Monthly Archives: april 2012

Mitt liv som luffare

När Ville eller Felix svär får de minusgodis, dvs en godisbit tas bort från deras 15-bitars ranson på lördagar.
Ville har just tyckt det vara nödvändigt att säga ”Jävla skit” vilket sålunda resulterat i två minusgodis då ju både ”jävla” och ”skit” är att betrakta som svordomar. Ville är inte glad. Jag ser att han så när slänger ur sig ett nytt  ”jävla skit” när han inser att hans godisranson gått från 15 till 13 på en sekund, men han avstår till slut. Att bli av med ytterligare två godisbitar verkar inte vara ett frestande alternativ.
Ville lägger huvudet på sned åt höger. Och sedan åt vänster. Han tänker. Efter ett tag ler han och säger:
– Pappa, du svärde ju faktiskt imorse när jag tänker efter.
– Gjorde jag väl inte…
– Jo, det gjorde du faktiskt, säger Felix som nu blandat sig i leken.
– Vad sa jag då, frågar jag.
– Det kan jag ju inte säga, svarar Felix. Då får ju jag också minusgodis.
Han har mig fast i ett järngrepp. Jag har inget svar, inget motargument.
– Där ser du, säger Ville. Du får du också minusgodis pappa.
– Nej, säger Felix. Vuxna får inte minusgodis när de svär.
– Vad får de då, frågar Ville.
– De får sparken. De blir av med jobbet.
– Va, säger jag mycket förvånad.
Skulle denna sensationella uppgift vara sann skulle det bli ganska tomt i korridorerna på jobbet.
– Ja, så är det, bekräftar Felix. De blir av med jobbet, och så blir de luffare. Och då måste de sitta på gatan och äta. Och de har hål i skorna så deras trasiga sockor blir alldeles blöta när det regnar. Och då blir de förkylda och nyser, men de har inga pengar att köpa näsdukar för, så snoret bara rinner och rinner tills det blir en liten snorsjö på marken. Och pengar till paraplyer har de verkligen inte. Och så har de inga sängar att sova i heller.
– Just det, fyller Ville i. De måste sova på tågräls. Jättehårt.
– Det låter inget vidare, säger jag.
– Det skulle du tänkt på innan du började svära, säger Felix myndigt.
– Jag tycker synd om pappa som måste bli en luffare, säger Ville.
Det ser faktiskt ut som han menar vad han säger.
– Gör du, frågar jag.
– Ja, för om du är en luffare så måste ju Felix och jag också bli det. Och jag vill inte sova på tågräls.
– Nej Ville, säger Felix. Vi behöver inte bli luffare. Det är bara pappa som måste bli det. Vi kan bo kvar här hemma hos mamma.
– Är det sant?
– Ja.
– Jippie. Då kan du bli en luffare pappa. Inga problem.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vem är chefen?

– Borsta tänderna nu, säger jag till Ville.
– Du bestämmer inte över mig, svarar Ville.
– Jo, det gör jag.
– Varför?
– För att jag är din chef, svarar jag.
– Nä-ä, du är inte min chef.
– Jo-o.
– Nä-ä.
– Jo-o.
– Nä-ä. Du är inte min chef, pappa. Det är mamma som är min chef.
– Nä-ä, säger jag.
– Jo-o.
– Nä-ä.
– Jo-o. Mamma är min chef. Och hon är din chef också.
Va?! Jag tar snabbt in vad han sagt. Bearbetar. Analyserar. Värderar.
– Nä-ä, säger jag efter en stund, dock inte med samma eftertryck som tidigare.
– Jo-o, repliker Ville med stadig stämma.
– Nä-ä, piper jag svagt nästan vädjande.
– Jo-o, ropar Ville glatt.
JA JA JA… JAG VET. Men hur fan har Ville fått reda på det?

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Pannkakslunch

Söndagar är pannkaksdag.
– Vill du ha en pannkaka till, frågar jag efter Villes fjärde pannkaka.
– Absolut, svarar Ville. Men pappa, vet du vem som inte vill ha en pannkaka till?
– Nej.
– Den som är korkad.

