Monthly Archives: mars 2012

Jag fattar just ingenting

Det är när jag ska ta ännu en Kåvepenin mot de streptokocker som slagit bo i min hals som det plötsligt slår mig. Att jag inte reflekterat över det tidigare är ett mirakel, men nu slår det mig med full kraft. Jag fattar just ingenting. Det är det som slår mig. Jag fattar just ingenting. Jag är helt blåst. Ett ding dong-case. Tveklöst bombad.
Jag tittar på den gigantiska Kåvepenin-tabletten och inser att jag inte fattar hur någon har lyckats komma på exakt vad som ska in i tabletten för att den ska ta död på streptokocker. Jag är glad att någon listat ut hur Kåvepenin-tabletten ska byggas upp, men jag fattar verkligen inte hur de listat ut det.
Och hur vet de att Kåvepenin stoppar just streptokocker och inte öronvärk? Eller stoppar det kanske öronvärk också – jag har ju faktiskt inte ont i öronen. Jag fattar ingenting. Och om de som hittade på Kåvepenin-tabletten nu är så smarta så de lyckas fylla tabletten med exakt rätt kombination av mediciner för att döda just streptokocker, kunde de då inte ha lagt lite energi på att göra tabletten mindre? Nu är den ju stor som en friggebod, den är ju omöjlig att svälja. Men om jag samtidigt med tabletten trycker in en halv banan eller en massa bröd i munnen och liksom gömmer tabletten i den tuggade födan, då har jag inga problem alls att svälja tabletten fast massan som sväljs är oerhört mycket större än den ensamma tabletten. Jag fattar inte hur det kan vara på det viset. 
Jag fattar verkligen ingenting.

Jag tittar mig runt och inser snabbt att det vimlar av saker i min direkta närhet som jag inte fattar.
Jag fattar inte hur telefonen kan funka när den inte har någon sladd. Och ärligt talat, hade den haft sladd som förr i tiden så hade jag ändå inte fattat hur min röst kan komma ut i en annan telefonlur på andra sidan jordklotet.
Jag fattar inte hur mikrovågsugnen kan göra min mat varm när det inte är varmt inne i ugnen när jag stoppar in mina händer.
Jag fattar inte hur vatten kan komma ut ur kranen bara för att jag drar i den lilla förkromade spaken.
Jag fattar inte hur datorn kan skriva ord när det inte finns några sådana där stålarmar med bokstäver längst ut på, som gamla hederliga skrivmaskiner har, som flyger fram och tillbaka och bildar ord. Jag fattar för övrigt inte heller hur jag kan tänka på ett ord och sedan skriver mina pekfingrar exakt det ord jag tänkt på. What are the odds liksom?
Jag fattar inte hur min bil kan köra bara för att man fyller den med bensin. Och så fattar jag inte varför bensinen kostar nästan 16 kronor litern.
Jag fattar just ingenting.

Jag fattar inte att jag har kunnat klara mig så här länge i livet utan att fatta någonting. Det enda jag verkar fatta är att jag inte fattar något. Det känns som om något fattas mig. Fattar ni?
Jag känner det som min faderliga plikt att informera Felix och Ville om att det lite oturligt visat sig att deras pappa är ett fullfjädrat pucko.
– Grabbar, det är en sak jag måste berätta.
Felix och Ville sitter framför TV’n och tittar på Svampbob Fyrkant (nämnde jag förresten att jag inte fattar hur man kan få rörliga bilder på en TV-skärm?). Ingen av dem reagerar, inne i sin Svampbob-värld som de är.
– Det är en sak jag måste berätta för er, upprepar jag.
– Vadå, säger de till slut utan att slita blicken från Svampbob Fyrkant.
– Jo, det är så att jag fattar just ingenting.
De sliter blicken från TV’n som hastigast och tittar på mig.
– Vi vet, säger de.
Sedan återgår de till Svampbob Fyrkant. Jag fattar inte vad de ser i den lilla speedade tvättsvampen.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Lite fotbollssnack vid frukosten

