Min barndom återfunnen i en liten låda

Ville och jag är på vår veckorunda på Coop Forum och handlar. När vi kommer ut ur den kyliga mejeriavdelningen kör vi shoppingvagnen rakt in i ett bord fyllt med gammalt hederligt klassiskt messmör. För ordningens skull vill jag meddela att det var Ville som körde vagnen.
Trodde inte messmör fanns längre. Trodde det försvann någon gång i slutet av 70-talet. Jag växte ju upp på messmör. Kommer ihåg att det fanns både gult och blått messmör. Minns inte vad det var för speciellt med det blåa, men det gula var bara för gott för att vara sant. Och det plockades upp lika lätt och elegant ur den lilla lådan oavsett om man använde kniv, sked eller bara stoppade ned fingret (när mamma inte såg på) och drog upp en messmörsklump med. Messmör passade liksom på allt. På bröd, på kex, på godis, på morgonen.
Det måste vara ödet som gör att Ville nu rammar det lilla messmörsbordet med den stora shoppingvagnen. Det måste vara ödets sätt att säga ”Hasse. Kolla. Messmör. Köp och ta en trip down memory lane. Och bjud Felix och Ville på en viktig del av din barndom.”
Sagt och gjort, jag plockar på mig inte bara en utan tre lådor messmör. Av den gula sorten. Lika bra att ladda upp. Det kan bara vara en tidsfråga innan hela Coop Forums messmörslager är tömt när ryktet om dess existens börjar sprida sig.
– Det här Ville, säger jag, kan mycket väl vara världens godaste gegga.
– Godare än mosad banan med socker på, frågar Ville.
– Absolut, svarar jag.
Men vänta. Sa han socker?
– Ville, brukar du ha socker på mosad banan?
– Felix vet var ni har gömt sockret. Han brukar hämta det när du inte ser.
– Aha.
– Men pappa, är det godare än lingonsylt, hallonsylt, jordgubbsylt och glass ihopblandat?
– Absolut Ville. Messmör är… det är…
– Asgott?
– Precis.
Vi skyndar oss hem och öppnar en messmörslåda. Vi stoppar ned varsitt finger, rör runt och drar upp. Vi tittar på varandra under tystnad. Sedan stoppar vi de messmörskladdiga fingrarna i våra munnar. Det tar bara bråkdelen av en sekund innan Ville spottar ut allt på golvet. Jag följer strax därefter. Det smakar ju för jävligt. Ytterst oväntat.
– Asäckligt pappa. Yuck.
– Håller med Ville. Sorry.
Hur kan något som i min barndom var höjden av gastronomisk eufori och smaskighet helt plötsligt ha utvecklats till någonting så vansinnigt äckligt? Hur är det möjligt? Har de bara gjort en felpaketering? Eller kan det vara så enkelt att det som i barndomen var förenat med lycka i vuxen ålder av evolutionsskäl inte längre är det? Kan det vara så enkelt att man utvecklas? Tänk om man inte vill utvecklas då? Tänk om man för alltid vill vara en sorgfri femåring?
Jag kommer inte att våga prova nötcreme eller jordnötsfyllda frallor med risk för att även där bli besviken. Och jag tänker inte sätta puttersmällare på cykeln. Inte heller tänker jag ta ut bläckstiftet ur kulspetspennor för att på så vis skapa ett ihåligt rör att skjuta suddegummi med. Jag tänker helt enkelt inte utmana barndomsminnena något mer. De ska få leva i fred.
Men de tre messmörslådorna ska inte få leva i fred. De ska få vila i fred. I soptunnan.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “Min barndom återfunnen i en liten låda

  1. Dumlund

    Jag ser det här som ett personligt påhopp eller möjligtvis att den Mörka Kraften slagit klorna i dej. Jag skiter fullständigt i messöret som jag f.ö. aldrig varit speciellt förtjust i. Men att ge sig på jordnötsfyllda småfrallor, där går gränsen… Snart kommer du väl att likt pastor Ekman hävda att n*g*rbollsfyllda småfrallor även de är ett djävulens påfund.

  2. Men bäste herr Dumlund, nu har ni missförstått. Jag älskade ju jordnötsfyllda småfrallor när jag var en liten Hasse. Precis som jag älskade messmör. Det är just därför jag nu inte vågar mig på att prova småfrallorna ifråga. Jag tror inte jag skulle klara av om de, likt messmöret, inte skulle vara lika mumsiga som de var på 70-talet. Därför avstår jag hellre och låter det fina småfrallaminnet leva i fred inom mig.

  3. Mesmör är, och har alltid varit AS-ÄCKLIGT! Min lillasyster älskade messmör och jag tyckte att hon var skitäcklig bara för det! Jag klarade/klarar inte ens av lukten! Det är helt enkelt vedervärdigt! OCH det har alltid funnits, så jag vet inte på vilken planet du har levat….? Själv älskade jag HONUNG och gör fortfarande! Min mamma hatade honung lika mycket som jag hatade messmör…Så vi hade en del meningsskiljaktigheter i vår familj….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s