En bragdguldsliknande prestation

Sitter i bilen från jobbet för att hämta Felix och Ville på skolan. Då ringer mobilen. Det är Felix som undrar om han och Ville kan följa med O och F hem. Ja, det kan de väl. Och så fick jag helt oväntat lite extra tid. Vad ska jag göra nu då?
Jag hinner inte åka tillbaka till jobbet och fortsätta jobba, så jag åker hem trots att Ville och Felix inte behöver hämtas. Då dyker frågan upp igen – vad ska jag göra nu då?
Jag hinner inte starta upp datorn och jobba hemifrån innan det är dags att stänga ned datorn och gå och hämta Felix och Ville. Men vad ska jag göra nu då? Kan ju inte bara gå och rulla tummarna.
Då händer något väldigt märkligt, på gränsen till otäckt. En röst inom mig säger:
– Stick ut och spring Hasse.
Va?! Jag tittar mig om.
– Stick ut och spring, upprepar rösten.
”Varför?” vill jag att en annan röst ska fråga den första rösten. Men bara tyst.
Jag har inte sprungit på säkert 25 år. Jag minns att jag hade med mig min nyinköpta Sony Walkman den där gången för 25 år sedan, men när jag upptäckte att det stod Walkman på spelaren så lydde jag. Jag slutade genast att springa och började gå, och jag har inte sprungit sedan dess.
– Stick ut och spring, väser rösten.

Byter plötsligt, som i trans, jeansen mot ett par träningsbyxor och beger mig obegripligt nog ut. Hjälp, vad är det som händer? Stoppar i iPhone-lurarna i öronen och börjar mycket förvånande att jogga. Aj. Aj. Aj. Det gör ju ont att jogga.
Det är exakt 57 steg ned till stora vägen (jag har räknat en gång när jag hade tråkigt). Är helt slut när jag når stora vägen. Vaderna värker. Knäna dallrar. Lungorna håller på kapsejsa. Är redo för min första paus. Då är rösten tillbaka.
– Kom igen loser. Stanna inte.
Så istället för att stanna så fortsätter jag. Oklart varför. Nästa delmål får bli övergången vid tågspåret. Når fram svimfärdig. Mår inte bra alls.
– Fortsätt till Ica.
Det är rösten igen. Jag fortsätter till Ica. Och därefter över den andra stora vägen. Jävlar vad det gör ont precis överallt. Kommer in på en grusväg och förflyttas plötsligt till filmen Forrest Gump och scenen i allén när Forrest blir jagad och plötsligt springer sönder sina benskydd.
– Run Hasse Run, ropar rösten.
Och jag springer på. I mitt huvud hör jag det vackra temat från Forrest Gump, fast jag egentligen hör Guns N Roses eftersom det är de som spelar i min iPhone. Jättemärkligt. Men springer gör jag.
Jag känner hur min kropp börjar tappa funktioner. Mina händer kan inte längre ta sig upp och torka bort svett i pannan. De fladdrar som vimplar i blåst längs mina sidor. Omöjligt att få upp dem till pannan ju. Min underläpp orkar inte längre hålla sig uppe och skydda den nedre tandraden. Den låter jordens dragningskraft dra den ned i riktning mot marken. Den hänger och dallrar som en välhängd oxfilé mitt i mitt ansikte. Mitt vänstra öra har tappat hörseln. Öronproblemet är dock strax löst, eftersom det visar sig vara så att låten som just startat börjar med musik i enbart den högra kanalen. Mina ben har tappat all motorik. Underbenen rör sig som vore de nykokta spaghetti – huller om buller, vänster och höger. Det är ett mirakel att jag inte bara springer runt i en liten cirkel hela tiden. Jag fortsätter långsamt och plågsamt framåt. Hela vägen till Statoil. Och så vänder jag och börjar röra mig tillbaka. Aj. Aj. Aj.
I lurarna hör jag Bob Marley. Jag försöker springa i takt med musiken. Det går utmärkt eftersom reggae ju lunkar på i sådan maklig takt. Jag tar ett steg på vart tredje trumslag. Fort går det inte. Marley byts mot Metallica i öronen. Jävlar vad snabbt de spelar. De hinner slå tio trumslag mellan varje steg jag tar. Blir skitstressad och försöker svära men får inte fram ett ord mellan flåsen, bara saliv som flyger runt omkring mig. Jag skulle kunna misstas för en vattenspridare av närsynta.

Jag klarar mig till slut hem utan hjälp från färdtjänst. Begriper inte hur det gick till.
Väl hemma kommer jag att tänka på en sak. Ingen har ju sett mig springa. Jag har ju inga vittnen till min mirakulösa bedrift. Ja, en och annan hundrastande pensionär såg mig ju och flyttade snabbt på sig där jag stånkande vinglade fram längs promenadvägarna, men de känner ju inte mig. De kan ju inte berätta för Ica-kassören om min eleganta framfart eller skicka insändare till lokaltidningen och beskriva hur jag liksom flög fram likt en lågt flygande elegant svan över de grusade gångarna i grannskapet. Ingen kommer med andra ord någonsin få reda på min bragdguldsliknande idrottsprestation. Detta är för sorgligt.
När jag hämtat Felix och Ville så berättar jag för dem om min graciösa löpning i förhoppningen att de ska sprida det på skolan och att folk på så sätt ska få reda på det. Men de bara svarar att alla andra pappor springer, så de bedömer inte nyhetsvärdet i att jag plötsligt också börjat springa som särskilt hett.
Men det måste finnas ett sätt att bevisa vad jag åstadkommit. Plötsligt är rösten tillbaka igen.
– Google Earth, viskar rösten lent.
– Va?
– Google Earth. Kolla upp Google Earth. Kanske tog de bilder just när du sprang. Du vet, de har ju kameror i himlen… typ.
Kameror i himlen, my ass. Eller…? Kanske…? Funderar på att faktiskt kontakta Google Earth, men avfärdar slutligen förslaget med att rösten inte vet vad den snackar om. Först lura ut mig på joggingtur, och sedan försöka få mig att tro att Google Earth skulle varit på plats och dokumenterat allt. Vad är sannolikheten  för det? Nån måtta får det vara. Hur korkad kan en röst vara? Nu ska rösten ut ur min kropp. Tur att det inte är min röst. Väl?

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “En bragdguldsliknande prestation

  1. Fräckström

    Imponerad, nästa steg blir väl gymmet det måste väl vara 30+ år sedan

  2. Ha ha ha! Knäppis! No more comments!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s