Jag: Felix, det blev noll noll mellan Milan och Barcelona igår kväll.
Felix: Jag vet.
Jag: Hur vet du det?
Felix: Du sa det ju just.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Information av åkomma

Jag har varit hos doktorn för min onda hals. Det visar sig att jag har streptokocker. Jag söker omgående medlidande hos Felix och Ville, men får ingen sådan känsloyttring i retur av dem. Ville anser det dock vara av yttersta vikt att informera hans dagispersonal om min medicinska status efter besöket hos husläkaren.
– Akta er för pappa, varnar Ville dagisfröknarna. Han har brutit halsen.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vad Ville är bra på

Jag är på utvecklingssamtal på Villes dagis. Hans fröken berättar att hon gjort en intervju med honom. Vi går igenom den.
Att han ska bli Ninjakrigare när han blir stor kommer inte som någon överraskning. Att pannkakor är hans favoritmat är heller knappast någon högoddsare. Att rött är hans favoritfärg stämmer det med. Att favoritsysselsättningen är att springa vet jag också. Att han gillar att prata råder det inget tvivel om.
När vi kommer till frågan ”Vad är du bra på?” i intervjun visar han upp en härlig självinsikt. Han har nämligen svarat:
– Jag är bra på att inte sitta still.
Och det kan jag intyga stämmer. Det är han verkligen otroligt bra på.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

En musikalisk resa till landet

Våren har knackat på och sagt ”Hej Hasse, det är jag, Våren, jag är här nu. Dags att öppna upp landet”.
Jag älskar att öppna upp landet på våren. Lite spänt är det dock – har stugan brunnit ned, har en björk fallit och krossat alla 32 kvadratmeter, har en älg klivit in genom fönstret och lagt sig på golvet och dött alternativt bajsat på sig?
Det tar exakt 90 minuter att åka till landet. Felix tar med sin Melodifestival-CD som han vill att vi ska lyssna på under bilfärden. Varje låt på Melodifestival-CD’n är exakt tre minuter lång. Sådana är Melodifestivalreglerna. 90 minuters bilfärd innebär sålunda exakt 30 stycken Melodifestivallåtar.
Felix instruerar mig att vi ska börja med Björn Ranelid-låten. Jag tycker vi ska börja från låt 1 så jag slipper hoppa fram och tillbaka mellan låtarna, men Felix insisterar på att vi ska börja med Björn Ranelid-låten. Så då gör vi det. Lika bra att bli av med den låten, den är rätt irriterande. När vi lyssnat klart får jag instruktioner av Felix att lyssna på Björn Ranelid-låten en gång till. Okej då. Sedan ytterligare en gång. Nämen. Och en gång till. Men va fan. Och igen…
Vi kommer fram till landet 90 minuter senare efter att ha lyssnat på Björn Ranelid-låten exakt 30 gånger. Fan vad jag hatar Björn Ranelid. Numera. Hade jag haft någon bok av honom hade jag bränt upp den.
På väg hem från landet dagen efter är förutsättningen för att Felix ens ska få följa med i bilen att han inte får yttra ett enda ord om vad vi ska lyssna på för musik. Ville erbjuder sig då att bli ansvarig för musikutbudet på hemresan. Det går jag med på, för jag vet att han inte gillar Björn Ranelid-låten.
Ville vill börja med Sean Banan-låten. Det får han. Det är den första låten på Melodifestival-CD’n. Praktiskt. Sedan vill han höra Sean Banan-låten en gång till. Jaja, okej. Och så en gång till, snälla pappa. Och bara en gång till. Meh! Eller två. Dubbel-Meh! Och så igen…
Vi kommer hem från landet 90 minuter senare efter att ha lyssnat på Sean Banan-låten exakt 30 gånger. Fan vad jag hatar Sean Banan. Numera. Hade han skrivit en bok hade jag bränt upp den.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ett fotografi säger mer än tusen ord

