Monthly Archives: januari 2012

Äntligen ska det ske

Det var länge sedan jag gjorde det. Men idag ska det ske. Jag måste bara lura till mig två egna timmar på något vis. Hur ska jag lyckas med det? Jo, nu vet jag. Jag säger att jag ska göra något som jag vet att ingen annan vill följa med på.
– Hörni, det börjar bli dags att tvätta bilen. Jag sticker iväg och gör det nu. Är det någon som vill hänga med?
Nu är det bara att hålla tummarna att ingen vill följa med till biltvätten. Felix och Ville tittar upp på mig.
– Jag följer jättegärna med, säger Felix gravallvarligt.
Va? Han som hatar att tvätta bilen. Det här hade jag inte räknat med.
– Men du hatar ju att vara med när jag tvättar bilen.
– Jag vet. Jag bara skojade. Jag vill absolut inte följa med, skrattar han.
Pust.
– Jag följer jättegärna med, säger sedan Ville och upprepar ordagrant vad hans storebror just sagt.
– Men Ville, du blir ju rädd när den stora tvättsvampen snurrar runt på bilens tak.
– Jag vet. Jag bara skojade. Jag vill absolut inte följa med, skrattar han på identiskt vis som Felix.
Härmapa tänker jag, men jag säger det inte för det vore ju lite taskigt. Men resultatet har nu blivit exakt som jag önskade. Jag har lurat till mig ett par egna timmar denna söndageftermiddag.

Jag hoppar in i bilen och kör lycklig iväg.
Nu ska jag göra det. Som jag har väntat. Säkert ett år sedan sist. Äntligen ska det ske. Det har jag bestämt. För det är jag som bestämmer. Jag är vuxen så jag kan bestämma. Eller, är jag verkligen vuxen? Jo, det är jag. Jag fyller 50 år i år och när jag tar till verbala kraftuttryck så säger jag ”sjuttsicken”, ”helskotta” och ”järnspikar”. Det är bara vuxna som uttrycker sig på det viset. Jag är sålunda vuxen och jag bestämmer. Och nu har jag bestämt att det ska ske.
Jag ska besöka Clas Ohlson, Jula, Rusta, Teknikmagasinet, Jysk och Överskottsbolaget inom loppet av två timmar. Biltema finns inte i närheten av var jag bor, men hade det funnits så hade jag besökt dem också. Som kompensation för uteblivet besök på Biltema besöker jag Clas Ohlson två gånger under samma runda.
Jag kommer två timmar senare hem med en ny rulle silvertejp (nu har jag tre oöppnade silvertejpsrullar hemma – kan vara bra att ha), en penseltvätt (fast jag har inga penslar som behöver tvättas), en stjärnskruvmejsel (nu har jag cirka 100 olika stjärnskruvmejslar) samt en liten metallbit som man öppnar färgburkar med (själva färgburkarna får jag köpa nästa gång). En synnerligen lyckad shoppingrunda med andra ord. Jag är mycket nöjd.

Hade jag hetat Ohlson i efternamn hade jag definitivt döpt Felix till Clas som ett homage till butikskedjan som förgyllt så många dagar av mitt liv. Utan att tveka en enda sekund. I rättvisans namn hade då Ville fått namnet Jula. Och om vi hade fått ett tredje barn så hade det låtit så här ur prästens mun vid dopceremonin:
– Härmed döper jag dig i Fadern och Sonens och Den Helige Andens namn till Biltema.
Däremot skulle jag aldrig döpa ett fjärde barn till Överskottsbolaget. Man vill ju inte att barnet ska få något konstigt namn att bära med sig resten av livet.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vårt rockbands repertoar utökas

Ville är lite bekymrad över att hans, mitt och Felix rockband The Candy Pigs inte har tillräckligt med låtar för att kunna bege oss ut på turné i vardagsrummet.
Vi har tre egna låtar och en mycket punkig coverversion på signaturmelodin till Bamse, men vi behöver helt enkelt utöka repertoaren med ett par hits. Det har Ville bestämt. Och han är för The Candy Pigs vad Axl Rose var för Guns N Roses, så det är bara att lyda.
Jag föreslår för Ville att han ska fundera ut en bra låttitel. Därefter kan vi gemensamt komma på melodi och skriva text baserat på själva låttiteln. Det tycker Ville låter som en utmärkt idé fast han inte riktigt förstår vad en ”låttitel” är för något. Jag rekommenderar honom att uppsöka lite lugn och ro i ett rum där ingen annan är, för att han på så sätt ska kunna tänka klart. Det tycker han låter som en utmärkt idé fast han inte riktigt förstår vad ”tänka klart” betyder.
Nåja, han går iväg, och jag ser att han svänger in på toaletten och stänger dörren. Smart drag. Där får han vara ifred. Jag går iväg till köket och läser DN. En minut senare öppnar han toadörren på glänt och skriker:
– Jag är en rockstar, och nu har jag bajsat klart.
– Det är en bra låttitel Ville, skriker jag imponerad tillbaka. Den har attityd, och den är lätt att komma ihåg. Bra Ville.
– Nej, det är ingen sån där låtkittel eller vad det nu hette. Jag är en rockstar och jag har bajsat klart.
– Va?
– KOM OCH TORKA MIG DUMMA PAPPA!
Vi bestämmer oss senare på kvällen att nästa låt i The Candy Pigs hitrepertoar trots allt ska bli ”Jag är en rockstar, och nu har jag bajsat klart”. Nu återstår bara att få till en text och några passande ackord.
Sedan gäller: ”Today the vardagsrum, tomorrow the world”.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Fan, jag missade just chansen att bli mångmiljonär och att träffa Madonna och Bill Gates

