Monthly Archives: juni 2012

Inte skulle väl mina söner fuska?

Vi spelar, som vanligt, ett parti Kalaha till frukosten. Det är jag mot Felix och Ville. Det brukar bli jämna matcher. Och denna morgon är inget undantag. Halvvägs in i spelet måste jag gå ifrån och klä på mig. Jag lämnar spelet i detta skick (bilden är en efterkonstruktion, men det var så här spelet såg ut när jag gick iväg):

Jag kommer tillbaka fem minuter senare, redo att fortsätta det spännande spelet, bara för att mötas av denna syn (och detta är ingen efterkonstruktion, utan de facto vad som mötte mig vid återkomsten):

Felix skrattar så han nästan ramlar av stolen. Ville sitter gravallvarlig och meddelar mig att jag förlorat med ”tjugosjutusenelvamiljarderfjorton kulor mot en” (och det där var ett direkt citat). Felix lägger till att de bara gjorde sitt drag när jag var borta och klädde på mig och ”liksom vips så bara vann vi hela spelet” (och det där var också ett direkt citat).
Jag tittar först förvånat på dem och sedan besviket. De har fuskat. Hur kan de fuska mot sin egen pappa? Vad har de fått sådana manér ifrån? Vem har de fått sådana manér ifrån? Ja, inte från deras mamma i alla fall. Hon fuskar aldrig. Och absolut inte från mig. Jag skulle aldrig komma på tanken att fuska. Väl…? Nä, inte skulle jag fuska. Väl…?
Jag står stilla och studerar utklassningen framför mig. Och så börjar jag tänka efter. Jag gör det ett par gånger om året, och detta ögonblick är en sådan gång. Jag tänker; om de har tvingats fuska för att vinna så betyder ju det att de ser mig som ett hot i Kalaha, att de tycker att jag ”fetäger” (och det där skulle kunna vara ett direkt citat) i Kalaha. Jag ler. Jag har förlorat i Kalaha, men jag äger. Så märkligt. Så trevligt.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Morgonvärme

7.30 på morgonen. Solen ligger på termometern utanför köksfönstret vilket resulterar i att det lite felaktigt står 34 grader.
– Gissa hur varmt det är idag, säger jag till Ville och Felix vid frukosten.
– 20 grader, säger Ville.
– Nej, mycket mer, svarar jag.
– 14 grader?
– Nej, uppåt.
– 3000 grader?
Felix tittar på Ville och suckar och säger:
– Tur att han börjar skolan i höst.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

En kväll på det lokala leklandet

Felix går hem till en kompis efter fritids. Han är stor nu. Stora killar går hem till kompisar efter fritids.
Ville tycker det är orättvist att Felix gör hembesök hos vänner, men är beredd att glömma det orättvisa om jag tar med honom till närmsta tänkbara lekland. Det tycker jag är en alldeles strålande idé. Då kommer jag nämligen att få två timmar för mig själv vid ett bord i leklandets cafeteria medan Ville springer runt i leklandet. Jag kan slappa, kanske slumra till, dricka lite läsk, ta med mig biografin om Dave Grohl och läsa, skriva ned smarta tankar i den mån de helt oväntat skulle dyka upp, lyssna på musik från min I-phone och helt enkelt bara sitta och iaktta människor vilket är lite av min favorithobby. Villes förslag om leklandsbesök är ingenting annat än ett genidrag. Båda han och jag kommer att få ett par synnerligen trevliga timmar på leklandet. Win-win liksom.
Trodde jag alltså. Aldrig anade jag att besöket på leklandet skulle innebära två timmars oavbruten fysisk aktivitet. Min kropp är inte gjord för att röra på sig. Den är gjord för att sitta still, ligga raklång, domna bort, sjunka ihop som en liten neongrön slimeklump i valfritt soffhörn. Den ska absolut inte göra något av följande:
– klättra på fyra meter höga vulkaner gjorda av gummi
– rida på gigantiska plastelefanter som nås via en klätterställning vars konstruktion skulle passa bra in på en hinderbana i Robinson
– åka rutschbana som svänger till höger och sedan plötsligt till vänster när man minst anar det
– spela fotboll i ett inhägnat område som lika väl skulle kunna vara en rastgård för fångar
– dyka och simma i bollhav
– kasta skumgummibollar på okända barn
– kasta nya skumgummibollar på de okända barnen när deras vältränade pappor ser på
– skjuta kanonkulor i regnbågens färger på träpirater
– hoppa i hoppborg med sådan inlevelse att alla barn under 25 kilo flyger två meter rakt upp i luften
– cykla på skitsmå trehjulingar som man får ont i arslet av
Och tro’t eller ej, men det är exakt på pricken ovan nämnda saker som jag och min lilla kropp tillsammans pysslar med i två timmar på tisdagskvällen.
Jag är helt slut när vi kommer hem. Det är knappt så jag orkar släpa mig till soffan och sjunka ihop som en neongrön slimeklump. Och imorgon kommer jag att ha träningsvärk i varenda muskel som jag inte visste att jag hade.
Jag hatar lekland!


