Noggranna instruktioner inför julhelgen

Ville kommer fram till mig och ger mig noggranna instruktioner inför den stundande julhelgen.
– Pappa, i år får du inte gå ut och köpa tidningen precis när jultomten kommer för då kommer du att missa tomten i år igen.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

438 000 timmar senare…

Den stora dagen dök plötsligt upp från liksom ingenstans. 50-årsdagen. Va? Hur är det möjligt? Det måste ha blivit något fel i folkbokföringen. Men faktum kvarstår. 50 år. Lilla jag är 50 år. Eller 18 250 dagar. Eller 438 000 timmar. Vart tog tiden vägen? Vad har jag gjort i alla dessa 438 000 timmar? Förmodligen sovit bort en tredjedel, det blir 146 000 timmars sömn. Inte undra på att jag känner mig pigg.
Har svårt att acceptera att kroppen blivit 50 år. Finns bara en sak att göra. Blunda. Stoppa huvudet i sanden. Vägra att acceptera. Rymma.

Tar med mig Felix, Ville och Mamman och rymmer till varmare breddgrader. Rent matematiskt borde väl minustidsskillnaden göra mig lite yngre tycker jag. Jo, så är det nog. Känner mig faktiskt lite spänstigare i kroppen när vi kliver av planet. Som en helt ny människa. Tidsskillnad är som en abstrakt C-vitamin tänker jag filosofiskt och obegripligt.
Jag bestämmer mig på själva födelsedagen för att överraska mig själv och min kropp. Jag måste helt enkelt utmana mig på min 50-årsdag och göra något som jag aldrig tidigare har gjort. Något som kommer att få den 50-åriga kroppen att tänka ”Vad fan var det som just hände?”.
Hmm… något som jag aldrig tidigare gjort… hmm igen… tänker… och så plötsligt är det uppenbart för mig. Jag ska idrotta. Ja naturligtvis ska jag idrotta. Det har jag aldrig tidigare gjort. Den 50-åriga kroppen kommer att få spader, det kommer att bli som en elchock som väcker kroppen till liv.
Jag ser det som krishantering – 50-årskrishantering. Helt enkelt få kroppen att tänka på annat än att den är 50 år, få den att koncentrera sig på att överleva idrottsaktiviteten, få den att känna sig stolt att den faktiskt kan idrotta (om den nu kan det). Men vad fan ska jag ta mig an för idrott? Räknas luffarschack som idrott?

Jag börjar rusa runt på hotellet för att hitta någon idrottslig aktivitet. Inte ett gym så långt ögat når. Tur att man är närsynt. Och inga löpband. Pust. Verkar inte finnas något sportigt överhuvudtaget på hotellet. Gud så tråkigt… typ. Men när jag så när gett upp lyckas jag faktiskt hitta lite idrott inklämt i ett rum bakom en bar. Där står nämligen ett biljardbord. Så lämpligt. Biljard är definitivt idrott. Det är jag alldeles säker på. Utser Felix till motspelare. Här ska idrottas.
När man spelar biljard måste man ha något att dricka, det har jag sett på film. Beställer en Fanta till Felix och en Mojito till mig själv. Och så börjar vi spela biljard. Det här med att idrotta var ju faktiskt inte alls så jobbigt.
Efter ett tag dyker Mamman och Ville upp.
– Vad gör ni, frågar Ville.
– Idrottar, svarar jag och tar en klunk Mojito.
Mamman skakar på huvudet. Hon kanske har fått vatten i örat från swimmingpoolen. Hon går iväg till receptionen och kommer fem minuter senare tillbaka.
– Så du vill idrotta, frågar hon.
– Japp, säger jag och plockar försiktigt bort pappersparaplyet från Mojiton.
– Bra, för jag har just bokat tennistid.
– Va?
– De har en tennisbana på hotellets tak.
– Har de?
– Ja. Vi börjar spela om fem minuter.
– Oj. Jag ska bara avsluta biljardmatchen och min… eh… sportdryck.