Igår kväll hände det igen. Obegripligt. Jag sätter mig i bilen för att åka hem. Resan tar i normala fall 25 minuter. Igår kväll tog den exakt en sekund.
Jag minns att jag sätter mig i bilen, stoppar in en cd-skiva med Crowded House i bilstereon och vrider om startnyckeln medsols för att starta. Nästa minne jag har av den resan är att jag vrider om nyckeln motsols för att stanna. Jag är hemma. Vad hände med de 25 minuterna som det tar att åka hem?
Jag tittar mig runt i bilen. CD-spelaren står på spår 7. Jag har alltså lyssnat på sju låtar. Det minns jag inte. På passagerarsätet ligger två små plastomslag som det står Vicks Blå på. Jag har alltså ätit två halstabletter. Det minns jag inte.
Jag har med andra ord suttit i ett 25 minuter långt tidsvakuum. Att jag inte krockat är ett mirakel. 25 minuter av mitt liv är spårlöst borta. Dessa 25 minuter hade jag kunnat spendera på ett betydligt mer produktivt sätt.
Jag hade kunnat ta fram mobilen, slagit på inspelningsfunktionen och sedan hittat på en hitlåt som jag nynnat in i mobilen. Denna innynnade hitlåt hade jag sedan kunnat skickat till ett musikförlag som blivit eld och lågor och genast skickat den vidare till Britney Spears management. Och hennes manager hade efter att ha lyssnat på min innynning ringt sin partner och sagt att ”det här är den bästa låt jag någonsin hört” (fast han hade förstås sagt det på engelska). Och så hade Britney Spears spelat in den och fått en listetta i hela världen och låtskrivarpengarna hade ramlat in till mig i sådana mängder att miniräknaren inte skulle få plats med alla nollor på skärmen.
Därefter skulle jag bli inbjuden till låtskrivarkonferenser i Las Vegas och Miami och kanske till och med Toronto där jag får berätta hur jag jobbar när jag skriver låtar. Alla skulle vara förundrade över att jag bara genom att nynna i en mobiltelefon på väg hem från jobbet kan få till sådana nyskapande och tidlösa musikklassiker som den jag just nynnat fram till Britney Spears.
Ryktet om min enorma talang skulle sprida sig och plötsligt, faktiskt innan jag skulle veta ordet av, så skulle Madonna ringa mig och fråga om jag har någon innynning till övers till henne. Och visst skulle jag ha det. Så vi bestämmer möte på hennes kontor och jag spelar upp ett dussintal innynningar. Hon blir så exalterad att hon nästan tappar peruken. Men bara nästan. Hon spelar in sju av låtarna och jag blir plötsligt ännu rikare.
Nu vet jag knappt vad jag ska göra med alla pengar som ramlar in, så jag köper ett dyrt Lego-paket till Ville och ett tiopack med fotbollsbilder till Felix och så skänker jag en massa pengar till alla möjliga organisationer. Bill Gates hör talas om min frikostighet och bjuder in mig att vara med i hans lilla filantrop-klubb. Eftersom jag alltid gillat frimärken tackar jag Ja för jag tror att han menar filatelist-klubb. Och så blir Bill och jag bästisar. BFF liksom. Jag visar honom mina gamla frimärksalbum. Han blir mycket imponerad över min samling sportfrimärken från Sovjet. Han säger lite sådär i förbifarten  att han känner Barbra Streisand, och hon har tydligen undrat om jag möjligtvis skulle kunna tänka mig att nynna fram en hitlåt till henne också. Hon skulle nämligen behöva en. Rätt så omgående dessutom. Och jag är inte den som är den. ”Det kan jag väl göra” svarar jag min bästis Bill som genast ringer Barbra och berättar den glada nyheten.
Och på den vägen skulle det sedan vara resten av mitt liv.

Ja, allt detta kunde ha skett om jag hade utnyttjat resan hem på ett bättre sätt. Men att lyssna på sju Crowded House-låtar och käka två stycken Vicks Blå är inte det sämsta det heller. Önskar bara att jag kunde minnas det.

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

På besök i skolan

Det är öppet hus i Felix skola för att alla barn som ska börja där i höst ska kunna  ta sig en rundtur och inspektera lokalerna. Jag är där med Ville. Han är mycket uppspelt över att få besöka storebrorsans skola – på skoltid dessutom – och se hur han själv kommer att ha det i höst. Han studsar fram av lycka som vore han en euforisk gräshoppa på en oupptäckt äng.

