Ett sorts moraliskt stöd

Ville och jag ska ner till husläkaren på morgonen och ta varsin fästingspruta, eller “vaccination mot TBE” som är den mer korrekta benämningen.
Att ta en spruta är då rakt inte särskilt roligt, det vet minsann Felix som redan tagit sin fästingspruta för flera veckor sedan. Så som den omtänksamma kille han är erbjuder han sig att vara moraliskt stöd till Ville och mig. Ville tackar förtjust Ja till storebrorsans generösa erbjudande, han behöver allt sprutstöd han kan få. Jag tackar också Ja, dock inte lika entusiastiskt som Ville. Jag är nämligen inte riktigt säker på att Felix är rätt person att ge moraliskt stöd i just en situation som denna. Mina aningar blir snabbt bekräftade.
– Ville, säger Felix när vi satt oss tillrätta i väntrummet. Jag är alldeles pirrig i hela kroppen fast det inte ens är jag som ska få en stor spruta instucken i armen. Eller rumpan.
Ville tittar oroligt på Felix och sedan på mig. Jag tittar allvarligt på Felix och försöker med illa dolda munrörelser få honom att förstå att det där kanske inte var det allra bästa sättet att stöda sin lillebror. Felix viskar ”Okej” till mig, och i ett försök att gottgöra allt och rädda upp situationen och samtidigt peppa Ville så säger han:
– Ville, det kommer faktiskt inte göra så hemskt ont. Det kommer att göra ont, såklart, men inte så hemskt mycket. Tror jag i alla fall.
Ville flyttar på sig så han slipper sitta bredvid den moraliskt stödande brodern. Han ger Felix en lång blick när han går och sätter sig i en stol mittemot. Jag ger Felix min mobiltelefon så han kan spela spel och för ett litet tag glömma bort att han är ett moraliskt stöd. Vi sitter alla tysta i tio minuter.
– Ville och Hans, ropar en läkare.
Ville och jag reser oss. Vi har kommit överens om att Felix ska stanna kvar i väntrummet.
– Ville, ropar Felix efter oss. Be att få sprutan i vänster arm annars kommer du inte kunna rita på hela dagen med din högerarm, för armen du tar sprutan i kommer att domna bort och hänga och slänga som ett hopprep.
Jag puttar snabbt in Ville i läkarens rum och hoppas att han inte hörde allt av vad Felix sa.
Fem minuter senare kommer vi ut. Ville tror inte på mig när jag säger att han faktiskt fick en spruta, för enligt honom kändes det ju ingenting. Han river bort plåstret på armen. Inget blod alls. Är jag verkligen säker på att han fick en spruta? Men oavsett om han fick en spruta eller ej så har det varit en mycket lyckad morgon för Ville, det meddelar han glatt, om än i andra ordalag. Inte bara har han en glass tillgodo ikväll som belöning för väl genomförd sprutaktion, han fick ju dessutom välja en leksak ur läkarens leksakslåda.
Sämre kan ju faktiskt en måndagmorgon börja.

Advertisements

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Ett sorts moraliskt stöd

  1. Anonym

    Jag och fru Dumlund var inför stundande utlandsvistelse iväg och fick varsin dos av vaccin mot Japansk B-encyfalit för ett par veckor sedan, men ingen av oss fick vare sig leksak eller plåster med Barbiemotiv.

    Dumlund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s