Fem minuter senare står vi i gassande sol med varsitt tennisracket i handen på en tennisbana på ett tak ovanpå ett sjuvåningshotell. Det är Ville och jag mot Mamman och Felix. I tillägg till racketen i handen har jag ju även som bekant en Mojito innanför västen. Vet ej om det är bra eller dåligt i tennissammanhang. Har ju inga referensramar när det gäller just tennis. Har ju aldrig spelat tennis förut. Men inte kan det väl skada med en Mojito i blodomloppet? Det här ska bli intressant. Tennis är kanske min nya grej, det jag kommer att bli ihågkommen för.
– Säga vad man vill om Hasse men han var allt en jävel på tennis i alla fall, kanske de säger när jag dött.
Runt tennisbanan finns ett fem meter högt staket som ska stoppa tennisbollar från att slås ut över taket och ned på gatan. Stärkt av en Mojito visar det sig inte vara några som helst problem att drämma till bollarna så de flyger högt över staketet. Tennis är ju skitkul. Det fullkomligt regnar tennisbollar ned från hustaket. Det är som ett fyrverkeri av små neongröna hårbollar. Ett 50-årsfyrverkeri. Så passande. Jag hör hur bollarna studsar på gatan nedanför. Boink. Boink. Men som tur är hör jag aldrig något ”Aj”.
Jag är helt slut efter att ha slagit tennisbollar ned från taket i en timme. Nu får det allt räcka med idrottande för idag. Det är min födelsedag, det är jag som bestämmer vad vi ska göra idag. Definitivt ingen mer idrott. Men vad ska vi då hitta på resten av dagen? Nu vet jag.
– Mojito anyone?

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hörselproblem – del 2

På väg mot Coop Forum med Mamman i förarsätet frågar Ville mig om Mamman kör bil bra.
– Hon kör som en Gudinna, svarar jag.
– Är det sant, frågar Ville.
– Absolut, bekräftar jag.
Ville vänder sig om i baksätet mot Felix.
– Felix, mamma kör som vår gympafröken.
– Gör hon, frågar Felix förvånat.
– Gör hon, frågar även jag minst lika förvånat för jag har då rakt inget minne av att det var det jag sa till Ville alldeles nyss.
– Ja, svarar Ville. Du sa ju det pappa. Att hon kör som Gunilla.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hörselproblem

Ville och Felix sitter i soffan och tittar på TV. Jag säger åt Ville att han måste plocka upp pennvässarens innehåll som han spillt alternativt med flit tömt ut på vardagsrumsmattan. Han svarar inte. Inget ovanligt med det. Han kan vara i sin egen värld ibland. Så jag höjer på rösten lite och ber honom plocka upp pennvässarskräpet. Fortfarande ingen reaktion från Ville. Felix däremot tittar upp. Ville bara fortsätter blänga på TV’n. Jag tar fjärrkontrollen och drar ned ljudet till noll. Felix glor ilsket på mig.
– Meh… vad gör du, frågar han.
– Försöker få Villes uppmärksamhet, svarar jag.
Villes blick förblir fastklistrad på TV’n. Att ljudet plötsligt försvunnit verkar inte störa honom alls.
– Hallå Ville, försöker jag.
Han fortsätter att titta på TV’n. Jag går fram till honom och knackar honom på axeln. Då reagerar han. Han tittar upp på mig och nickar slött. Tjena farsan liksom.
– Hej Ville. Du måste plocka upp pennvässarens skräp som ligger på mattan, säger jag med övertydliga läpprörelser som backup-hjälp för att få fram budskapet.
– Det är ingen idé att du pratar med Ville, meddelar Felix. Han hör inget.
– Jag märker det. Varför hör han inget?
– Han har fått håll i örat.
– Håll i örat?
– Just det. Det är vad han sa förut när jag försökte prata med honom. Fast det finns ju inget som heter håll i örat, eller hur pappa?
– Nä, det har jag nog aldrig hört talas om.
– Jag tror han menar att han fått en kastrull i örat.
– En kastrull i örat?
Jag börjar nu bli lite orolig vad som hänt med min yngste sons öron. Och mina båda söners hjärnor.
– Just det. Nä vänta… sa jag kastrull? Jag menar lock. Han har nog fått ett lock i örat.
– Tror du?
– Ja, det tror jag.
Jag vänder mig mot Ville. Jag lutar mig ner nära hans ansikte och öron för att han ska lyckas höra mig.
– Ville, har du fått lock för öronen?
Han tittar snabbt på mig och sedan tillbaka mot TV’n. Och så säger han:
– Nä, jag orkade bara inte prata med någon. Men nu orkar jag prata. Kan man få en glass?

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Jag vet redan nu vem som vinner nattens presidentval i USA

Jag orkar inte vara vaken hela natten för att få reda på vem som vinner presidentvalet i USA, så jag bestämmer mig helt enkelt för att fråga Ville vem som kommer att vinna. Ville har nämligen begåvats med den märkliga och smått sensationella förmågan att ha svar på precis allt.
– Ville, vem vinner presidentvalet i USA i natt?
Ville tittar på mig med förvånad blick, som om jag just ställt den mest korkade fråga han någonsin hört. Han tar ett djupt andetag och svarar sedan:
– Den som kan göra en baklängesvolt. Såklart.
Ja, såklart. Skönt att få det bekräftat från en expert. Nu kan jag sova lugnt i natt.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Det är inte lätt att hålla reda på vem som gör vad