Felix och hans kompis S utser sig själva till våra sightseeingguider. Ville är ett stort leende. Han ska få se sin blivande skola. ”Asfett” tänker han nog tror jag.
Först visar Felix och S oss skolmatsalen. Ville ser måttligt imponerad ut. Sedan får vi se hallen. Och därefter de två toaletterna där vi får en noga instruktion i hur spolknappen fungerar. Villes nyligen ganska så stora leende förvandlas långsamt till ett avmattat uttryck. Felix och S tar oss vidare till omklädningsrummet. Sedan får vi titta in i en städskrubb. Ville börjar se riktigt sur ut. I rask takt betar vi sedan av torkskåpet, köket, förvaringsutrymmet och ett klassrum. Det börjar koka om Ville. Det här var då rakt inte vad han förväntat sig att en skola skulle bestå av – bara en massa trista rum och skrymslen.
– Jag ska aldrig börja skolan, säger han surt. Här är ju astråkigt. Har de inga leksaker här? Dessutom kan jag redan räkna så jag behöver inte gå i skolan. Fem gånger fem är arton. Där ser du.
Han lägger armarna i kors över bröstet och applicerar sin allra buttraste uppsyn i ansiktet. Mungiporna ser ut som en hästsko med öppningen nedåt.
Felix och S är långt ifrån klara i sin sightseeing. Nu tar de oss med in i ett stort pysselrum.
– Kolla Ville, ett stort pysselrum, säger jag i ett försök att pigga upp honom.
– Vad är det med det då? Det har vi väl på dagis också.
Efter pysselrummet tar vi en promenad utomhus. Felix och S pekar på en stor klätterställning. Ville tar bort de korslagda armarna från bröstet och tittar länge och intresserat på den stora röda klätterställningen.
– Och där borta är rutschbanan, säger Felix och pekar.
Ville skiner upp lite. Felix och S leder oss sedan till fotbollsplanen som på vintern agerar skridskobana. Bredvid fotbollsplanen står gungorna. Ville går fram och puttar till en gunga. Han ler.
– Coolt, säger han.
Felix och S springer iväg med mig och Ville efter sig. De stannar framför en rund snurrande grej som man kan stå på. Felix, S och Ville hoppar upp och snurrar. Ville skrattar. Den sura minen från tidigare är som bortblåst av alla spännande saker utomhus.
– Wow, skriker han och hoppar av snurran.
Felix och S hoppar också av och visar sedan Ville var sandlådan är. Ville hoppar lycklig ned i den och sparkar på den frysta sanden.
– Det är ju askul i skolan pappa. När börjar jag?

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vad heter egentligen ens föräldrar?

Det kan inte vara lätt för barn att hålla koll på vad föräldrarna heter. För barnen heter de ju Mamma och Pappa. Barnen har såklart hört sin mammas och pappas riktiga namn nämnas när föräldrarna svarat i telefon eller presenterat sig för någon, men för barnen heter de ju helt enkelt Mamma och Pappa.
Ville har en kompis på besök idag som undrar just vad Villes föräldrar heter.
– Ville, vad heter din mamma och pappa, frågar kompisen.
– De heter Hasse och Hans, svarar Ville blixtsnabbt.
Jag undrar om jag är Hasse eller Hans.

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

Definition av bra nyhet

Min definition av en riktigt bra nyhet vore om någon skulle säga:
– Grattis Hasse, du har just vunnit tio miljoner kronor.
Felix och Ville verkar ha andra definitionskrav när det gäller värdet på nyheter.
Följande dialog tjuvlyssnade jag på imorse:
Felix: Ville, jag har sjukt goda nyheter.
Ville: Vadå?
Felix: Nu börjar Svampbob Fyrkant på TV.
Ville. YEEEES!

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Jag kanske skulle vara med i The Voice

På TV’n – The Voice.
I soffan – Felix, Ville, jag, Mamman.
Vi tittar på The Voice-juryn som sitter med ryggarna mot de sjungande förhoppningsfulla. Om de gillar vad de hör så vänder de sig om och tittar på skönsångaren. Några jurymedlemmar gör just det lite då och då och avger sedan ett positivt betyg. Och den sjungande blir skitglad. Så rullar det på i nittio minuter. Fredags-TV när det är som bäst. Typ.
– Du skulle kunna sjunga i den här tävlingen, säger Felix till mig.
– Skulle jag?
Menar han allvar? Jag blir nästan lite rörd.
– Absolut pappa.
Jag blir definitivt rörd. Vilken komplimang. Skulle lilla jag verkligen kunna… ja, kanske har han rätt. Jag har ju en rätt trevlig stämma om jag får säga det själv. Och det är väl egentligen bara om jag får säga det själv som den är att betrakta som trevlig. När andra nämner min stämma hör jag väldigt sällan adjektivet trevlig i samma mening. Men… jo för fan, Felix har rätt. Jag skulle tveklöst kunna sjunga i The Voice. Jag är nog trots allt den saknade länken mellan Jussi Björling och Freddie Mercury. 
– Felix, då ska jag ta och ställa upp i den här tävlingen och sjunga lite. För din skull.
– Gör det. Men jag skulle aldrig vända mig om ifall jag satt i juryn.
Ridå!

4 kommentarer

Filed under Uncategorized