Är det normalt att referera till sig själv i tredje person?

Vad som förefaller vara en helt vanlig morgon visar sig bli en helt ovanlig morgon. Halvvägs in i frukostflingorna och mjölken meddelar Ville:
– Ville vill ha äppeljuice.
– Jaha, säger jag och går och hämtar äppeljuicen.
Men någonting han sagt får mig att stanna upp. Jag tänker. Funderar. Och så kommer jag på det. Han refererade till sig själv i tredje person. Är det verkligen normalt för en femåring? Eller för någon åring över huvud taget? Jag beslutar mig för att testa honom.
– Vill du ha äppeljuice?
– Ja, Ville vill ha äppeljuice.
Ja, faktiskt. Han säger inte ”jag”, han säger ”Ville”. Jag undrar varför.
– Varför? Varför säger du ”Ville” om dig själv?
Han tittar på mig som en ko tittar på sin bonde – med någon sorts kombination av uppgivenhet, bedrövelse och likgiltighet i blicken. Han är tyst en stund innan han svarar mig.
– Det vill inte Ville svara på.
Han fortsätter äta upp sin frukost. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska vara orolig för en plötsligt utblommad schizofreni eller om han helt enkelt bara driver med mig som han brukar göra ibland. Jag beslutar mig för att låtsas som ingenting och se om han bara kliver tillbaka in i sin vanliga roll igen. Vilket jag hoppas. Innerligt.
Efter frukosten är det tandborstdags.
– Ville vill ha inte ha eltandborsten idag, upplyser han mig om. Ville vill ha den blåa tandborsten som inte snurrar av sig själv och som har Bamse på sig. Den gillar Ville.
Jag ger honom efterfrågad tandborste. Sedan är det dags att klä på sig. Jag föreslår Spidermantröjan.
– Ville har bestämt sig för att ha Byggare Bob-tröjan idag. Och de blåa manchesterjeansen. Och den röda Ninja Turtle ansiktsmasken. Och det gröna lasersvärdet.
Okej då. Vad vet väl jag om dagens rådande modetrender.

På eftermiddagen hämtar jag honom på dagis. Han ska ha med sig en kompis hem. Jag har under dagen glömt bort hans ständiga refererande till sig själv i tredje person. Jag blir snabbt påmind.
– Ville får inte glömma regnkläderna, säger han när han ser mig.
Vi hämtar regnkläderna samt kompisen, och så åker vi hem. Jag ser knappt röken av Ville och kompisen, men jag hör att han fortsätter omnämna sig själv vid förnamn hela tiden. Kompisen verkar inte lägga märke till det. Jag undrar om Ville ens lägger märke till det själv. Men jag lägger verkligen märke till det. Jag börjar bli lite orolig. Kan detta vara något permanent? Kommer det krävas medicinering? Terapi? Samtal med folk i vita rockar som det inte står ICA på?
När kompisen gått hem sätter vi oss i soffan och tar varsin läsk.
– Tyckte du läsken var god, frågar jag.
– Ja, jag tycker den var asgod, svarar han.
Jag hoppar till. Han sa ”jag”. Han sa inte ”Ville”. Lycka. Men bäst att dubbelkolla.
– Va sa du? Sa du att den var god?
– Jag tycker inte den var god. Jag tycker den var asgod.
Pust. Bevisligen inget permanent. Tillfällig språksvacka bara. Skönt. Han har inte blivit galen i ordets korrekta medicinska betydelse.
– Kommer du ihåg att du sa ”Ville” om dig själv förut idag istället för att säga ”jag” om dig själv?
– Nej, det gjorde jag inte.
– Jo, det gjorde du faktiskt. Men det spelar ju ingen roll, för nu säger du ju ”jag”. Och det är skönt.
– Det var inte jag som sa ”Ville”.
– Inte?
– Nej. Det var min betjänt.
– Din betjänt?
– Japp.
– Har du en betjänt?
– Japp. I min kropp. Ibland.
– Men du säger ju inte ”Ville” nu.
– Betjänten har slutat jobba.
– Har han?
– Ja, han har gått hem nu. Det är ju fredagkväll. Nu är det bara jag kvar. Blir det fredagsmys nu? Vill du ha fredagsmys, pappa?
– Ja… ja. Absolut. Pappa vill absolut ha fredagsmys, säger jag och kommer strax därefter på att jag just refererat till mig själv i tredje person. Hur fan gick det till? Men… touché.
Och vid närmare eftertanke så refererar jag nog rätt ofta till mig själv som ”Pappa” när jag snackar med Felix och Ville. Så det kanske inte är så konstigt att Ville sagt ”Ville” om sig själv hela dagen. Är kanske något genetiskt. Eller så kanske det faktiskt bor en liten betjänt i mig också. Ja, så är det nog. Jag vill gärna tro det. Visst är det så. Det vore ju rysligt praktiskt att ha en inneboende betjänt.
– Nu ska Pappa hämta fredagsmys, säger jag till Ville och så reser jag mig upp och går ut i köket.

Annonser

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

7 responses to “Är det normalt att referera till sig själv i tredje person?

  1. Vill du rapportera om betjänten återkommer på måndag? =0)

    Hemikram

  2. Adde

    Nu ska jag plocka fram målaren som bor i mig

  3. Anonym

    Oinloggad erviluca:
    När vi vuxna pratar med barn så pratar vi ju ofta om oss själva i tredje person….rätt länge faktiskt.
    Ibland är det nästan lite ”kusligt” när barn är som Ville, sådär lite ”väl gemontänkta” i sina svar….”Det var min betjänt…” Lite spooky faktiskt. Och lite supersmart…
    Nu ska erviluca läsa ett till blogginlägg som erviluca missat…. 😛

  4. Pappan Hasse hälsar att han håller med och så önskar han Erviluca fortsatt trevlig läsning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s