Ville kommer ut i köket och ser uppspelt ut. Jag ser att han har något mycket viktigt att berätta.
– Pappa pappa, vet du vad mamma gjorde igår? Hon skulle diska ett glas, ett sånt där fotbollsglas som jag dricker choklad ur, och när hon diskade så gick glaset sönder. Tokigt va? Glassmulor överallt.
– Men Ville, det var ju jättemärkligt. Jag gjorde ju exakt samma sak för ett par dagar sedan. Då slog jag sönder ett fotbollsglas när jag skulle diska.
Ville tittar förbryllat på mig en lång stund.
– Jaaa… visst ja, säger han släpigt. Det var ju du.
Och så springer han iväg från köket.
– Mamma mamma, vet du vad pappa gjorde igår? Han skulle diska ett glas…

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Golvet som inte är ett golv

Står i badrummet med Ville som så många morgnar förut. Vi har borstat tänderna, sköljt med Flux, tvättat händerna, piffat till frisyrerna. Kort sagt, vi är redo att lämna badrummet och möta en ny dag.
Ville kliver ned från sin vita plastpall, men han börjar inte som brukligt att gå över golvet för att komma ut ur badrummet. Han står bara still och tittar ned på golvet och dess terrakottafärgade golvplattor.
– Har du tänkt på att golvet egentligen inte är ett golv utan en labyrint, säger han.
Vad fan snackar han om tänker jag, men jag säger det inte för jag vore just en snygg förebild om jag började svära redan vid halvåttatiden på morgonen. Dessutom vill jag ju inte riskera att få en minusöl (det är ju trots allt fredag) på grund av det grova morgonspråket.
– En labyrint, frågar jag fritt från dåliga språkinfluenser.
– Just det pappa. Kolla på alla streck mellan plattorna. Det är ju värsta labyrinten. Och den måste jag följa för att komma ut ur badrummet.
– Eh… jaha.

Och så sätter han sig ned på golvet och börjar föra höger pekfinger längs med strecken mellan golvplattorna. Han för fingret framåt och är så när halvvägs genom badrummet när hans pekfinger upptäcker att en plastbåt helt oförklarligt kört fel och hamnat på golvet och sålunda stoppar upp all labyrintverksamhet. Typiskt. Då måste han ju börja om från början. Tre bortkastade minuter som vi aldrig får igen.
Han startar om vid handduken på golvet, tar en helt ny väg för att undvika plastbåten, men vad hjälper det när något pucko ställt ut en toaborste mitt i labyrinten. Typiskt. Då måste han ju börja om från början. Ytterligare tre bortkastade minuter som vi aldrig får igen.
Okej, tredje gången gillt. Då kör vi. Pekfingret förs försiktigt och lugnt fram längs strecken. Att undvika den vilsna båten och den ditställda toaborsten är prio ett. Han lyckas bra. Han undviker båten med en snabb manöver till höger och sedan en lika snabb manöver åt vänster för att inte stoppas av toaborsten. Yes. Han är på gång. Men… nej vänta… helvete också… det verkar inte bättre än att någon landat en Boeing 747 strax bakom båten. What are the odds liksom. Jävla söndagspilot.
– Ville, sväng åt höger snabbt så du inte krockar med flygplanet, ropar jag desperat. Då måste du bergis börja om. Och det hinner vi inte.
– Tack pappa, svarar Ville och gör en snabb undanmanöver och låter sitt pekfinger leta sig fram i labyrinten mellan toaborsten och flygplanet.
Pust. Då är han strax ute ur labyrinten… och badrummet. Jag tittar på klockan. Börjar bli riktigt brådis nu om vi ska hinna till skolan i tid. Då händer det som bara inte får hända. Villes pekfinger halkar på en blöt fläck på golvet precis bredvid toaletten. Jag väljer att inte spekulera i vilken sorts vätska fläcken består av, men med tanke på dess geografiska placering har jag mina aningar.
– Åh nej pappa, jag halkade av labyrintbanan.
Typiskt. Då måste han ju börja om från början. Och så var tre minuter till bortkastade. De får vi bergis aldrig igen.
– Nu måste jag börja om från början igen, informerar Ville.
– Misstänkte det, svarar jag.
Det tar till slut Ville en kvart att komma ut ur labyri… badrummet. Nu är det bråttom till skolan, till och med asbråttom faktiskt. Vi slänger på oss kläder och skyndar oss ut ur huset.
– Skynda skynda, ropar jag på samma intensiva vis som Gunde Svan brukar heja på sina fångar på fortet.
Ville stannar upp i trappan utanför huset och tittar ned på den.
– Pappa, har du tänkt på att trappan egentligen inte är en trappa utan en labyrint.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized