438 000 timmar senare…

Den stora dagen dök plötsligt upp från liksom ingenstans. 50-årsdagen. Va? Hur är det möjligt? Det måste ha blivit något fel i folkbokföringen. Men faktum kvarstår. 50 år. Lilla jag är 50 år. Eller 18 250 dagar. Eller 438 000 timmar. Vart tog tiden vägen? Vad har jag gjort i alla dessa 438 000 timmar? Förmodligen sovit bort en tredjedel, det blir 146 000 timmars sömn. Inte undra på att jag känner mig pigg.
Har svårt att acceptera att kroppen blivit 50 år. Finns bara en sak att göra. Blunda. Stoppa huvudet i sanden. Vägra att acceptera. Rymma.

Tar med mig Felix, Ville och Mamman och rymmer till varmare breddgrader. Rent matematiskt borde väl minustidsskillnaden göra mig lite yngre tycker jag. Jo, så är det nog. Känner mig faktiskt lite spänstigare i kroppen när vi kliver av planet. Som en helt ny människa. Tidsskillnad är som en abstrakt C-vitamin tänker jag filosofiskt och obegripligt.
Jag bestämmer mig på själva födelsedagen för att överraska mig själv och min kropp. Jag måste helt enkelt utmana mig på min 50-årsdag och göra något som jag aldrig tidigare har gjort. Något som kommer att få den 50-åriga kroppen att tänka ”Vad fan var det som just hände?”.
Hmm… något som jag aldrig tidigare gjort… hmm igen… tänker… och så plötsligt är det uppenbart för mig. Jag ska idrotta. Ja naturligtvis ska jag idrotta. Det har jag aldrig tidigare gjort. Den 50-åriga kroppen kommer att få spader, det kommer att bli som en elchock som väcker kroppen till liv.
Jag ser det som krishantering – 50-årskrishantering. Helt enkelt få kroppen att tänka på annat än att den är 50 år, få den att koncentrera sig på att överleva idrottsaktiviteten, få den att känna sig stolt att den faktiskt kan idrotta (om den nu kan det). Men vad fan ska jag ta mig an för idrott? Räknas luffarschack som idrott?

Jag börjar rusa runt på hotellet för att hitta någon idrottslig aktivitet. Inte ett gym så långt ögat når. Tur att man är närsynt. Och inga löpband. Pust. Verkar inte finnas något sportigt överhuvudtaget på hotellet. Gud så tråkigt… typ. Men när jag så när gett upp lyckas jag faktiskt hitta lite idrott inklämt i ett rum bakom en bar. Där står nämligen ett biljardbord. Så lämpligt. Biljard är definitivt idrott. Det är jag alldeles säker på. Utser Felix till motspelare. Här ska idrottas.
När man spelar biljard måste man ha något att dricka, det har jag sett på film. Beställer en Fanta till Felix och en Mojito till mig själv. Och så börjar vi spela biljard. Det här med att idrotta var ju faktiskt inte alls så jobbigt.
Efter ett tag dyker Mamman och Ville upp.
– Vad gör ni, frågar Ville.
– Idrottar, svarar jag och tar en klunk Mojito.
Mamman skakar på huvudet. Hon kanske har fått vatten i örat från swimmingpoolen. Hon går iväg till receptionen och kommer fem minuter senare tillbaka.
– Så du vill idrotta, frågar hon.
– Japp, säger jag och plockar försiktigt bort pappersparaplyet från Mojiton.
– Bra, för jag har just bokat tennistid.
– Va?
– De har en tennisbana på hotellets tak.
– Har de?
– Ja. Vi börjar spela om fem minuter.
– Oj. Jag ska bara avsluta biljardmatchen och min… eh… sportdryck.

Fem minuter senare står vi i gassande sol med varsitt tennisracket i handen på en tennisbana på ett tak ovanpå ett sjuvåningshotell. Det är Ville och jag mot Mamman och Felix. I tillägg till racketen i handen har jag ju även som bekant en Mojito innanför västen. Vet ej om det är bra eller dåligt i tennissammanhang. Har ju inga referensramar när det gäller just tennis. Har ju aldrig spelat tennis förut. Men inte kan det väl skada med en Mojito i blodomloppet? Det här ska bli intressant. Tennis är kanske min nya grej, det jag kommer att bli ihågkommen för.
– Säga vad man vill om Hasse men han var allt en jävel på tennis i alla fall, kanske de säger när jag dött.
Runt tennisbanan finns ett fem meter högt staket som ska stoppa tennisbollar från att slås ut över taket och ned på gatan. Stärkt av en Mojito visar det sig inte vara några som helst problem att drämma till bollarna så de flyger högt över staketet. Tennis är ju skitkul. Det fullkomligt regnar tennisbollar ned från hustaket. Det är som ett fyrverkeri av små neongröna hårbollar. Ett 50-årsfyrverkeri. Så passande. Jag hör hur bollarna studsar på gatan nedanför. Boink. Boink. Men som tur är hör jag aldrig något ”Aj”.
Jag är helt slut efter att ha slagit tennisbollar ned från taket i en timme. Nu får det allt räcka med idrottande för idag. Det är min födelsedag, det är jag som bestämmer vad vi ska göra idag. Definitivt ingen mer idrott. Men vad ska vi då hitta på resten av dagen? Nu vet jag.
– Mojito anyone?

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

3 responses to “438 000 timmar senare…

  1. Fräckström

    Som sagt tidigare, hoppas att Farbror inte skadade sig, det kan vara farligt med plötsliga rörelser i din ålder om man inte har vanan inne och det var ju några år sedan sist.

  2. Äntligen ett inlägg från min Bästa Hassepappa! Det är inte så illa att bli 50…även om jag leeed av det läääänge innan jag anpassade mej. Välkommen i Gänget!

  3. Anonym

    Aldrig idrottat? Någonstans i minnet ur dimmorna från den undre halvan av 438000 timmar förnimmer jag ett deltagande i Stockholm Open invid Lidingövägen. Visserligen inte i den ädla idrotten tennis och visseligen kommandes direkt med taxi från en tämligen blöt studentfest.

    /Dumlund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s