Kairo tur och retur

Tar med mig Felix och Ville och spontanflyger ned till Kairo på söndagsmorgonen.
Där visar det sig vara rätt så oroligt, så vi drar oss snabbt ned till hamnen och letar upp en flodbåt och hoppar ombord. Flodbåten tar oss nedför Suez-kanalen till Suakin. Där springer vi på en liten man i konstiga kläder. Han för oss genom smala gränder till en underjordisk gång. I slutet av gången ligger ett skrin i vilket vi hittar en topaz. Så oväntat.
Vi tar topazen, cashar in den på den närbelägna marknaden och hoppar upp på ett par åsnor som lunkar iväg med oss till en grusväg som lokalbefolkningen kallar för Flygplats. Ett propellerplan står och väntar på oss.
Vi betalar piloten med de pengar vi fått för topazen och sedan bär det iväg.

Vi flyger ut över Suez-kanalen och tar en västlig sväng och styr in över fastlandet. Färden går mot Victoriasjön. Piloten fäller ut ett par vattenskidor på planet som sedan mjukt och elegant landar i en vik på Victoriasjön. Vi kliver av.
En krokodil tittar på oss inifrån vassen. Jag blir skiträdd, men Felix och Ville bara stirrar på krokodilen. Sedan sätter de sina pek- och långfingrar framför sina ögon och så vänder de fingrarna mot krokodilen. ”Don’t fuck with us” liksom. Krokodilen verkar fatta allvaret för han glider snabbt ned under ytan. Fegis.
Vid Victoriasjöns strand hittar vi en liten by bestående av lerhyddor. Runt hyddorna sitter män, kvinnor och barn. Felix och Ville går fram och presenterar sig. Jag håller mig i bakgrunden.
– Vi letar efter en diamant, säger Ville.
– Den ska finnas här någonstans i Afrika, förklarar Felix.
Människorna ser frågande ut. Och tacka fan för det, de kan ju inte svenska. Vi går vidare.

Vi promenerar hela vägen till Zanzibar. På vägen dit jagas vi av en lejonflock. Det största lejonet kommer till slut i kapp mig och river sönder min t-shirt med sina klor. Jag stannar till och andas på honom. Han svimmar. Tack gårdagens vitlök för det.
I Zanzibar springer vi på en rövare i brun hatt och röd snusnäsduk framför munnen. Han tar alla våra pengar.
– Jäkla skitkorv, säger Ville.
Felix och jag håller med. Vi liftar sedan utblottade med en lastbil till Mocambique. Där lyckas vi snacka oss ombord på en båt som ska leverera bananer till staden Tamatave på ön Madagascar.
Det är svettigt. Vi är hungriga. Vi har inga pengar. Min t-shirt är trasig. Och jag är kissnödig. Men jag ser ingen toalett. Fan. Bara att hålla sig.
Fru Fortuna visar plötsligt sitt vänligaste ansikte när hon leder oss rakt på en rubin värd 5000 spänn. Yes! Nu har vi råd att flyga till Kapstaden.
Vi säljer rubinen till den lokala banken och använder hälften av pengarna att köpa flygbiljetter till Kapstaden.

Väl framme i Kapstaden använder vi den andra hälften av rubinpengarna till att betala en glassförsäljare för att stoppa ned oss i hans glasslåda på magen. Där är det svalt och skönt. Det känns underbart i den afrikanska hettan. Efter en kvart hoppar vi avsvalkade upp ur hans glasslåda och går vidare i vår jakt på diamanten. Promenaden tar oss hela vägen till Luanda.
Vi har skavsår på fötterna efter den låga promenaden. Vi sätter oss ned på vad som förefaller vara en jordhög för att vila oss. Det visar sig dock inte vara en jordhög utan puckeln på en kamel. Djuret ifråga reser sig upp, och vi med den, och börjar gå i nordvästlig riktning. Innan vi vet ordet av är vi framme i Sierra Leone. Vem hade trott att vi skulle komma fram till Sierra Leone på en kamel när vi vaknade i morse?
Hur otroligt det än kan låta så hittar vi ytterligare en ädelsten. Värsta rötan. Denna gång en smaragd. Vi går till den lokala bysmeden som köper smaragden av oss. Härligt. Nu har vi pengar igen.
– Vi letar efter en diamant, säger Ville till bysmeden.
– Gör ni, säger han.
Han säger det på svenska. Hur är det möjligt att han kan prata svenska? Det kommer efter en stund fram att bysmeden har varit i Sverige som utbytesstudent och sålunda är mycket bevandrad i det svenska språket. Han bryter på småländska. Han var utbytesstudent i Värnamo.
– Diamanter brukar man kunna hitta i trakterna runt Dakar, informerar han.
Vi tackar bysmeden och slänger oss sedan via lianer hela vägen till Dakar.

På Dakars centralt belägna torg tar en äggförsäljare kontakt med oss.
– Det ser ut som ni letar efter en diamant, säger han på det lokala språket.
Vi fattar inte ett ord av vad han säger, så vi bara går vidare. Vi går in i en liten bar med stor fläkt i taket och beställer läsk. Bartendern lägger en lapp i min läsk på vilken det står ”Letar ni efter en diamant?”. Jag skriver ”Ja” på lappen och stoppar ned i hans dricksglas. Det uppskattar han verkligen inte, men han läser på lappen i alla fall. Och så nickar han åt oss att följa med.
Han för oss till ett litet hus bakom baren. I husets golv finns en lucka som leder ned till ett mörkt rum. Mitt i rummet ligger en gigantisk diamant och gnistrar (hur fan den nu kan göra det när det är mörkt, men gnistrar gör den).
– Ta den, säger han. Den är er. Ni har förtjänat den. Skynda er tillbaka till Kairo nu.
Vi är inte nödbedda.

Vi springer genom hela Saharaöknen. Skitjobbigt ju. Speciellt som en gräshoppssvärm förföljer oss genom hela öknen. Framme i Kairo tar vi oss snabbt ut till flygplatsen och flyger hem till Sverige.
Vi är trötta, svettiga, hungriga, smutsiga och kissnödiga. Men vi har diamanten med oss hem.

Nej, nu måste jag ta en paus från att spela ”Den Försvunna Diamanten”. Jag är helt slut.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Kairo tur och retur

  1. Mitt absoluta favoritspel när jag var barn

    Hemikram

  2. OJ! Spännande att spela Diamanten hos er! Värsta historien alltså! 😛

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s