Förklaring till varför man har olika musiksmak

Felix och jag sitter i bilen på väg hem från farmor. På bilradion spelas Coldplays ”Viva La Vida”.
– Den här låten äger, säger Felix.
– Gillar du den, frågar jag.
– Jag älskar den, svarar Felix.
– Jag hatar den.
– Gör du?
– Ja det gör jag, säger jag med eftertryck. Visst är det konstigt att man kan ha så olika musiksmak?
– Nej, det är inte konstigt alls, säger Felix. Det beror ju på att man har olika smaklökar.

En helt ny sport

Felix och Ville informerar mig att de uppfunnit en helt ny sport. Den heter Brottboll och utförs lämpligen inomhus.
Sporten visar sig gå ut på att en person jagar en annan person som i sin famn har en boll av valfri storlek och material. När den jagande personen får fatt i den bollbärande personen så ska bollinnehavaren brottas ned. Låter ju superkul. Och nyttigt. Bus och lek förenat i gymnastisk harmoni med rörelse och övningar för motoriken. Härligt. Och vilka underbart enkla regler. Jaga och jagas. Enklare än så kan inte regler bli. Jag bjuder snabbt in mig själv i den förmodligen snart världsomfattande sporten Brottboll.
Ville har bollen, jag jagar honom och Felix är domare. Vad man ska ha en domare till fattar jag inte för reglerna är ju glasklara och skitenkla. Trodde jag…
Efter en inledande jakt springer Ville förbi fruktskålen och rycker åt sig en banan som han smäller mig i magen med.
– Ville får tio sekunders försprång, ropar domare Felix.
– Va, säger jag med tappad anda efter den oväntade bananattacken.
– Man får tio sekunders försprång om man slår en banan i magen på den som jagar, meddelar domare Felix.
– Det är det ingen som nämnt något om.
– Så är det i Brottboll. Banan i magen ger tio sekunders försprång.
Jaha, bara att acceptera. Ville sticker iväg, Felix håller fast mig i tio sekunder innan han släpper mig. Jakten fortsätter. Jag kommer ikapp Ville där han står i vardagsrumssoffan och hoppar.
– Nu du, ropar jag. Nu har jag dig.
– Stopp, ropar Felix. Du hann inte fånga Ville innan han började hoppa i soffan. Nu får Ville slänga bollen på ditt huvud.
– Va? Är det också en regel?
– Japp, säger Felix och Ville i kör.
– Finns det fler regler jag borde känna till?
Felix och Ville tittar på varandra och börjar fnissa, men de ger mig inget svar på min fråga.
Ville kliver ned från soffan, kastar bollen på min skalle och springer sedan iväg. Jag sticker efter honom. I hans rum ser jag ett ovanligt bulligt täcke som dessutom rör på sig. Jag lyfter på täcket och hittar Ville och bollen. Han ställer sig upp och jag brottar ned honom. Det är ju det tävlingen går ut på. Det hör man ju på sportens namn. Brottboll. Men Felix bryter emellan och separerar oss.
– Ville är i sin säng, där får du inte brotta ned honom, säger han.
– Varför då, frågar jag.
– Det är ju hans bas.
– Men hur skulle jag veta det?
Det är inte så mycket att det är hans bas som jag reagerar på, utan att domare Felix säger ”ju” mitt i meningen som en implikation på att jag verkligen borde känna till att sängen är en frizon för bollbäraren. Jag upprepar min fråga.
– Men hur skulle jag veta det?
– Det är mycket man inte vet i Brottboll, svarar domare Felix.
Ja tydligen. Jag sväljer ett ”domarjävel”.
Efter att ha fått en spark i baken (regel: Ville står på ett ben när jag kommer ifatt honom), tvingats slicka på mitt pekfinger och stoppa ned det i saltskålen och äta upp flingsaltet som fastnar på den blöta fingertoppen (regel: jag har randiga sockor på mig och det får man absolut inte ha i Brottboll) samt beordrats att flytta runt soffgruppen så det blir en mysig koja (regel: jag har glidit på mina randiga sockor på parkettgolvet och sockglidning är att betrakta som fusk i Brottboll) så ger jag upp. Ja, jag ger upp. Jag ger mig själv rött kort. Jag visar helt enkelt ut mig själv. Brottboll är alltför krångligt för mig.
– Man kan inte visa ut sig själv i Brottboll, protesterar domare Felix.
– Det kan man visst det, säger jag.
– Nä-ä, för det borde jag veta eftersom det är jag som är domare.
Jag tittar allvarligt på Felix och säger sedan:
– Det är mycket man inte vet i Brottboll. Eller hur?

