Mitt liv som luffare

När Ville eller Felix svär får de minusgodis, dvs en godisbit tas bort från deras 15-bitars ranson på lördagar.
Ville har just tyckt det vara nödvändigt att säga ”Jävla skit” vilket sålunda resulterat i två minusgodis då ju både ”jävla” och ”skit” är att betrakta som svordomar. Ville är inte glad. Jag ser att han så när slänger ur sig ett nytt  ”jävla skit” när han inser att hans godisranson gått från 15 till 13 på en sekund, men han avstår till slut. Att bli av med ytterligare två godisbitar verkar inte vara ett frestande alternativ.
Ville lägger huvudet på sned åt höger. Och sedan åt vänster. Han tänker. Efter ett tag ler han och säger:
– Pappa, du svärde ju faktiskt imorse när jag tänker efter.
– Gjorde jag väl inte…
– Jo, det gjorde du faktiskt, säger Felix som nu blandat sig i leken.
– Vad sa jag då, frågar jag.
– Det kan jag ju inte säga, svarar Felix. Då får ju jag också minusgodis.
Han har mig fast i ett järngrepp. Jag har inget svar, inget motargument.
– Där ser du, säger Ville. Du får du också minusgodis pappa.
– Nej, säger Felix. Vuxna får inte minusgodis när de svär.
– Vad får de då, frågar Ville.
– De får sparken. De blir av med jobbet.
– Va, säger jag mycket förvånad.
Skulle denna sensationella uppgift vara sann skulle det bli ganska tomt i korridorerna på jobbet.
– Ja, så är det, bekräftar Felix. De blir av med jobbet, och så blir de luffare. Och då måste de sitta på gatan och äta. Och de har hål i skorna så deras trasiga sockor blir alldeles blöta när det regnar. Och då blir de förkylda och nyser, men de har inga pengar att köpa näsdukar för, så snoret bara rinner och rinner tills det blir en liten snorsjö på marken. Och pengar till paraplyer har de verkligen inte. Och så har de inga sängar att sova i heller.
– Just det, fyller Ville i. De måste sova på tågräls. Jättehårt.
– Det låter inget vidare, säger jag.
– Det skulle du tänkt på innan du började svära, säger Felix myndigt.
– Jag tycker synd om pappa som måste bli en luffare, säger Ville.
Det ser faktiskt ut som han menar vad han säger.
– Gör du, frågar jag.
– Ja, för om du är en luffare så måste ju Felix och jag också bli det. Och jag vill inte sova på tågräls.
– Nej Ville, säger Felix. Vi behöver inte bli luffare. Det är bara pappa som måste bli det. Vi kan bo kvar här hemma hos mamma.
– Är det sant?
– Ja.
– Jippie. Då kan du bli en luffare pappa. Inga problem.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Mitt liv som luffare

  1. *snopet*

    Hos oss får man böta en femma i svärburken…

    Hemikram

  2. Det låter som ett sundare alternativ. Jag ska ta upp det på nästa öråd här i familjen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s