Monthly Archives: oktober 2011

Mina nya grannar – del 2

Mina grannar på andra sidan väggen är kära. De blir alltid lite extra förälskade varje morgon klockan 6.30. Men bara i tre minuter. Sedan är de inte förälskade längre. Därefter återgår de till att bara vara kära.
Jag har aldrig mött dem, men jag är ganska säker på att de heter Shaggy och Shaggelina Bonkingson.
Nämnde jag förresten att väggarna i huset jag bor i är väldigt tunna?

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

På telefon med Felix och Ville

Ringer hem för att snacka med Felix och Ville. Räknar med den vanliga utläggningen om dagens äventyr i skola och på dagis. Men av det blir det intet.
Felix, som svarar när jag ringer, ger sig omgående ut på en mycket avancerad beskrivning av en uppfinning han just nu håller på med. Uppfinningen går ut på att han ska få en ballong att flyga upp i taket alldeles av sig själv, utan någon som helst putthjälp från någon.
– Först så tar man ett snöre och binder fast i en sån där vad heter det nu igen… ja just det, krok i taket. Men om man inte har någon sån där krok i taket så går ju inte det. Då får man istället börja med att skruva fast en sån där krok i taket. Såklart. Sedan får man binda fast snöret i taket. Nej vad säger jag. Inte i taket. I kroken menar jag ju. Ding dong på mej. Och den andra änden av snöret binder man fast i en stol. Och sedan… nä vänta ett tag. Nu gick det för fort. Först måste man ju såklart trä snöret igenom ett sugrör.
– Ja, såklart, säger jag.
– Sedan binder man fast snöret i stolen. Helst i ryggstödet men annars om benen. På stolen alltså. Och sen går man till köket och hämtar tejprullen och så tejpar man fast ballongen i snöret. Nej, inte snöret. I sugröret menar jag. Annars kommer det ju aldrig att funka.
– Naturligtvis inte.
– Sen blåser man upp ballongen och då… då… då flyger ballongen och sugröret rakt upp i taket. Coolt va, pappa?
– Ascoolt.
Lika lite som det bekymrar mig att jag inte fattat ett ord av vad han sagt, lika mycket glädjer det mig att det alldeles tveklöst kommer att fungera som Felix tänkt sig. Det brukar det göra. Han är en smart kille.
Felix lämnar över luren till Ville som informerar att hans kompis R är i Egypten.
– Och där finns det ninjor. Bara så du vet pappa. Och R kommer att säga iiii-haaaah till dom och slå ned dom, och sen när det kommer nya ninjor så kommer han att säga iiii-haaaah till dom också. Och när det kommer en massa små bebisninjor på väg hem från dagis så kommer han att säga iiii-haaaah till dom med och peta dom i magen med en vass pinne. Och när R och hans mamma och pappa och brorsa kommer till sitt hotell på kvällen så kommer det att finnas hur många ninjor som helst.
– Och då kommer han att säga iiii-haaaah, säger jag triumfatoriskt.
– Jag vet inte, säger Ville. Hur skulle jag veta det? Jag är ju hemma i Sverige.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

En kväll på puben tillsammans med en friggebod

Det finns ett gammalt talesätt som säger att man inte har varit i England om man inte har sett en fotbollsmatch i en pub. Nej, det där hittade jag allt på. Det finns absolut inget sådant talesätt. Men jag låtsas att det gör det, för då får jag nämligen en anledning att besöka min lokala pub.
Sålunda tar jag mitt pick och pack – dvs just ingenting – och beger mig ned till puben runt hörnet som visar fotbollsmatcher. Det är Everton mot Chelsea. Jo, man tackar.

Går fram till bardisken och beställer en pint Guinness. Det känns lite vuxet faktiskt. Det är fullt med folk i publokalerna, och en del folk är precis som lokalerna – fulla. I hörnet hänger en platt-TV som alla stirrar på. Jag står inträngd mellan två män.
Den ena gapar och skriker ”Oi” mest hela tiden samtidigt som han viftar med sina tatuerade händer som tränade han för att bli trafikpolis alternativt jonglör. Den andra är tyst. Han har en blå fotbollströja på sig.
Mannen i den blåa fotbollströjan är stor som en friggebod. Jag räcker honom precis upp till bröstvårtorna (inte för att jag på något vis tänker utnyttja detta anatomiska faktum). Han tittar ned på mig.
– Allright, säger han i frågande ton och tar en klunk öl.
– Eh… yes, allright, svarar jag släpigt.
Sedan drar han igång en harang som jag inte fattar ett skit av. När han slutar prata tittar han på mig. Vad fan ska jag säga? Jag har ju ingen aning om vad han just sagt. Han nickar till slut åt mig som om han vill säga att det är nu jag ska svara honom.
– Eh… allright, svarar jag efter ett tag.
Han tittar frågande på mig. Och så kör han om samma harang. Han måste se att jag inte fattar, för han övergår plötsligt till att bli förskolelärare.
– Which. Team. Do. You. Root. For., säger han oerhört långsamt och välartikulerat som vore jag en efterbliven femåring (vilket är lite som jag känner mig just i denna stund).
Fuck tänker jag, men jag säger det inte för det skulle ju vara ett jättekonstigt svar att ge honom. Men fuck är vad jag tänker. Fuck, vad ska jag svara? Tänk om jag säger det lag som han inte håller på. Då kommer han att göra om mig till tilltugg till hans nästa öl. Och eftersom han har blå fotbollströja på sig så kan jag ju inte veta om det är Everton eller Chelsea han håller på eftersom båda lagen har blå som normal tröjfärg. Visste jag vilket lag han håller på så skulle jag naturligtvis svara samma lag av ren överlevnadsinstinkt.
– Which team do you root for, försöker jag. Nämen, vad säger jag?
Han tittar på mig. Detta var tydligen inte det svar han väntade sig. Gulp. Fuck. Otrevlig stämning. Finns det någon nödutgång i närheten? Så ler han med hela ansiktet.
– I don’t like football mate. I’m here for the beers.
Pust. Inget gulp. Inget fuck. Jag pekar på hans blåa lagtröja. Hur förklarar han den?
– It’s me brother’s, säger han på den där dialekten han har som jag inte riktigt förstår. I alla fall inte när han pratar snabbt.
– I don’t like football either, ljuger jag.
Killen på andra sidan om mig skriker ”Oi” ännu en gång. Och på den vägen är det ända tills matchen är slut. Chelsea vinner med 2-1. Jag tolkar ”Oi”-mannens svordomar och vildsinta gestikuleringar efter avslutad match som att han håller på Everton.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Mina nya grannar

Nu har jag varit i London en vecka. Jag är lite nyfiken på vilka andra som bor i Maida Vale, strax norr om Notting Hill, där jag nu bor. Så jag går in på Wikipedia för att få reda på vilka mina grannar är. Det visar sig vara ett kändistätt område.
Bland tidigare invånare hittar jag skådespelaren Sir Alec Guinness, skådespelerskan Joan Collins, Pink Floyds David Gilmour, Pulp-sångaren Jarvis Cocker och Joe Strummer från The Clash.
Nuvarande invånare, och sålunda mina direkta grannar, är bland andra sångerskan Björk, sångaren i The Cure – Robert Smith, fotomodellen Kate Moss, författarinnan Ruth Rendell och musiklegenden Paul Weller från The Jam.
Som jag tittar på kända invånare i Maida Vale på Wikipedia så får jag känslan av att det är någon som saknas över listan av ”Noteable Residents”. Men vem? Listan känns liksom inte riktigt komplett. Bara en magkänsla jag har. Vem är det som saknas? Till slut kommer jag på det.
Det är ju jag. Lilla jag. Jag bor ju här nu, om än bara för en månad. Visst borde väl jag vara med på listan över Maida Vale-invånare värda att notera på Wikipedia? ”Javisst borde jag det”, svarar jag mig själv efter ställd fråga.
Sagt och gjort. Jag lägger lite diskret in mig själv på listan mitt emellan The Jam-sångaren Paul Weller och det isländska yrvädret Björk. Det känns bra. Där bor jag fint.
Nu ska jag gå ner till snabbköpet och inspektera Kate Moss och Ruth Rendalls shoppingvagnar och se vad de ska äta till middag ikväll.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Inget tokigt ställe

De har väldigt roliga namn på tunnelbanestationerna här i London.
– Elephant & Castle (Elefanten & Slottet)
– Cockfosters (Snoppuppfostrarna)
– Gospel Oak (Ekevangelium)
– Chalk Farm (Kritfarmen)
– Seven Sisters (Sju systrar)
– Barking (Vov vov)

Tänk om vi hade så skojiga tunnelbanenamn i Stockholm. Men vänta nu, det har vi ju.
– Blåsut (Blow Out)
– Vällingby (Village of gruel)
– Bagarmossen (A bog of bakers)
– Tallkrogen (A bar of pine)
– Ropsten (Screamstone)
– Kista (Coffin)

Äsch och typiskt. Nu sprack ju hela min tanke med denna text. Vi har ju minst lika roliga tunnelbanenamn i Sverige.
Då drar jag omgående tillbaka hela denna ”roliga namn”-text och tar sedan tunnelbanan till det härliga området runt British Museum och går och tar en pint vid Galen Place.
Galen Place är verkligen inget tokigt ställe att spendera en lördag vid.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

En sorts skokräm

I England har de inte samma lagar och regler som vi har i Sverige när det gäller att plocka upp nyspilld hundavföring med hjälp av en liten svart plastpåse. Det noterade jag igår. TVÅ GÅNGER.
Jag berättar om mina två möten med engelskt hundbajs för Felix och Ville på telefon.
– Vad roligt för dig. Men inte så roligt för dina skor, konstaterar Felix.
Och så lämnar han över luren till Ville med kommentaren ”Ville, pappa har trampat i hundbajs” varpå Ville replikerar ”Wow, lyllos”.
– Hej pappa, säger Ville. Har du trampat i hundbajs?
– Ja. Två gånger, svarar jag.
– Två gånger?
– Ja.
– Oj. Det måste ha varit en bajsnödig vovve.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Min nya kompis Alfred

Jag har redan fått en ny kompis här i London. Han heter Alfred och bor runt hörnet från där jag bor.
Han är lite sliten, nog rätt gammal skulle jag tro. Men han har massor av spännande historier att berätta. Han har varit med om en hel del i sitt liv. Den saken är säker. Jag gillar honom. Vi har känt varandra i tre dagar nu. Jag tror vi kommer att umgås nästan varje dag under den närmaste månaden.
And guess what?! Han är faktiskt en prins. Jo, det är sant. En alldeles äkta prins. Precis som Daniel. Trodde man inte att man skulle bli kompis med en prins. Men det har jag blivit. Prince Alfred. Det är min kompis det.
– Du och jag Alfred, brukar jag säga på Emil i Lönneberga-vis.
Prince Alfred är som sagt hans namn. Och en äkta prins är han. Men han är så mycket mer än bara en prins. Han är en pub också. Prince Alfred.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized