På julbesök i kyrkan

Vi går till kyrkan på julafton för att titta på deras julspel. Det är ett fantastiskt skådespel vi bjuds på. Änglar, jultomten, en åsna, Maria och Josef, de tre vise männen och två skojiga får som sjunger och spelar gitarr.
När det ena fåret tar fram den akustiska gitarren väljer jag att skoja till det lite, så jag viskar:
– Kolla. En fårskalle som spelar gitarr.
Felix och Ville skrattar. Mamman tittar på mig och viskar tillbaka:
– Vad är det med det då? Det har vi en hemma också.
Felix och Ville fortsätter skratta. Mamman börjar också skratta. Jag tycker däremot inte alls att det var roligt sagt.
Jag har tagit med mig några Dumlekolor att ge till Felix och Ville om det skulle bli rastlöst. Och det blir det ganska omgående. Kolorna befrias snabbt från papperet och stoppas in i munnarna. Jag plockar upp kolapapperet från det 800 år gamla kyrkgolvet. Känns onödigt att skräpa ned i kyrkan. Tio minuter senare sätter kolornas socker in, speciellt i Ville som oannonserat förvandlas från hyfsat lugn femårig människa till i tur och ordning krypande orm, skuttande kanin samt svansviftande hund.

Prästen, och tillika jultomten för dagen, meddelar att dagens kollekt går till en skola i Betlehem. Det kommer att stå två herrar vid utgången med varsin kollekthåv.
Jag tar fram plånboken för att ge pengar till Felix och Ville att lägga i kollekten. Upptäcker att jag inte har några kontanter. Däremot har jag det presentkort till Systembolaget som jag fick i julklapp av en kompis. Funderar allvarligt på att skänka det till kollekten. Inte för att skolan i Betlehem skulle ha så mycket nytta av det, men kyrkan skulle ju kunna casha in det mot nattvardsvin.
Jag får plötsligt en oroande känsla i magen. Inte för att jag inte har kontanter, det har man ju sällan nu för tiden, utan för att jag faktiskt funderar på att ge mina söner ett presentkort till Systembolaget att lägga ned i kollekthåven. Ska en far agera så? Situationen räddas av att Mamman visar sig ha kontanter. Tack gode Gud för det. Felix och Ville får varsin sedel, och jag får behålla mitt presentkort. Den oroande känslan försvinner. Skönt.
Jag ger kolapapperet jag har i min hand till Ville.
– Kan du hålla i kolapapperet så jag kan lägga tillbaka psalmböckerna, säger jag.
Ville tar kolapapperet. Jag lägger tillbaka psalmböckerna på hyllan. Felix och Ville går fram till herrarna med kollekthåvarna och lägger ned de sedlar de fått av Mamman. Jag får syn på en soptunna utanför kyrkan.
– Nu kan jag ta kolapapperet, säger jag till Ville.
– Det har jag inte kvar, säger han.
– Inte?
– Nej. Jag la det i de där små papperskorgarna som gubbarna höll i när man gick ut ur kyrkan. Bra va?
 Jag vill här och nu be kyrkan om ursäkt för att ni kommer att hitta fyra stycken Dumlekolapapper i en av kollekthåvarna. Men ni kommer i alla fall inte att hitta något presentkort till Systembolaget. Bra va?

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “På julbesök i kyrkan

  1. Är det inte underhållande med kyrkobesök så säg?! Härlig berättelse!

  2. Vart tog sedlarna vägen då??
    😛

    • Jävlar, det tänkte jag inte på. Ska nog ta ett snack med en viss herr Ville. Jag undrade faktiskt varför han direkt efter kyrkbesöket sa ”Pappa, nu har jag råd med det där Lego Star Wars-skeppet”.

  3. Det undrar jag med??

    Hemikram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s