Gud vad bra jag är

– Gud vad bra jag är.
Orden är inte mina. De är Villes. Hade jag sagt det hade det låtit som skryt. ”Vilken självgod typ” hade folk tänkt. Men när Ville säger det så är det endast av informativ art. Ett konstaterande helt enkelt. Gud vad bra jag är. Ett faktum. Så är det. Varken mer eller mindre. Punkt slut.
Han säger det efter att vi varit på hans ishockeyträning på söndagsmorgonen. Han är nöjd. Han kan åka skridskor. Och bra dessutom. Så varför ska man då inte få säga ”Gud vad bra jag är”?
När han gör köttbullen på isen så föreställer han inte bara en köttbulle, han är en köttbulle. Jag blir fanimej hungrig när jag ser det. När han gör flygplanet på isen så föreställer han inte bara ett flygplan, han är ett flygplan. Jag blir fanimej ressugen när jag ser det. När han gör ålen på isen föreställer han inte bara en ål, han är en ål. Jag blir fanimej sugen på att åka ut och fiska när jag ser det. Gud vad bra han är.
Jag tror tricket med att det inte blir skrytigt när han säger det är att han sätter värdeordet ”bra” före ”jag”.  Hade han kastat om de två orden och sagt ”jag” före ”bra” – ”Gud vad jag är bra” – hade det sannolikt ansetts som lite onödigt kaxigt, medan ”Gud vad bra jag är” bara blir ett fastställande att någon är bra, och i just detta fall så är det han.
Tänk om vuxna vågade säga ”Gud vad bra jag är” ibland. Jag är bra på några få saker (att rimma till exempel), men jag skulle ju aldrig kunna gå ut och ljudligt meddela att ”Gud vad bra jag är på att rimma”. Folk skulle ju kasta rimlexikon efter mig i dagar efteråt. Men en femåring kan säga ”Gud vad bra jag är” utan att någon tycker det är konstigt. Det känns skönt tycker jag. Det känns skönt att en femåring kan något som ingen vuxen kan.
Gud vad bra femåringar är!

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

4 responses to “Gud vad bra jag är

  1. erviluca

    Det. Är. Så. Underbart. Att barn kan konstatera såna här saker. Och det är så tråkigt att det går över. I tvåan ungefär börjar dom säga tvärtom, många: ”Fy, vad jag är dålig!” börjar det komma då…”Fy vad jag ritar dåligt! Titta vad fult!!”. Det är så sorgligt och hur man än försöker att dom INTE ska hamna där, så verkar det som om det är omöjligt att stoppa den fasen, även om den blir olika stark för olika barn…Sen kommer tonåren då dom står och tittar på sej själva i spegeln KRITISKT! Varje litet hårstrå måste ligga Rätt! Olika för olika barn där också. Troligen något värre för flickor, men jag vet inte… Min Minsting är den som fortfarande kan titta sej i spegeln och säga: ”Åh, vad jag är SNYGG!” som ett konstaterande…Tyvärr har han några äldre bröder som då brister ut i gapskratt och skriker: ”Hö hö hö! Du är ju skitful!!”, men han är så härdad, Minsting, så han bara stänger av öronen… 🙂

  2. erviluca

    Ånej! Sabbade jag hela ditt inlägg nu, med min kommentar?! ´*Ångerfull*

    Jag gör om:
    Underbart! Keep up the good work!

  3. Ja, Gud va bra de är:) och vad så härligt att de känner så. Vi borde oxå träna oss på detta, vi kan börja med att säga tyst inom oss. Sen blir det lättare att säga det högt!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s