Världens mest positiva människa

Hämtar Ville på dagis. Han ser inte lika upprymd ut som han brukar. Jag känner direkt att något inte stämmer.
Han klär på sig och vi går till bilen. Han skojar inte. Det är ovanligt. Han hoppar inte i vattenpölen utanför dagis. Det är ovanligt. Han springer inte och gömmer sig bakom äppelträdet. Det är ovanligt.
På väg hem säger han att han har ont i magen. Jag frågar vad de åt till lunch.
– Spaghetti och köttfärssås och majs, svarar han med ynklig stämma.
Det borde väl knappast framkalla magsmärtor tänker jag. Om det är något hans mage är van vid så är det ju spaghetti och köttfärssås.
Väl hemma vill han att jag ska bära honom. Det är inget bra tecken. Lyfter upp honom och vi börjar gå fram och tillbaka i vardagsrummet tillsammans som vi gjort så många gånger förr. Han lägger huvudet på min axel. Han säger inget, och han svarar inte när jag frågar honom något. Han mår inte bra. Så enkelt är det.
Jag frågar om han mår illa. Han ruskar på huvudet där det ligger på min axel. Jag hör hur han sväljer. Skyndar mig till badrummet. Hinner precis över tröskeln innan Ville kräks. På golvet. På toalocket. På badkaret. På min tröja. På mina sockor. På polisbåten i plast. På tandkrämstuben. På toarullehållaren. På sig själv. Ställer honom i duschen där han fortsätter att kräkas. När han till slut tömt magen på det elaka börjar han gråta. Och skaka. Han är kritvit i ansiktet. Livet är inte på topp… om man säger så.
Jag tittar runt i badrummet på allt kräk. Det råder absolut ingen tvekan om att han talade sanning när han sa att de ätit spaghetti och köttfärssås och majs till lunch.
Ville tittar också på sitt kräk. Sedan tittar han med eländig blick upp på mig. Och så säger han tyst och långsamt med gråten i halsen:
– Men lunchen var i alla fall god när jag åt den.
Jag tror att Ville kan vara världens mest positiva människa. Att lyckas hitta något positivt i det kräkkaos vi befinner oss i är imponerande. Han är min idol.

Själv är bäste dräng

Ville upptäcker till sin stora glädje att han har exakt tio sekunder över mellan frukosten och tandborstningen om vårt tidsschema ska hålla. Han har inga som helst planer på att låta en sådan omfattande rymd av tid bara ticka iväg. Den ska utnyttjas på bästa tänkbara sätt.
– Är det någon som vill leka tjuv och polis med mig, frågar han rakt ut.
Han får inget svar. Sekunderna tickar iväg.  Nu är det bergis bara sju sekunder kvar till tandborstningen. Men skam den som ger sig.
– ÄR DET NÅGON SOM VILL LEKA TJUV OCH POLIS MED MIG SA JAG, skriker han.
Felix sätter demonstrativt fingrarna i öronen och går därifrån. Jag går fram till Ville.
– Ville, vi hinner inte leka nu. Du måste borsta tänderna. Annars hinner vi inte till dagis i tid.
Fan vad jag är lugn och pedagogisk ibland. Jag ger mig själv en mental klapp på axeln.
Ville tittar på mig. Surt. Blicken säger ”Det finns alltid tid till att leka tjuv och polis, dumma pappa”. Han springer in i sitt rum och tar på sig sin poliströja. Han kommer ut ur rummet med ett trägevär som vi köpt på Astrid Lindgren-landet i ena handen och en halsduk i den andra handen.
– Då får jag väl leka tjuv och polis själv då.
Han sätter halsduken framför mun och näsa så bara hans små ögon syns, och så lyfter han upp geväret och siktar mot mig. Han begär artigt (men ändå hotande) att jag ska lämna över alla mina pengar, mobiltelefonen samt min Asterix t-shirt som han är så förtjust i.
– Just nu är jag tjuv, informerar han viskande ifall jag hade haft några tvivel om hans yrkesroll.
Plötsligt sliter han av sig halsduken och rättar till poliströjan. Sedan börjar han jaga sig själv. Det är inte lätt, men det går. Han springer runt matbordet, ropar ”Stopp i dagens namn” och hoppar upp i soffan, jakten tar honom sedan via hallen till badrummet där han till slut verkar ha fångat den skurkaktiga sidan av sig själv.
– Nu fick jag dig dumma tjuv, hör jag honom säga inifrån badrummet.
Han kommer ut ur badrummet med halsduken i ett fast grepp.
– Nu är jag poliskonstapel, viskar han så inte tjuven i honom ska höra.
Han går iväg med halsduken och lägger den i ett hallskåp och meddelar mig att tjuven nu sitter i finkan. Sedan går han och borstar tänderna. Bara några sekunder försenad.

En lektion i det engelska språket

Ville och Felix sitter och äter frukost. Ville frågar Felix vad ”God morgon” heter på engelska.
– God morgon heter Good morning på engelska, svarar Felix snabbt. Det har jag lärt mig i skolan.
– Och vad heter storebror på engelska då, frågar Ville.
Felix kliar sig i huvudet.
– Storebror… ja, det heter… eh… det heter väl… eh… jaa… öh…, stånkar Felix.
Han funderar och funderar. Och så ler han plötsligt.
– Storebror heter Boss på engelska, säger han.
Ville tittar på honom, och säger sedan:
– Good morning boss.
Felix ser mycket nöjd ut.

Dags att berätta sanningen

Vi tittar på ”Spy Kids 4” på dvd på söndagseftermiddagen. Plötsligt säger Ville:
– Pappa, mamman i familjen på filmen har samma jobb som du. Hon är också hemlig agent.
Jag tittar på Ville. Han ler – lyckligt. Jag tittar på Felix. Han himlar med ögonen – besvärat. Jag tittar på Mamman. Hon skakar på huvudet – uppgivet. ”Gulp” är det ljud jag strax därefter hör komma ut från min strupe.
Jag tror tiden har kommit då det är dags att informera Ville om att jag faktiskt inte jobbar som hemlig agent, hur otroligt det än kan låta. Ett gutturalt ”gulp” hörs återigen i rummet… och i mitt huvud. Jag harklar mig.
– Ville, det är en sak jag måste berätta för dig.

En tillfällighet

På måndag fyller Felix år. Jag frågar honom vad han önskar sig i present.
Han funderar en lång stund, och till slut säger han:
– Jag önskar mig en tillfällighet.
”Vad kreativt” tänker jag först. ”Vad sa han?” tänker jag sedan. Därefter tänker jag i tur och ordning ”Vad menar han?”, ”Vad försöker han säga?” och ”Que?”. Och så tänker jag till slut utan att riktigt tänka något. Jag gör nämligen det ibland. Det är behagligt. Jag begriper inte riktigt vad han menar, men på något vis tycker jag det var väldigt fint sagt. Han önskar sig en tillfällighet. Inte en massa fotbollskort, inte en Milantröja, inte en ny fotboll, inga materiella saker helt enkelt. Allt han önskar sig är en tillfällighet. I like it.