KUL TÄVLING: HITTA PAPPAN!

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Att svära är ju kul

Ville tycker att det är riktigt kul att svära. Synd bara att varje svordom innebär ett minusgodis ur lördagsgodisransonen. Vad gör man då, om man både vill svära och ha kvar sitt lördagsgodis? Jo, man uppfinner såklart en ny svordom som ens pappa inte tidigare klassificerat som svordom och som sålunda ej kan resultera i ett minusgodis.
Det är när Ville inser att han kommer att förlora midsommarhelgens match i Memory som han plötsligt producerar den nya svordomen.
– Attans sjökorvar också, säger han.
– Vad sa du, frågar jag.
– Attans sjökorvar.
– Vad betyder det?
– Det är mitt nya svärord.
– Vad har du fått det ifrån?
– Jag bara hittade på det.
– Men varför just ”attans sjökorvar”?
Han tittar på mig som om jag inte är riktigt frisk i huvudet. Han gör det ganska ofta.
– För att det rimmar såklart, svarar han och himlar med ögonen.
Han kryper upp mot mitt ansikte och säger sedan långsamt med övertydliga läpprörelser så jag inte ska missa något:
– ATTANS. SJÖKORVAR. Där ser du att det rimmar.
Eftersom han är så förtjust i rim funderar jag på att replikera med ”GODDAG. YXSKAFT.”, men väljer till slut att avstå då jag inte vill att han ska tro att vi döpt om honom under natten.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Läggdags

Felix och Ville är så lika. Men ändå så olika. Och aldrig blir olikheten mer tydlig än när de ska sova.
Felix sovteknik går ut på att säga Godnatt, men oftast hinner han inte avsluta ordet innan han sover.
– Godna… zzzzzzzz.
Ville, å andra sidan, har helt andra sovrutiner.
Först ligger han på rygg med öppna ögon. Sedan stänger han ögonen, men de flyger blixtsnabbt upp igen som vore de gjorda av samma material som studsbollar. Han sätter sig upp. Puffar till kudden. Lägger sig ned på kudden. Sätter sig upp. Vänder på kudden. Lägger sig ned på kudden. Sätter sig upp. Slänger ned kudden på golvet. Lägger sig ned. Först på vänster sida. Sedan på höger sida. Drar upp täcket så hela han täcks. Varmt. Puttar bort täcket så ansikte och fötter är täckfria. Viftar på tårna. Får syn på en brun nalle. Meddelar att Nalleman är bajsnödig.
Jag följer med Ville och Nalleman till toan. Ville håller Nalleman i tassen under bajsprocessen så han inte ramlar ned i muggen. Nallar behöver inte torkas, så efter utfört verk lämnar Ville och Nalleman snabbt toan. Så snabbt att de glömmer bort att spola. Så slarvigt. Jag spolar åt dem. Vill ju inte ha en massa nallekorvar flyta runt i toaletten. Ville och Nalleman lägger sig bredvid varandra i Villes säng.
Nalleman viskar till Ville att han är törstig. Tydligen. För Ville vidarebefordrar nämligen denna information till mig. Jag hämtar ett vattenglas från köket. Visar sig att Nalleman inte alls är törstig. Det är Ville som är törstig. Ville skrattar. Han lurade mig. Nalleman tycker det är kul. Det tycker Ville också.
Jag säger Godnatt. Ville replikerar. Nalleman bara ligger där. Kanske har han redan somnat. Jag går ut ur Villes rum. Hinner en meter innan Ville ropar:
– Nalleman är bajsnödig. Igen.
– Han får hålla sig, svarar jag.
– Det är farligt, säger Ville.
– Hur vet du det?
– Det har jag sett på Barnkanalen.
Va? Vad är det för program de visar på Barnkanalen?
Går tillbaka in i Villes rum. Han vill höra Blixten & Sixten. Läser en sida. Ville sätter sig upp. Bäddar om Nalleman. Lägger sig ned igen. Tittar på mig och säger:
– Vad ska vi hitta på nu?
– Nu? Nu ska vi ju sova, säger jag.
– Javisst ja.
Han lägger sig ned. Jag lägger mig bredvid. Ville puttar till Nalleman.
– Sover du Nalleman, frågar han.
Nalleman vaknar av putten. Ser yrvaken ut. Jag säger åt Ville att nu måste han bara försöka sova. Och det gäller yrvakna Nalleman också. Ville snurrar runt i sängen. Skruvar på sig. Visslar lite. Rycker och drar i täcket. Sätter sig upp. Lägger sig ned. Jag börjar dåsa bort. Gäspar. Och så blir det till slut precis som vanligt.
Jag somnar, och Ville och den bajsnödiga nallen är vakna.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ålderstecken

