Den vinkande polisen

På väg hem i höstmörkret ikväll upptäcker jag plötsligt en polis på motorcykel precis utanför mitt bilfönster. Lite oväntat måste jag säga. Han kör exakt lika fort som jag gör. Plötsligt släpper han ena handen om styret och börjar vinka till mig på samma infantila men ändå hjärtliga vis som Silvia och Forrest Gump gör.
Jag är på bra humör så jag vinkar glatt tillbaka till den trevlige konstapeln. Han fortsätter vinka i all oändlighet tycks det, men jag orkar till slut inte hålla handen uppe så jag ger upp vinkandet och nickar lite artigt till honom som man gör när man vill säga ”Trevligt att träffas, men nu måste jag faktiskt gå vidare med mitt liv”. Men han verkar inte alls vilja säga upp bekantskapen så snabbt och abrupt, för han fortsätter att vinka.
Tio minuter senare har vi bekantat oss betydligt mer med varandra. Utbytt artighetsfraser, presenterat oss med namn, han har ställt några frågar, jag har svarat på dem. Och så har han bett mig skriva på en lapp vilket jag snällt gjort.
Sedan vinkar han återigen till mig när jag svänger ut från vägkanten med ett inbetalningskort på 2000 kronor i handen. Denna gång vinkar jag inte tillbaka. Jag tycker kort och gott inte om honom. Han kommer definitivt inte att stå överst på listan över folk att köpa julklappar till.
När jag kommer hem berättar jag för Felix och Ville att en motorcykelpolis har stoppat mig för fortkörning. De spärrar omgående upp ögonen och stirrar på mig.
– En motorcykelpolis, utbrister Felix imponerat.
– En sån som kör motorcykel, lägger Ville till lika imponerat.
– Det är klart att han kör motorcykel, korrigerar Felix. Annars skulle han ju inte vara en motorcykelpolis utan bara en vanlig polis som Kling och Klang.
– Fett coolt pappa, säger Ville. Fett coolt att du träffat en motorcykelpolis på en motorcykel. Berättade du för honom att jag har en Lego motorcykelpolis?
– Nej Ville, jag tänkte inte på det.
– Åh, dumma pappa.
– Vad var det för färg på motorcykeln, undrar Felix.
– Blinkade den blått, frågar Ville.
Plötsligt känner jag att det nog faktiskt är lite coolt att ha träffat en motorcykelpolis. Jag känner att jag plötsligt steg några grader på Felix och Villes coolhetsskala. Det kanske inte var helt fel att åka fast för fortkörning. Det kanske var värt 2000 spänn för att bli betraktad som en cool farsa av sönerna. Helt plötsligt börjar jag gilla den nitiske konstapeln. Kanske ska han få en julklapp trots allt.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

6 responses to “Den vinkande polisen

  1. *ler från öra till öra*

  2. 🙂 ja du ..du hade då tur som fick träffa en motorcykelpolis du….jag höll på att köra av vägen jag så rädd blev jag när det bara blixtrade till …vilken jäkla blixt kamerorna har som fotograferar om du kör ”lite”för fort…och så dåliga bilderna blir sen då…hahahah…såg ut som om jag kom från en annan planet ..men alla här hemma sa att jag v ar mig lik…herre jösses!
    kram

  3. Ha ha ha! Man blir ju så förvånad när en polis vinkar åt en så….jag skulle nog också glatt ”vinka tillbaka”, utan en tanke på att han kanske vill att jag ska stanna. Nästa gång får du fota polisen för att visa dina söner, så att du blir ännu coolare i deras ögon – om det går!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s