En helt vanlig fotbollskväll

Vi sitter och tittar på en fotbollsmatch på TV. Felix kan som vanligt namnet på varenda spelare. Han har dem på samlarkort. Han delar frikostigt med sig av alla tänkbara fakta om spelarna från vikt och längd till tidigare klubbar och förra säsongens statistik – allt memorerat från samlarkorten. Ville och jag lyssnar intresserat men minns ingenting efter Felix utdelade information. Alla tre är lika glada för det. Det är bara kul att umgås. Man behöver faktiskt inte minnas allt man säger eller hör. Ett klart överskattat socialt fenomen.
Plötsligt harklar sig Ville för att göra sin röst hörd. Han säger:
– Kan dockor spela fotboll?
Felix och jag höjer på ögonbrynen. Våra blickar tittar på varandra och tycks säga någonting i stil med ”Vad sa han just nu, den där lilla blonda typen i soffan bredvid oss?”. Ville tröttnar på att vänta på svar, så han upprepar frågan, denna gång lite högre och lite aggressivare i tonen.
– Kan dockor spela fotboll?
– Nej, svarar jag. Dockor kan inte spela fotboll.
– Men de på TV kan ju det, säger han och pekar på TV-skärmen.
– Men det är ju inga dockor.
– Jo-o, det ser man ju. De är ju mindre än Barbie-dockor till och med.
– Det är faktiskt människor, säger jag.
Ville tittar misstänksamt på mig en lång stund. Till slut tar han ett djupt andetag.
– Försök inte pappa, säger han. Det finns inga människor som är så små. Inte ens bebisar är ju så små.
Jag känner spontant att det inte är värt att gå in i en alltför avancerad diskussion i just detta ämne. På något vis kommer jag aldrig att gå vinnande ut ur en sådan diskussion. Så jag håller käften och fortsätter kolla på matchen.
Efter ett tag går Ville fram till TV’n och lägger huvudet på sned och studerar noggrant de små figurerna som springer runt och jagar bollen. Till slut pekar han på en kille med nummer 9 på ryggen.
– Den där dockan vill jag ha när jag fyller år. Han är ju asbra.
Felix himlar med ögonen på det vis som bara en storebrorsa kan, dvs vansinnigt överdrivet och ljudligt. Det är inte lätt att himla ljudligt med ögonen, men det går. Om man är en storebrorsa.
En halvtimme in i matchen tar Ville till orda igen.
– Pappa, vad är viktigast – fotboll eller mjölk?
Fotboll är naturligtvis mycket viktigare än mjölk, men här gäller det att svara politiskt korrekt.
– Mjölk är mycket viktigare än fotboll, svarar jag.
– Bra, säger Ville. Kan du då vara bussig och gå och hämta ett glas mjölk åt mig?

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

6 responses to “En helt vanlig fotbollskväll

  1. *skrattar*

    Reste du på dig?

  2. Är man inte mottaglig för hur det ÄR så är man inte….Jag minns när jag skulle försöka få ett barn i ”huvudfotingsåldern” att rita hals och kropp på en gubbe…Ha ha ha! Snacka om att det inte går att ”hoppa över” vissa faser och stadier i livet…! 🙂

  3. Anonym

    hmmm… Eftersom vare sig Fräckström eller undertecknad hamnade bakom ram och glas så blir kanske ocskå födelsedagspresentadet lidande…. Vem vet?

    /Dumlund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s