30 stycken sexåringar

Ville har följt i sin storebrors fotspår och gått med i det lokala fotbollslaget. Varje söndagseftermiddag är det träning. Där är 30 stycken sexåringar som får sina första lektioner i fotbollandets ädla konst.
Tränarna är att betrakta som tålmodiga mirakel och pedagogiska übermänniskor, för att hålla koll på 30 stycken sexåringar är inte det lättaste. Det finns ju så vansinnigt mycket annat kul som lockar en sexåring på och runt en fotbollsplan.

Tränare 1:
– Grabbar, nu ska vi springa med bollen framför oss och sedan skjuta den mot målet. Spring till höger om den röda konen.
30 stycken sexåringar börjar springa.
Tränare 1 fortsätter:
– Nej, du i röd tröja, du ska inte springa iväg upp i skogen. Du ska springa mot mål. Och du i gula strumpor, du ska inte krypa på gruset och nicka fram bollen, då kommer motståndarna att ta bollen av dig. Du måste stå upp på benen. Och vad gör du i blåa Stadiumtröjan? Varför har du stannat upp? Och varför drar du ned byxorna? Jaha… du måste kissa. Just nu. På planen.
30 stycken sexåringar skjuter bollar till höger och vänster, ja egentligen precis överallt utom just mot målet som var uppgiften.

Tränare 2:
– Okej grabbar. Då var det dags för hinderbanan. Följ mig. Nej, följ mig sa jag. Stå inte stilla och titta på flygplanet som passerar ovanför oss. Häng med nu. Är alla med? Varför sitter du i röd toppluva kvar på grusplanen? Kom hörru. Va sa du? Ska du bara rita klart en glad gubbe med pekfingret i gruset? Okej då, kom när du ritat klart. Ni andra kan börja springa genom hinderbanan. De höga hindren ska ni krypa under och de låga hindren ska ni hoppa över. Ställ er på två rader så tävlar ni mot varandra. Då kör vi.
30 stycken sexåringar börjar springa rakt fram utan att ta någon hänsyn till att det står hinder på vägen. Hindren flyger iväg när 30 stycken sexåringar springer in i dem. Det tycker 30 stycken sexåringar är jättekul. Några av sexåringarna ramlar på de omkullvälta hindren. Det tycker 30 stycken sexåringar, inklusive de som ramlat, också är jättekul.
Tränare 2 fortsätter:
– Det gick ju… eh… sådär. Nästa gång provar vi att krypa under och hoppa över hindren så slipper vi få så många blåmärken på benen.
30 stycken sexåringar börjar springa iväg igen.
Tränare 2 ropar:
– Nej. Stopp. Nästa gång sa jag. Inte nu på en gång. Kom tillbaka. Nu ska vi ställa oss på två rader och tacka varandra för en bra tävling. Lägg händerna på axlarna.
30 stycken sexåringar lägger händerna på axlarna.
Tränare 2 fortsätter:
– Nä, grabbar, inte era egna axlar. Lägg händerna på axlarna på era kompisar som står till höger och vänster om er. Och så bockar ni och tackar för en bra match. Bra. Och så går vi på två rader och gör high five på varandra.
30 stycken sexåringar gör high five så det står härliga till.
Tränare 2 bryter in efter tre minuters high-fiveande:
– Ett varv räcker grabbar. Ni behöver inte gå runt och runt och göra high five om och om igen. En gång är tillräckligt.
Jag kommer att tänka på scenen i Gökboet när galningarna smiter ut på utflykt. Kaosartat. Okontrollerbart. Och i allra högsta grad underhållande.

Tränare 1:
– Då ska vi avsluta dagens träning med match.
30 stycken sexåringar skriker ”Jippie” i 30 olika tonarter. Sedan springer de iväg åt 30 olika håll.
Tränare 1 ropar med händerna formade som en megafon runt munnen:
– Grabbar, kom tillbaka. Vi måste dela upp er i två lag.
30 stycken sexåringar skriker ”Jippie” i 30 olika tonarter. Sedan springer de tillbaka till Tränare 1.
Ville får en gul väst och är sålunda i det gula laget. Det gula laget ska möta det blåa laget. Lagen är jämna, det råder det ingen tvekan om. Detta kan bli spännande. Tränare 1 blåser igång matchen.
15 stycken sexåringar börjar jaga de andra 15 stycken sexåringarna. Någonstans i mitten av alla 30 stycken sexåringar finns en fotboll. Förmodligen. Efter ett tag rullar en fotboll ut ur klungan. Jodå, den var där. 30 stycken sexåringar följer efter den, tätt följda av ett dammoln från grusplanen.
Plötsligt gör en kille i blå väst ett mål. Han och hans lagkamrater jublar ljudligt och länge. Tills de av Tränare 1 får reda på att de satt bollen i eget mål. Då tystnar de. Istället börjar 15 stycken gulvästade spelare att jubla. Detta ser de blåvästade motståndarna som då genast reagerar på det enda sätt man kan reagera i en sådan situation. De börjar också att jubla. Igen. Ett självmål är också ett mål. Jippie.

På väg hem från fotbollsträningen konstaterar Ville:
– Gud vad bra jag är på fotboll. Imorgon är det jag som slutar på dagis och blir proffs i Milan.

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “30 stycken sexåringar

  1. Passa sig Zlatan nu kommer Ville!

    Hemikram

  2. Ha ha ha ha! UNDERBART! Åååååh, vad jag känner igen det från att ha stått på sidan och sett mina söner börja på fotboll…Ha ha ha ha ha!

  3. Då återstår bara för Ville att skriva kontrakt med Milan. Han försöker desperat att få kontakt med dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s