Monthly Archives: november 2011

Besviken bloggläsare

Man kan ju i WordPress bloggportal se vilka sökord som lockat in folk till bloggen via ett länkklick.
Idag hade någon sökt på Google på ordkombinationen ”Tatuerade tuttar” och då fått upp en länk (och klickat på länken) till mitt blogginlägg ”Femårige Ville vill tatuera sig” (länk: pappanhasse.wordpress.com/2011/06/15/femarige-ville-vill-tatuera-sig/).
Jag kan inte annat än anta att personen ifråga blev lite lätt besviken på blogginläggets innehåll.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ute på hal is

På söndagsmorgnar går Ville på ishockeyskola. Ja, det är i alla fall vad han kallar det. Men det finns varken klubbor eller puckar eller målburar eller motståndare eller materialare som delar ut sportdryck. Is finns dock i överflöd för en femåring. Jag skulle nog snarare kalla detta söndagsäventyr för Cirkus Cirkör on Ice – light version.

Under den 50 minuter långa lektionen utförs diverse avancerade (och för all del även mindre avancerade) akrobatiska konststycken på isen.
Först är det Köttbullen (ta fart, gå ned på huk, glid fram, och vips så är du en skridskoåkande köttbulle), sedan är det Flygplanet (ta fart, stå kvar på benen, för armarna utåt, och vips så är du en skridskoåkande 747:a) och därefter kommer en hel armada av exotiska djur; Pingvinen (trippa fram på isen med spikraka ben som om du hade kissat på dig och inte vill känna kisset mot benen), Hajen (ta fart, sätt upp en hand i luften och visa tänderna för föräldrarna som står vid sidan om och dricker medtaget kaffe), Masken (lägg dig på isen och åla, varken mer eller mindre faktiskt) och Sköldpaddan (samma som Masken fast på rygg).
Ville älskar sin ”ishockeyskola”. Att han ska bli hockeyproffs i ”MHL… eller vad hette det nu igen pappa” råder det inget tvivel om. Han visar stor talang. Allra bäst är han nog på att falla graciöst och innovativt. Skulle inte förvåna mig om några av hans mest eleganta fall dyker upp på framtida konståkningsprogram. Om ni framöver hör någon TV-kommentator säga att en konståkare gör en ”dubbel Ville med skruv” så vet ni var det kommer ifrån.

På väg hem börjar Ville fundera på hur isen kan förbli is därinne i ishallen.
– Det är ju så varmt därinne, så isen borde ju smälta och dö, säger han.
– Nej, det är kallt därinne, svarar jag. Det är just därför isen inte smälter… och dör.
– Det är inte alls kallt pappa. Det är asvarmt därinne. Jag är alldeles kolsvettig.
Han sliter av sig hjälm och toppluva och torkar sig om pannan.
– Det är ju för att du åkt så mycket skridskor. Då blir man svettig. Men själva hallen är kall för att isen inte ska smälta.
– Jag fattar inte.
– Inte jag heller, erkänner jag. Men det är så det funkar.
– Att man inte fattar?
– Jaa… typ.
Väl hemma häller vi upp äppeljuice i varsitt glas.
– Vill du ha is i, frågar jag.
– Är du tokig? Jag ska väl inte åka skridskor i äppeljuicen heller.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Konsten att leverera ett skämt – del 2

Jag hör en rolig historia som jag tror Felix och Ville kommer att gilla.
– Det var en gul banan och en grön banan som lekte. Plötsligt så gömde sig den gröna bananen. Den gula bananen letade och letade, men han hittade inte sin kompis den gröna bananen. Då hoppade den gröna bananen fram bakom ett hörn och skrek BU till den gula bananen. Den gula bananen blev jätterädd. Sedan tittade han på den gröna bananen och sa: ”Gud vad du är omogen”.
Ville tittar på mig. Ingen reaktion.
– Nu var historien slut, säger jag. Nu ska du skratta.
Ville börjar skratta. Ansträngt.
– Den var bra, säger han med dålig övertygelse. Den ska jag berätta för mamma.
Han springer ut i köket.
– Mamma. Lyssna. Det var en gul banan och en grön banan. Dom var brorsor. Tror jag. Jo, det var dom. Den gröna brorsan gömde sig. Den gula brorsan hittade inte den gröna brorsan. För den gröna brorsan hade nämligen gömt sig fast dom inte lekte kurragömma. Eller gjorde dom det pappa?
– Nej, dom lekte inte kurragömma.
– Okej. Den gröna brorsan kom fram från sitt gömställe och skrek BU ashögt. Och då blev gulingbrorsan superrädd. Och då sa han att han tyckte att hans gröna bananbrorsa var larvig.
Ville tittar på Mamman. Ingen reaktion.
– Nu var historien slut, säger han. Nu ska du skratta.
Mamman börjar skratta. Ansträngt.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

En ovärderlig lektion i vulkanologi

Ville tar till sin kvällsuppgift att utbilda Felix och mig i vulkanologi. Han ska lära oss allt han kan om vulkaner och därtill nära relaterade geologiska fenomen. Och han visar sig vara synnerligen välutbildad inom just detta område. Han uppger stolt källan för sina enorma naturvetenskapliga kunskaper – dagis. Ganska snart framgår det att han skaffat sig en spetskompetens inom det vulkanologiska området lava.
– När jorden skapades fanns ingenting, informerar han och slår teatraliskt ut med händerna. Inte ens vuxna människor. Bara lava. Överallt.
Varken Felix eller jag kan ifrågasätta den information som presenteras för oss. Och vi ser ingen anledning att göra det heller. Ville fortsätter:
– Om man gräver en grop som är så djup att man kommer ner till lavan, ja då dör man om man ramlar ner i den gropen.
– Det tror jag du har rätt i, säger jag.
– Tror? Det är så pappa.
– Så lavan kommer inifrån jorden?
– Lavan bor i mitten av jorden pappa. Och när jorden blir så arg på någonting så den inte längre kan prata, då får den ett utbrott och kräks lava. Det är därför lavan kommer fram ibland. När jorden är arg. Och kräks. Så nu vet du det. Vad blir det till efterrätt?

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hur man löser sömnproblem

En kvart efter avslutad godnattsaga går Felix över till Villes säng. Han puttar upp Ville mot väggen och lägger sig sedan tillrätta bredvid sin sovande lillebror.
– Varför lägger du dig i Villes säng, frågar jag.
– Jag kan inte somna, svarar Felix.
– Men tror du att du ska somna fortare i Villes säng?
– Ja, Ville somnar ju alltid fortare i sin säng.
Jag vet att det finns en logik i vad Felix just sagt, jag måste bara lokalisera den.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Brev till jultomten

Hej jultomten,

Jag vet att du är oerhört upptagen just nu med ditt säsongsbetonade jobb och allt. Och det du allra minst önskar dig är förstås ännu en önskelista på saker du ska skaffa fram och leverera till den 24 december. Men kasta inte detta brev. Jag vill nämligen inte ha något. Jag vill att du ska ta något. Som en inverterad önskelista skulle man kunna säga. Bra va?
Och det är inte en massa olika saker jag vill att du ska ta. Nejdå, bara en enda liten sak. Det kommer att vara enkelt och snabbt fixat. Och när du tagit det så kan du slänga bort det så vi blir av med det en gång för alla. Jag vill att du tar bort ondska. Det borde vara en lätt match för en så begåvad, hyvens och välbyggd kille som du.
De som inte har ondska i sig skulle bli superglada om du kunde fixa det. Och de som dessvärre har ondska i sig skulle nog också bli glada när de upptäcker hur kul det är att inte vara ond hela tiden, det är jag faktiskt alldeles övertygad om. Tänk hur lyckliga de onda skulle kunna bli om de kunde sluta förtrycka, förgöra och förstöra och istället kunde ägna dagarna åt att förgylla, förbättra och förstärka.
Jag vet vad du tänker. ”Det där är ju inte mitt jobb, det är ju Guds jobb”. Jo jultomten, jag har tänkt så också, men det råkar vara så att Gud och jag inte riktigt har funnit varandra. Men du och jag, vi har ju varit polare sedan 60-talet, så därför skriver jag till dig nu. Och ditt jobb är ju att uppfylla önskningar till den 24 december. Och min önskan är att du tar bort ondska. Jag litar på dig, kompis. Precis som du kan lita på mig att gröten står varm och god och väntar på dig utanför dörren.

God jul och tack på förhand!
Hasse

PS. Skulle du få en önskelista från en kille som heter Ville på vilken det står att han önskar sig 27 000 lasersvärd, 55 000 Indiana Jones WII-spel samt 104 000 fotbollar så kan du dra ned antalet till max en av varje.

PPS. Skulle det bli en radiostyrd helikopter över till jul… ja, du vet vilken skorsten som är min.

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vem tror Felix och Ville att jag är egentligen?

Ibland brukar jag fundera på hur Felix och Ville ser mig. I sina sinnen alltså. Vad är jag för en pappa för dem?

Som en värsta Spiderman?

Eller som en Emil i Lönneberga?

Ser de mig som en efterhängsen lillebror de tvingas dras med?

Världens starkaste man?

En superhemlig agent?

Är jag först och främst en asbra fotbollsspelare i trädgårdsturnéringarna?

Tänker de på mig som en rockstjärna?

Eller som planetens händigaste fixare?

Detta är naturligtvis frågor jag inte kan ställa till dem. Då skulle svaret bara bli ”Du är en… eh… sån där pappa… antar vi” eller någonting ditåt. Men igår fick jag på något vis svar trots allt.
Ville har på dagis haft i uppgift att rita av sin familj. Det visar sig att han inte ser mig som någon av ovan nämnda personer.
Han ser mig som en näslös varelse med ett i förhållande till övrig kropp oproportionerligt stort huvud på vilket två väldigt spinkiga ben sitter fästa. Från örontrakten på huvudet växer ett par lika spinkiga handlösa armar ut. Övrig kropp saknas. Trots denna lätta anatomiska avvikelse så förefaller jag ändå hålla humöret uppe att döma av det ganska så rejäla leendet.

Försöker Ville säga mig något med denna teckning? Ja, jag tror det. Jag tror han försöker säga mig att jag inte har någon kropp och att jag sålunda borde börja gå på gym med tanke på både min ålder och min närmast totala avsaknad av muskulatur. Och det borde jag naturligtvis.
MEN JAG VILL INTE!

10 kommentarer

Filed under Uncategorized