Jag vet inte exakt var man kan få tag i en tillfällighet. Finns de i vårt lokala shoppingcenter? Lika härlig som jag tycker hans önskan om en tillfällighet är, lika svårt kan det bli att hitta den. Jag menar, hur lokaliserar man en tillfällighet? Vore ju värsta rötan att springa på en tillfällighet så där bara av en tillfällighet. Och jag har ingen aning vad en tillfällighet kan kosta. Eller om den ens kostar något. Och om det är en tillfällighet så vet jag ju inte ens om jag ska lyckas få tag på en till hans födelsedag. Det skulle ju liksom bara vara en tillfällighet om jag skulle få tag på en tillfällighet, för om jag visste att jag skulle få tag på en tillfällighet så skulle det ju inte vara en tillfällighet utan en planerad händelse.  Och det är ju inte det han önskar sig.
Detta tål att funderas på. Men ikväll blir det bowlingkalas för hans tolv bästa polare. Det är en planerad händelse. Absolut ingen tillfällighet.
– Jag får också komma på bowlingkalaset, informerar Ville upprymt. För jag är Felix bästa polare… fast jag är hans lillebrorsa. I en del familjer kan det faktiskt vara så. Och så är det i vår familj.
Ja, så är det i vår familj. Av en ren tillfällighet. Skönt!

Gud vad bra jag är

– Gud vad bra jag är.
Orden är inte mina. De är Villes. Hade jag sagt det hade det låtit som skryt. ”Vilken självgod typ” hade folk tänkt. Men när Ville säger det så är det endast av informativ art. Ett konstaterande helt enkelt. Gud vad bra jag är. Ett faktum. Så är det. Varken mer eller mindre. Punkt slut.
Han säger det efter att vi varit på hans ishockeyträning på söndagsmorgonen. Han är nöjd. Han kan åka skridskor. Och bra dessutom. Så varför ska man då inte få säga ”Gud vad bra jag är”?
När han gör köttbullen på isen så föreställer han inte bara en köttbulle, han är en köttbulle. Jag blir fanimej hungrig när jag ser det. När han gör flygplanet på isen så föreställer han inte bara ett flygplan, han är ett flygplan. Jag blir fanimej ressugen när jag ser det. När han gör ålen på isen föreställer han inte bara en ål, han är en ål. Jag blir fanimej sugen på att åka ut och fiska när jag ser det. Gud vad bra han är.
Jag tror tricket med att det inte blir skrytigt när han säger det är att han sätter värdeordet ”bra” före ”jag”.  Hade han kastat om de två orden och sagt ”jag” före ”bra” – ”Gud vad jag är bra” – hade det sannolikt ansetts som lite onödigt kaxigt, medan ”Gud vad bra jag är” bara blir ett fastställande att någon är bra, och i just detta fall så är det han.
Tänk om vuxna vågade säga ”Gud vad bra jag är” ibland. Jag är bra på några få saker (att rimma till exempel), men jag skulle ju aldrig kunna gå ut och ljudligt meddela att ”Gud vad bra jag är på att rimma”. Folk skulle ju kasta rimlexikon efter mig i dagar efteråt. Men en femåring kan säga ”Gud vad bra jag är” utan att någon tycker det är konstigt. Det känns skönt tycker jag. Det känns skönt att en femåring kan något som ingen vuxen kan.
Gud vad bra femåringar är!

Jag är en rockstar, och nu har jag bajsat klart

Sedan Felix, Ville och jag bestämde oss för att vår nästa låt i vårt rockband The Candy Pigs repertoar ska heta ”Jag är en rockstar, och nu har jag bajsat klart”, så har vi jobbat på texten.
Ville, som jag tycker fortfarande har ett onödigt stort intresse av bajs, har gett oss vissa nyckelord som han känner måste vara med i låttexten. Ord som prutt, bajs och mugg är självklara ingredienser i vilken rocklåt som helst enligt Ville.
Felix och jag har därefter finslipat texten, och nu är det dags att presentera den för Ville. Vi är lite nervösa vad han ska tycka. Han är trots allt den självutnämnda stjärnan i bandet och har därmed sista ordet.
Felix och jag harklar oss och läser sedan upp texten tillsammans:

