det.
– Åh, dumma pappa.
– Vad var det för färg på motorcykeln, undrar Felix.
– Blinkade den blått, frågar Ville.
Plötsligt känner jag att det nog faktiskt är lite coolt att ha träffat en motorcykelpolis. Jag känner att jag plötsligt steg några grader på Felix och Villes coolhetsskala. Det kanske inte var helt fel att åka fast för fortkörning. Det kanske var värt 2000 spänn för att bli betraktad som en cool farsa av sönerna. Helt plötsligt börjar jag gilla den nitiske konstapeln. Kanske ska han få en julklapp trots allt.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det var en tysk, en rysk och en Bellman

Felix är inne i en intensiv period av Bellman-historier. De börjar alltid med orden ”Det var en tysk, en ryss och Bellman”. Jag känner igen många av dem från min barndom. De är fortfarande roliga. Faktiskt. Felix har ett aldrig sinande lager av dessa historier.
Lillebror Ville har aldrig hört talas om Bellman-historier, men han vill naturligtvis inte vara sämre så han hittar på några egna.
– Det var en tysk, en rysk och en Bellman, börjar han. De skulle se vem som hade längst flaggstång. Tysken hade en flaggstång som var fem meter lång. Rysken hade en flaggstång som var sju meter lång. Bellman hade en flaggstång som var tio meter lång. Så då vann Bellman.
Felix tittar förbluffat på Ville.
– Det där var inte roligt, säger han.
– Jo-o, insisterar Ville. Det var visst roligt. För Bellman, för det var ju han som vann flaggstångstävlingen. Men jag kan en till om du vill höra.
– Okej ra, suckar Felix.
Och så drar Ville igång en oerhört lång och avancerad historia om en tysk, en rysk och en Bellman som sitter i en roddbåt. Plötsligt åker en motorbåt förbi asasnabbt (och det där var ett direkt citat), så snabbt att roddbåten snurrar runt med sådan fart att den flyger upp i luften likt en helikopter. Den landar en bit längre bort i sjön. Oturligt nog landar den precis där en blåval som heter Lennart bor. Blåvalen Lennart blir superarg för att roddbåten landat på hans del av sjön, så han börjar spruta vatten ur hålet på ryggen för att bli av med roddbåten. Vattenkaskaden blir som en gigantisk dusch, och det tycker inte tysken, rysken och Bellman om för de hatar nämligen att duscha. Så de börjar ro därifrån så fort de kan. Och just när de tror att det ska bli lugnt och skönt så dyker en tigerhaj upp och nafsar båten i aktern. Tigerhajen visar sig heta Bertil. Det är i alla fall vad den säger när Bellman frågar vad den heter. Sedan händer något jättekonstigt berättar Ville exalterat. Något helt otroligt.
– Vadå, säger både jag och Felix uppriktigt nyfikna.
– Det minns jag inte, svarar Ville.
Va? Minns han inte? Nu har vi lyssnat på denna historia i säkert tio minuter, och så precis när han kommer till slutklämmen så tappar han minnet. What are the odds?
– Varför minns du inte, frågar Felix märkbart irriterad.
– Jag var ju inte med på båten, svarar Ville. Hur skulle jag då kunna minnas vad som hände?
– Men…, börjar jag.
Jag hinner inte fortsätta meningen innan Ville gör som han brukar när han känner sig lite trängd.
– Bu för pappa, säger han och går iväg.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Några tankar om gps och dagisbarn

Jag läser i tidningen att Kronprinsens förskola i Malmö har utrustat barnen med gps-sändare så barnskötarna lättare ska hitta de barn som försvinner eller glöms kvar i skogen.
Föreståndaren Karin Werholt försäkrar att detta gps-initiativ inte kommer att påverka förskolans rutiner. Och hon verkar säga det för att lugna föräldrarna till barnen. Rutinerna ska förbli desamma, gps-sändarna är bara en liten extra säkerhetsåtgärd. No worries typ. Hade jag mina barn i den förskolan skulle jag vara orolig från morgon till kväll.
Om barn försvinner och glöms kvar i skogen så är det väl just rutinerna de borde ändra på snarare än att förse barnen med elektroniska navigationsinstrument. Jag kanske är naiv, men det känns liksom att det skulle kunna vara en liten brist i just rutinerna om barn försvinner och glöms kvar i skogen.
Jag har två tankar om detta som jag gärna vill dela med mig av till Kronprinsens förskola.

1. Barn som försvinner i skogen.
Barnen är i skogen för att springa runt och leta kvistar och löv och djurbajs och spana efter djur och svampar och annat spännande som hör skogen till. Barnskötarnas uppgift är att hålla koll på barnen när de utför dessa sysslor. Om barnen och barnskötarna hamnar så långt ifrån varandra att de inte längre har kontakt så kan jag inte se att det är barnen som har försvunnit, utan att det är barnskötarna som har gjort det. Sålunda borde gps-sändarna placeras på barnskötarna och inte på barnen.

2. Barn som glöms kvar i skogen.
Om barnskötarna glömmer kvar barn i skogen så borde ju det kunna lösas genom att skicka barnskötarna på en snabbkurs i matematik på enkel grundskolenivå. Kommer man dit med femton barn är det väl rätt rimligt att man också kommer tillbaka med femton barn. Jag är nästan säker på att barnen till och med skulle kunna hjälpa barnskötarna att hålla räkningen.

När jag läser om detta gps-påhitt blir jag så oerhört glad att Ville går på det dagis han gör och har de fantastiska fröknar han har. Top class rakt igenom! Eller fröknar förresten… Ville har informerat mig att det faktiskt inte heter så.
– Det heter inte fröknar, pappa. Det heter pegagoder.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det röda c-vitaminröret

Upptäcker i lördags till min glädje ett rött rör bredvid det gulgröna c-vitaminröret i köksskåpet. Härligt. Börjar nämligen bli trött på citronsmaken på tabletterna i det gulgröna röret så det ska bli gott med jordgubbssmak på c-vitamintabletterna ett tag framöver.

Plockar ut en brustablett ur det röda röret och lägger ned i ett glas vatten. Tar en klunk. Tycker mig inte känna någon direkt överdriven jordgubbssmak. Men kanske är min tunga van vid citronsmaken och behöver nu några dagar på sig för att ställa om smaklökarna till jordgubbsläge.
Jag upprepar brustablettsproceduren söndag, måndag och tisdag. Men fortfarande ingen jordgubbssmak att tala om. Ingen jordgubbssmak alls faktiskt. Jag är mycket förvånad. Och besviken. Begriper det helt enkelt inte.
Imorse fick jag förklaringen till avsaknaden av jordgubbssmak. Det röda röret är nämligen inget c-vitaminrör med jordgubbssmak på brustabletterna. Det visar sig vara ett rött rör med samarintabletter i.  
Inte undra på att jag haft bra mage de senaste dagarna.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ett litet samtal om körkort – del 2

Plats: i bilen vid en skarp kurva
Tidpunkt: 07.38
Destination: dagis
Persongalleri: jag och Ville
Samtalsämne: körkort

– Pappa, du har inget körkort, va?

2 kommentarer

Filed under Uncategorized