Ville lär ut lite engelska

Villes favoritlåt just nu är Nicki Minajs ”Starships”. Han trycker igång den på Spotify så ofta han kan. Och när han inte har tillgång till Spotify så nynnar han på den.
Imorse kommer han plötsligt på att han ju såklart måste informera mig om vad låten handlar om. Han vet ju att jag har hört låten – typ tiotusen gånger!! – men att jag skulle veta vad den handlar om verkar han anse vara högst otroligt.  
– Starships är engelska, börjar han.
– Jag vet, säger jag eftersom jag ju gör det.
– Star betyder stjärna, fortsätter Ville.
– Bra Ville. Vad duktig du är. Helt riktigt.
– Så det betyder att de sjunger om mitt favoritfredagsmys.
Va? Det som började så bra med en korrekt översättning från engelska till svenska. Men nu seglade han iväg. Igen.
– Vad menar du, Ville?
– Star betyder ju stjärna. Så då måste ju Starships betyda Stjärnchips. Det hör man ju. Starships. Stjärnchips. Och stjärnchips är mitt favoritfredagsmys.
Och så går han och trycker igång låten. Igen. Och jag har lärt mig något nytt av Ville. Igen.

Villes favoritlåt!

Att väcka en hel stad

– När jag är täppt i näsan kan jag väcka en hel stad.
Det är Felix som yttrar denna som jag anser något udda mening. Han definierar inte storlek på stad, han nämner inget om var staden ligger rent geografiskt, han redovisar ingenting om dess infrastruktur eller politiska situation. Han meddelar bara att han kan väcka staden ifråga när han drabbats av nästäppa. Så udda.
Men egentligen är det oväsentligt att han utelämnar viktig stadsinformation. Det intressanta är att få svar på frågan ”Vad fan snackar grabben om?”, för det är nämligen exakt den frågan som surrar runt i mitt huvud efter hans informativa förkylningspåstående.
Det visar sig vid lite närmare undersökning vara så att när Felix är täppt i näsan så snarkar han. Och han snarkar så till den milda grad högt, enligt honom själv, att han faktiskt kan väcka en hel stad med sina gutturala sömnläten. Jag har då aldrig vaknat av hans snarkningar, men jag är ju å andra sidan ingen stad förstås.
Ville har suttit tyst bredvid och lyssnat. Nu reser han sig upp för att säga något.
– När pappa är täppt i näsan kan han väcka hela världen, säger Ville.

Schlagerfestivaltips från Felix

Vi har bänkat oss framför Schlagerfestivalfinalen på lördagen. Chipsen är på plats. Drickan är på plats. Skämskuddarna är på plats.
Precis innan det börjar ger Felix mig ett litet schlagerfestivaltips.
– Tjejer i långa vita klänningar ska man passa sig för. Då blir det skrika av.
Tre timmar senare kan jag konstatera att Felix vet vad han talar om.

Villes kompis mamma kan trolla

Ville har varit hos sin kompis N efter dagis. Väl hemma informerar han mig att de fick pannkakor till middag. Med sylt.
– Visste du att N’s mamma kan göra pannkakor själv, frågar Ville mig.
– Hur menar du?
– Alltså, när vi ska äta pannkakor så köper vi ju dem i affären tillsammans med juice och ost och bröd och sånt.
– Ja…
– Men N’s mamma kan göra pannkakor alldeles själv. Hemma i köket.
– Nä, vad säger du? Är det sant?
– Det är sant pappa. Hon häller ned nån sorts mjölk i en stekpanna utan kanter och så vips blir det en pannkaka. Jättekonstigt.
– Ja, jättekonstigt.
– Jag tror N’s mamma kan trolla.
– Ja, det tror jag också.

En musikalisk utveckling i rekordfart

Förra veckan sjöng Felix på ”Jag är en gummibjörn”. I tisdags framförde han ”Varm korv boogie” på skolans våruppvisning. I morse hörde jag honom sjunga ”I’m sexy and I know it”. Framför spegeln.
Med denna musikaliska utvecklingskurva bävar jag för vad han kommer att sjunga nästa vecka. Gode gud, låt han inte tolka någon text ur W.A.S.P.’s repertoar.