Refräng
Jag är en rockstar
och nu har jag bajsat klart
jag är en rockstar
snart börjar jag om från start
magen är tömd
ingen korv är glömd
jag är en rockstar
och nu har jag bajsat klart

Vers
Står på en scen
är på turnén
med min senaste hit
men fasa och ve
har fått diarré
det närmar sig faktiskt shit

Måste på toa
får sluta att roa
publiken på parkett
inte roligt ett dugg
måste hitta en mugg
snart kommer det att gå snett

Så jag lämnar publiken
som känner sig sviken
känner mig rätt så dum
men vad ska man göra
när man måste avföra
och ej har imodium

Refräng
Jag är en rockstar
och nu har jag bajsat klart
jag är en rockstar
snart börjar jag om från start
magen är tömd
ingen korv är glömd
jag är en rockstar
och nu har jag bajsat klart

Vers
Nu är det akut
hittar till slut
en mugg som ej är stängd
jag slänger mig in
magen går i spinn
situationen är befängd

Efter någon sekund
en ganska kort stund
inser jag var jag är
det är ingen toalett
lokalen är ej rätt
visar sig vara en klädaffär

Men jag håller på förgås
ser ett omklädningsbås
där sätter jag mig ner
stannar kvar ett bra tag
nästan en hel dag
sen kommer inget mer

Refräng
Jag är en rockstar
och nu har jag bajsat klart
jag är en rockstar
snart börjar jag om från start
magen är tömd
ingen korv är glömd
jag är en rockstar
och nu har jag bajsat klart

Vers
När jag är klar
när inget finns kvar
i den lilla magen
springer jag tillbaka
vill publiken ej försaka
nu får jag ta mig i kragen

Jag på scen hoppar opp
nu finns ej något stopp
jag lider ej längre av magplågarkvalen
publiken kom i kläm
och nu har de gått hem
hoppsan, jag är ensam kvar i lokalen

Lämnar scenen med ett skutt
resulterar i en prutt
känner mig faktiskt inte så pigg
det är bara hem och sova
men en sak ska jag lova
ska aldrig mer äta bönor innan ett gig

Refräng
Jag är en rockstar
och nu har jag bajsat klart
jag är en rockstar
snart börjar jag om från start
magen är tömd
ingen korv är glömd
jag är en rockstar
och nu har jag bajsat klart

Vi tystnar och inväntar Villes dom. Han inspekterar oss grundligt. Han är ett stoneface i flera sekunder. Gulp. Sedan spricker han upp i ett leende. Pust. Han är nöjd. Han ger tummen upp. Han tycker att texten är synnerligen begåvad, fast det säger han inte för han vet inte vad ordet ”synnerligen” betyder, så han säger istället ”Fett coolt” vilket betyder ungefär samma sak.
Men det är inte över än. Felix och jag har nämligen en liten överraskning åt Ville. Vi har inte bara skrivit texten, vi har tonsatt den också. Vi är mycket nöjda med melodin. En riktig hit. Britney Spears skulle vara avundsjuk.
Jag tar fram gitarren, spelar de tre ackord jag kan och Felix sjunger. När vi är klara tittar Ville med samma stoneface på oss som alldeles nyss. Då sprack han till slut upp i ett leende. Det gör han inte nu, om man säger så.
– Det där är ju ingen rocklåt, säger han ilsket.
– Inte, säger Felix och jag i kör.
– Nej, det där är ju en operalåt.
Jag blir lite glad för jag hade ingen aning om att jag kunde spela opera på gitarren. Felix har dock en förklaring.
– Nej Ville, det är ingen operalåt. Det bara låter så för att jag är hes.
– Jaha, säger Ville. Han ser lättad ut.
Vi bestämmer oss för att boka in ett första gemensamt rep när Felix hesa röst har försvunnit.

Morgontrött samtal

Ville gillar att leka med äggklockan. Jag gillar att äta ägg.
Man vet att man är morgontrött när följande samtal förs:
JAG: Ville, var är äggklockan?
VILLE: Kvart i sju.
JAG: Tack.