Jag har köpt två stycken fotoramar i plast. Jag ger dem till Felix och uppmuntrar honom att sätta in bilder på de två personer som betyder allra mest för honom i hela världen, de två personer som älskar honom mer än ord kan beskriva, de två personer som alltid vill hans bästa, de två personer som dagligen lär honom nya saker, de två personer som ger honom ändlösa timmar av underhållning varje dag, de två personer som förser hans liv med glädje och innehåll, de två personer som han älskar mer än något annat på denna jord – kort sagt, jag ger honom mängder av illa dolda pikar om att sätta in bilder på mig och hans mamma i fotoramarna.
Han nickar förstående.
– Bilder på de två jag älskar mest i hela världen, mumlar han.
Jag går leende därifrån. Mission accomplished.
Imorse när jag väcker honom ser jag följande på hans nattduksbord.

Den där veckopengsförhandlingen som vi planerat till helgen kan nog komma att skjutas upp. På obestämd framtid.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

En helt vanlig fotbollskväll

Vi sitter och tittar på en fotbollsmatch på TV. Felix kan som vanligt namnet på varenda spelare. Han har dem på samlarkort. Han delar frikostigt med sig av alla tänkbara fakta om spelarna från vikt och längd till tidigare klubbar och förra säsongens statistik – allt memorerat från samlarkorten. Ville och jag lyssnar intresserat men minns ingenting efter Felix utdelade information. Alla tre är lika glada för det. Det är bara kul att umgås. Man behöver faktiskt inte minnas allt man säger eller hör. Ett klart överskattat socialt fenomen.
Plötsligt harklar sig Ville för att göra sin röst hörd. Han säger:
– Kan dockor spela fotboll?
Felix och jag höjer på ögonbrynen. Våra blickar tittar på varandra och tycks säga någonting i stil med ”Vad sa han just nu, den där lilla blonda typen i soffan bredvid oss?”. Ville tröttnar på att vänta på svar, så han upprepar frågan, denna gång lite högre och lite aggressivare i tonen.
– Kan dockor spela fotboll?
– Nej, svarar jag. Dockor kan inte spela fotboll.
– Men de på TV kan ju det, säger han och pekar på TV-skärmen.
– Men det är ju inga dockor.
– Jo-o, det ser man ju. De är ju mindre än Barbie-dockor till och med.
– Det är faktiskt människor, säger jag.
Ville tittar misstänksamt på mig en lång stund. Till slut tar han ett djupt andetag.
– Försök inte pappa, säger han. Det finns inga människor som är så små. Inte ens bebisar är ju så små.
Jag känner spontant att det inte är värt att gå in i en alltför avancerad diskussion i just detta ämne. På något vis kommer jag aldrig att gå vinnande ut ur en sådan diskussion. Så jag håller käften och fortsätter kolla på matchen.
Efter ett tag går Ville fram till TV’n och lägger huvudet på sned och studerar noggrant de små figurerna som springer runt och jagar bollen. Till slut pekar han på en kille med nummer 9 på ryggen.
– Den där dockan vill jag ha när jag fyller år. Han är ju asbra.
Felix himlar med ögonen på det vis som bara en storebrorsa kan, dvs vansinnigt överdrivet och ljudligt. Det är inte lätt att himla ljudligt med ögonen, men det går. Om man är en storebrorsa.
En halvtimme in i matchen tar Ville till orda igen.
– Pappa, vad är viktigast – fotboll eller mjölk?
Fotboll är naturligtvis mycket viktigare än mjölk, men här gäller det att svara politiskt korrekt.
– Mjölk är mycket viktigare än fotboll, svarar jag.
– Bra, säger Ville. Kan du då vara bussig och gå och hämta ett glas mjölk åt mig?

6 kommentarer

Filed under Uncategorized