Funktionsdugliga fötter

Ville vaknar upp i soffan på landet i helgen. Hans små fötter tittar fram under täcket. Tårna viftar på sig, som för att säga ”God morgon Ville”. Ville vinkar till dem. Och så sätter han sig upp. Petar till tårna lite mjukt med sina fingrar. Sedan tittar han upp på mig.
– Pappa, det är tur att mina fötter är så starka så de orkar bära mig och mitt huvud hela dagarna.
Jag har aldrig riktigt tänkt på fötter på det viset, men han har ju faktiskt rätt i vad han säger. Ska bli spännande att se vart våra starka fötter kommer att bära oss idag.

En supergod frukost

Äppeljuice är ju supergott. Och flingsorten Start är ju också supergott. För att inte tala om chips – supergott. Så kombinationen av de tre kan ju inte bli annat än just supergott.
Jag antar att det är så Ville resonerade imorse när han gjorde frukost åt sig.

Tips till alla läkemedelstillverkare

Tips till alla läkemedelstillverkare:
Gör inte era förpackningar så förvillande lika varandra i såväl färg som form.
Hur tror ni att en stressad småbarnsförälder med pollenallergi ska hinna se skillnad på en Clarityn-förpackning och en Imodium-förpackning klockan sju på morgonen när allergiföräldern ifråga samtidigt ska klä två barn, nysa, mikrovärma gröt, snyta sig samt borsta tänderna på sig själv och några till.
För att underlätta för stressade småbarnsföräldrar föreslår jag att ni illustrerar paketen med en för åkomman passande bild. På Clarityn skulle man till exempel kunna ha en rinnande näsa och på Imodium skulle man kunna ha en rinnande… ja, ni fattar.
På så sätt skulle man även i stressade situationer snabbt kunna se vilken medicin man ska ta och därmed minimera riskerna för felmedicinering.
Själv lär jag inte behöva gå på toa förrän efter Kristi Himmelfärdshelgen.

Förvandling hos frisören – del 2

Går in till frisören som Richard Hobert. Kliver en halvtimme senare ut som Christopher Walken. Jättemärkligt.

Bla bla bla

Jag visste att det skulle ske förr eller senare. Det var liksom oundvikligt. Samma sak hände Felix för tre år sedan, så varför skulle det inte även hända Ville.
Ville svarar numera ”Bla bla bla” på nästan alla frågor.

– Ville, har du lust att plocka upp alla kläder från ditt golv och lägga i tvättkorgen?
– Bla bla bla.

– Ville, om jag bär in matkassarna så kan väl du hämta posten i brevlådan?
– Bla bla bla.

– Ville, nu måste du börja klä på dig annars blir vi sena.
– Bla bla bla.

Det värsta med Villes ”Bla bla bla”-respons är inte att det blir lite irriterande i längden, utan att det smittar. Jag kommer på mig själv att vilja svara ”Bla bla bla” på frågor jag får. Blotta tanken på att svara någon med ett ”Bla bla bla” känns obehaglig.
På chefens fråga ”Vad tror du om den här idén?” vill jag verkligen inte svara ”Bla bla bla”, men jag är rädd att jag en dag snart kommer att göra det. Än så länge ligger ”Bla bla bla”-andet kvar i hjärnan och skvalpar, men det är bara en tidsfråga innan jag utan att kunna stoppa det svarar ”Bla bla bla” på någon viktig och seriös fråga.
Gode gud, låt det inte ske när VD’n frågar något om budgetprocessen.

– Hasse, vi måste se till att öka marginalerna på försäljningen för att nå budgeten. Har du något förslag?
– Bla bla bla.

Nej, det scenariot får bara inte ske.
Det måste finnas ett sätt att slå bort ”Bla bla bla” från mina tankar. Om jag nu ska haka upp mig på ett svarsuttryck så är det nog bättre om jag tänker på något som Felix brukar svara. Han är ju en stor kille. Han är ju nio år. Han kan minsann uttrycka sig sakligt, formellt och socialt accepterat.

– Hasse, vi måste se till att öka marginalerna på försäljningen för att nå budgeten. Har du något förslag?
– Vem bryr sig?

Visst fan, Felix standardsvar på allt är ju ”Vem bryr sig?”. Det är ju lika illa som ”Bla bla bla”.
Jag får helt enkelt gå till mig själv. Vad brukar jag säga när jag får frågor som jag inte kan eller vill svara på? Om jag använder mig av min egen svarsteknik så kan det bara inte gå fel. Jag är ju en logiskt tänkande rekorderlig karl. Jag vet minsann hur man uppför sig och hur man svarar på knepiga frågor.

– Hasse, vi måste se till att öka marginalerna på försäljningen för att nå budgeten. Har du något förslag?
– Eh… fråga mamma.