Jag har en bilfärd på 1,5 timme framför mig. Alldeles ensam i bilen. Kan välja precis vad jag själv vill lyssna på. Inga krav från Felix och Ville på ”Melodifestival”-CD’n eller ”Vi på Saltkråkan”.
Tar med mig nya skivorna med Slash och Europe plus gamla hårdrocksgodingar som MSG, Deep Purple och Aerosmith. Här ska headbangas. Här ska spelas på plågsamt hög volym. Här ska sjungas med utan att behöva skämmas. Här ska skrikas ”Rock N Roll”.

Startar bilen. Slår på radion/CD’n. Redo att rocka. 90 minuters underbart elgitarrmangel framför mig. Yeah baby. Råkar komma åt knappen det står 4 på. På radions display lyser det plötsligt upp SR P4. Hade ingen aning om att jag hade Sveriges Radios P4 kanal inprogrammerad. P4. Ha! Kärring- och gubbkanal. Inget för en så pass vital och ungdomlig man som mig.
Programledaren informerar med len stämma att det nu kommer ett reportage om mördarsniglar. Det visar sig att mördarsniglar är tvåkönade, vilket innebär att precis varenda mördarsnigel kan föda nya små mördarsnigelbebisar. De bara gökar med sig själva. Lätt som en plätt. Så märkligt. Och intressant. Lyssnar vidare. Ska bara lyssna klart på reportaget om mördarsniglarna, sedan blir det hårdrock för hela slanten. Varje mördarsnigel kan få upp till 400 bebisar. Jisses tänker jag, men jag säger det inte. Och varför skulle jag göra det? Jag är ju ensam i bilen. Reportaget tar slut. Dags för Slash. Rock N Roll!
Innan jag hinner få in Slash-CD’n i spelaren börjar Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson” i P4. Den är ju bra. En klassiker. Måste bara lyssna klart på den innan Slash får ta över. ”Teddybjörnen Fredriksson, ja så hette han…”. Gud vad jag sjunger bra. När ingen hör på.
När Lasse sjungit klart meddelar den lena rösten att det nu blir ett inslag om mat i USA, närmare bestämt Washington DC. Det är Sveriges Radios korrespondent som börjar berätta om vad hon äter för mat. Oj, vad mycket spännande käk hon verkar få i sig dagarna i ända. Majs. Och krabbor. Och potatismos. Och en massa starka kryddor. Detta får jag bara inte missa. Men sedan blir det minsann Slash och hans elgitarr.
Det visar sig att korrespondentens man är en jävel på att steka pannkakor, något som enligt korrespondenten uppskattas av deras grannar. Vet maken inte att man kan köpa färdiggjorda pannkakor? Vilken loser.
Efter en kvarts prat om korrespondentens dagliga föda börjar Barbro Hörberg sjunga den fina visan ”Sommarö”. Den måste jag bara höra. Den är ju fantastisk. Men sedan får det vara nog av P4. Man är väl ingen gubbe heller. Slash, I’ll be with you soon.
Innan ”Sommarö” ens tagit slut återkommer den lena programledarrösten och säger över visans sluttoner att det nu ska dyka upp en massa trubadurer i studion. Sammanlagt ska det visst bli 36 stycken trubadurer. Hur fan ska de få plats i en liten radiostudio? Det här bara måste jag höra klart på. De kommer aldrig att få plats. Inte en chans. Gud vad spännande. Den ena trubaduren efter den andra ramlar in i radiostudion. De berättar om någon sorts hemlig trubadurklubb de har som tydligen Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström en gång i tiden startade. Och sedan spelar de live i studion. Mycket trevligt. Jag nynnar med. Gud vad jag nynnar bra. När ingen hör på.
Plötsligt kommer jag på mig själv. Jag sitter och lyssnar på en kärring- och gubbkanal när jag kan lyssna på nya plattan med Slash. Vad är det för fel på mig? Jag är väl för fan inte en 50-årig gubbe heller? Men… vänta nu. Det är ju just det jag är. Typ. Gulp.

Svänger av vägen. Är framme vid resans mål. Vad fort det gick. Och vad trevligt jag hade i sällskap av självgökande mördarsniglar, hungriga korrespondenter och sjungande trubadurer. Åker in på en bensinstation. Tankar. Och köper CD’n ”Svenska visor” med Gävle Symfoniorkester.
Fan – jag börjar bli gammal.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

ICA spionerar på mig

Vi har två stycken ICA-butiker på exakt lika långt avstånd ifrån oss. En är till vänster vid stora vägen, och den andra är till höger. För att få spänning i mitt liv brukar jag åka till vänster varannan gång och till höger varannan gång. Kom inte och säg annat än att jag är en oförutsägbar och äventyrlig crazy kille.
Det visar sig nu – högst chockartat vill jag tillägga – att ICA spionerar på mig, och har så gjort under en längre tid. Jag vet inte hur det går till, men de har mig under full uppsikt. Det har jag bevis för. Det är som en scen ur George Orwells roman ”1984”. Skrämmande.

Jag har alltid tyckt att ICA-personalen tittar lite konstigt på mig varje gång jag besöker deras butik för att handla, men jag har slagit bort det som ren inbillning från min sida och skyllt deras studier av mig på min hängiga kroppshållning (jag ser nämligen ut som ett illa skrivet S från sidan).
Det känns som att de smyger efter mig där jag går runt bland omogen avokado och utgången Lönnebergaskinka. Inte sällan har de papper och penna i handen. De noterar flitigt vart jag rör mig i butiken, vad jag tittar på, vilka varor jag stoppar ned i shoppingkorgen. Så fort jag vänder mig om och stirrar tillbaka på dem sänker de blicken och börjar lägga skogaholmslimpan med längst Bäst före-datum bakom de som går ut tidigare. Men mig lurar de inte. De brödstädar inte, de spionerar på mig. Och de gör det av ett enkelt skäl. De vill lura av mig mina pengar genom att exponera mig för den syndiga mat jag handlar. Utpressning helt enkelt. Så gement. Så uträknat. Så iskallt. Så samvetslöst. Så smart.
Beviset har jag i min hand just nu. Det är ett tjusigt färgblad med rubriken ”Här får du lägre pris på varor du brukar köpa”.

De spelar på mina skuldkänslor och radar upp allt det som deras spionage har visat att jag brukar handla hos dem med regelbunden frekvens: glass, tortillabröd till tacon, saft, färdiggjorda pannkakor, jordnötsringar och färdigblandad gröt.
Inte precis de nyttigaste matvarorna, om man säger så. Det enda som räddar upp situationen är det C-vitaminrör som också är med på listan över ofta köpta varor.
Men var är alla ekologiskt odlade tomater, alla böngroddar, alla mjölkpaket, allt fullkornsbröd och alla nyttiga spenatblad? Ja, inte är de i min shoppingkorg enligt ICA’s spioner.
Kunde inte ICA varit lite bussiga och gett mig gott samvete och lagt med några äpplen, lite bulgurpaket och en och annan färsk fisk på det där tjusiga färgbladet? Hade det varit så svårt?

Så vad har jag då lärt mig av allt detta? Jo, att jag måste lägga om mina matvanor.
Eller… eller… (tänker så det knakar)… eller kan det kanske finnas en annan lösning? Ja… (fortsätter det knakande tänkandet)… ja, det finns nog en annan lösning faktiskt.

KONSUM, HERE I COME!

3 kommentarer

Filed under Uncategorized