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

Klädfakta från en djurexpert

Jag köpte en läderjacka när jag var i Grekland för femton år sedan. Jag har haft den på mig nästan varje dag sedan dess, undantaget de där två veckorna på sommaren när det blir lite varmt. Jackan har blivit en del av mig. Vi har ett utmärkt förhållande, jag och jackan. Vi älskar varandra helt enkelt.
Ville har i praktiken aldrig sett mig bära någon annan jacka än den grekiska läderjackan.
Idag på morgonen kommer han fram till mig och säger lugnt och konstaterande:
– Pappa, din jacka är ingen jacka.
Va? Vad fan säger han? Den ser ju precis ut som en jacka – två ärmar, fickor på både ut- och insidan, knappar och därtill passande knapphål.  
– Är min jacka ingen jacka?
– Nä-ä.
Jag är i chocktillstånd. Villes påstående är ju en i det närmaste sensationell nyhet. I femton år har jag gått runt med den på mig i tron att det är en jacka. Jag känner att jag omgående måste formulera en följdfråga för att få reda på mer. Tänk, tänk, tänk. Balthazar-bing!!!
– Om det inte är en jacka, vad är det då?
– Det är ett uppstoppat djur som de har tagit bort det uppstoppade ifrån, förklarar Ville med pedagogisk stämma. Bara djurskinnet kvar.
– Verkligen?
– Just det pappa.
Jag börjar känna mig yr av all ny jackinformation. Det här hade jag inte väntat mig. Jag måste sätta mig ned.
– Vilket djur är det då som de stoppat upp och sedan tömt på det uppstoppade?
Ville tittar noggrant på det som jag för fem minuter sedan trodde var en vanlig läderjacka. Han känner på lädret.
– Råtta.
– Är det en uppstoppad råtta jag har på mig?
– Ja-a. Fast utan det uppstoppade förstås.
Och jag som alltid trott att det var en vanlig läderjacka. Varje dag lär man sig något nytt.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Framför badrumsspegeln kl 6.47

Jag:
Brynäs vann mot Skellefteå igår kväll. Nu är de svenska mästare i ishockey.

Felix:
Grymt.

Jag:
Gå och berätta det för mamma.

Felix:
Skojar du, mannen? Mamma är ju typ sjukt ointresserad av sport.

Jag:
Jag vet. Men säg det ändå, på skämt liksom.

Felix (ropar):
Mamma, Brynäs vann mot Skellefteå i finalen igår.  

Mamman (ropar tillbaka):
Har det redan varit final? Jag visste inte ens att fotbollssäsongen hade börjat.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Samma sak hände i år igen

Jag har ett par rejält urtvättade jeans som jag tycker borde ha fått sin beskärda del av krympning genom alla år av tvättar. Men när jag tar på mig dem direkt efter påsk så har de faktiskt krympt i midjan. Ganska ordentligt dessutom. Exakt samma sak hände förra året med ett par andra gamla byxor. Jättekonstigt.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

En blå-vit-röd måndag

På morgonen idag väljer Ville att sätta på sig halsduken över hela ansiktet. Oklart varför. Aktionen leder dock ganska omgående till följande motiverade fråga från Villes håll:
– Hjälp pappa, varför blev allting plötsligt så blått, vitt och rött?
Det är bara för mig att svara honom helt ärligt utan att linda in svaret i en massa konstiga förklaringar.
– Ville, jag vet faktiskt inte för jag är ju varken ögonläkare eller optiker.
Han vänder upp det halsduksdraperade huvudet mot mig.
– Dumma pappa, det är ju för att halsduken är blå, vit och röd.
– Jaha…
Och så har Ville fått känna sig smartare än sin pappa. Igen. Och dessutom har han fått säga orden ”Dumma pappa” innan klockan ens passerat halvåtta. En morgon kan egentligen inte starta mycket bättre än så. Ville klär glatt på sig övriga kläder och kliver sedan ut i den blå-vit-röda måndagen.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized