Faran med att lukta på strumpor

Felix tar av sig sina svettiga strumpor efter dagens fotbollsträning och lägger dem på en stol. Jag går fram till stolen och låtsasluktar på strumporna och gör sedan en överdriven grimas följt av ett äckelljud.
Felix tittar förvånat på mig. Sedan får han ett allvarligt uttryck i ansiktet. Han skyndar sig fram till mig och lägger en hand på min axel.
– Pappa, lukta inte för mycket på strumporna, för då kan du få hjärnblödning i näsan.

Det är skillnad på potatismos och potatismos

Idag är det köttbullar och potatismos som gäller till middag. In med köttbullarna i mikron och ned med mospulvret i det kokande vattnet. Middag klar på tre minuter. Jag är ett geni och tillika tidsbesparare.
Ville tar en stor sked med potatismos och stoppar in i munnen. Jag ser hur han riktigt njuter av den pulvriga potatisgeggan.
– Var potatismoset gott, frågar jag.
– Det var underbart, säger han.
Det är nog första gången jag hör honom använda ordet ”underbart” om mat. Det är nog faktiskt första gången jag hör honom använda ordet ”underbart” över huvud taget när jag tänker efter.
– Vad bra, säger jag.
– Vi fick potatismos i skolan idag, pappa. Skolans potatismos är asäckligt.
– Är det?
– Ja-a.
– Varför då?
– De har ju klumpar i moset.
– Har de?
– Ja-a. Små äckliga potatisklumpar.
– Nä, vad säger du Ville… har de potatisbitar i potatismoset?
– Ja-a.
– Då betyder ju det att det är gjort på riktig potatis.
– Jag vet. Asäckligt.
Han stoppar in en ny sked med pulvermos i munnen.
– Men det är väl bra att skolan gör potatismos på riktiga potatisar?
– Nä-ä. Asäckligt har jag ju sagt. Ditt potatismos är mycket godare. Du har ju inga potatisklumpar i ditt mos.
– Nix, inte en tillstymmelse till potatis i mitt mos.
– Vad har du i ditt potatismos då, pappa?
Jag går och hämtar förpackningen med ”12 portioner klassiskt potatismos” och läser på innehållsförteckningen.
– Mitt potatismos innehåller vegetabiliskt fett, svartpepparextrakt, smörarom, stabiliseringsmedel av modellerna E450 och E471 samt inte minst antioxidationsmedel med beteckningarna E300, E304 och E223 Sulfit. Visst låter det gott?
– Verkligen. Sulfit. Supergott. Det där är vad jag kallar potatismos, pappa. Inga äckliga klumpar.
Och så trycker han lycklig in ännu en mosfylld sked i munnen. Själv går jag och slänger förpackningen med ”12 portioner klassiskt potatismos”. Det känns ganska bra.

Tre ord jag aldrig någonsin vill höra

Är hos tandläkaren för att pimpa garnityret, eller ta bort tandsten som väl kanske är den mer korrekta beskrivningen. Efter utfört hantverk berömmer tandläkaren mina dentala tillgångar.
– Du har mycket bra tandkött, säger hon.
– Tack. Jag har jobbat mycket på det, ljuger jag.
– Toppen, för ditt tandkött är verkligen bra.
Sedan säger hon de tre ord som jag aldrig någonsin vill höra.
– För din ålder.
– Va?
– Du har mycket bra tandkött, upprepar hon. För din ålder.
Alltså, var hon tvungen att säga ”För din ålder”? Vad tjänade hon på det? Helt plötsligt flyttades ju allt fokus från mitt tjusiga tandkött till min ålder. Hon hade likaväl kunnat säga ”Du har bra tandkött. Och gammal är du också, gubbjävel”, för det var ju egentligen det hon sa fast i andra ordalag.
Åker ifrån tandläkaren med blandade känslor. Glad över att mitt tandkött är precis så mört, rosa och elastiskt som det tydligen ska vara. Ledsen över att jag även i min tandläkares ögon nu blivit gammal.

På kvällen åker jag till mamma och hälsar på. Som vanligt pratar vi hår med varandra. Mormor var hårfrisörska så det är nog något genetiskt. Jag skämtar om att jag har grått hår. Då säger mamma:
– Du har väl inte så grått hår. För din ålder.
Va?! De tre orden. Igen. Två gånger på samma dag. Vad menar hon? Men vänta ett tag. Tänk om man skulle vända på steken. Tänk om det skulle vara tvärtom. Tänk om jag istället ”inte har så mycket ålder. För mitt gråa hår”. Tänk om det vore så. Då skulle ju allting plötsligt bli supertoppen. Då skulle jag ju vara yngre än min frisyr. Bara en sån sak. Det vore ju grymt. Jag beslutar mig för att det är det mamma menar.

Väl hemma från mamma är det dags att gå igenom med Felix och Ville hur deras dag i skolan har varit.
Ville, som är inofficiell och tillika självutnämnd ”Svensk Mästare i hjulning”, informerar mig att han idag minsann har lärt sig att komma ned på marken med raka ben efter utförd hjulning. Han är inte sen att visa mig denna akrobatiska talang. Det liksom bara svischar till i luften när han börjar hjula fram och tillbaka i vardagsrummet. Jag kan inte bli annat än imponerad.   
– Visst är jag bra, säger Ville.
– Verkligen, svarar jag. Du är jätteduktig. För din ålder.

Man lär sig något nytt varje dag

Man lär sig något nytt varje dag.
Jag hade till exempel ingen aning om att 4.23 på morgonen är den perfekta tiden att leta upp en mobiltelefon och börja spela flygplansspelet Bombshells. Men det bekräftar Ville 4.24 i morse att det faktiskt är.
Inte heller visste jag att spelet ifråga måste spelas på högsta ljudnivån. Men jodå, så är det – allt under tio i volymstyrka skulle ge spelet en synnerligen orealistisk inramning. Fattar jag ingenting?
Och att spelet måste spelas liggande bredvid pappan med mobiltelefonen bara några decimeter från pappans öra är ju självklart. Hur kunde jag inte känna till det?
Visste jag förresten att spelaren inte bara måste ligga bredvid pappan och spela, utan faktiskt måste ligga på Pippi Långstrumps vis, dvs med fötterna på huvudkudden? Nej, det visste jag inte. Att pappans huvud råkar befinna sig på huvudkudden där spelarens fötter ganska så våldsamt placeras kan väl varken Bombshells-spelaren eller hans fötter lastas för.
Att spelet är över på en kvart är oerhört skönt. Dock förstörs den sköna känslan av att Bombshells-spelaren efter femton minuter av avancerade högljudda bombraider vill ha frukost. PÅ EN GÅNG! Man blir ju ashungrig av att vara ute och flyga mitt i natten och bomba sönder byggnader. Visste jag inte det? Nej, det visste jag inte. Heller.
Man lär sig något nytt varje dag.

Orsak till allergi

Villes stora problem här i livet är att jag är allergisk mot pälsdjur, för det förhindrar ju nämligen honom från att få en hund, katt, råtta, zebra eller tiger som husdjur.
Idag på morgonen verkar han ha bestämt sig för att gå till botten med detta allergiproblem.
– Pappa, varför är du egentligen allergisk mot håriga djur?
– Det är för att jag hade en strävhårig tax när jag var liten. Då startade all allergi.
– Du hade en… vad sa’ru för nåt?
– En strävhårig tax.
– Jaha… en… jaha…
Han ser bekymrad ut. Jag märker att han nog inte riktigt hört talats om det djuret förut. Han lunkar långsamt iväg i riktning mot soffan där Felix sitter. Jag hör hur han mumlar något för sig själv.
– Felix, nu vet jag varför pappa är allergisk mot håriga djur.
– Varför då?
– För att han hade en trähårig lax när han var liten.

En bragdguldsliknande prestation

Sitter i bilen från jobbet för att hämta Felix och Ville på skolan. Då ringer mobilen. Det är Felix som undrar om han och Ville kan följa med O och F hem. Ja, det kan de väl. Och så fick jag helt oväntat lite extra tid. Vad ska jag göra nu då?
Jag hinner inte åka tillbaka till jobbet och fortsätta jobba, så jag åker hem trots att Ville och Felix inte behöver hämtas. Då dyker frågan upp igen – vad ska jag göra nu då?
Jag hinner inte starta upp datorn och jobba hemifrån innan det är dags att stänga ned datorn och gå och hämta Felix och Ville. Men vad ska jag göra nu då? Kan ju inte bara gå och rulla tummarna.
Då händer något väldigt märkligt, på gränsen till otäckt. En röst inom mig säger:
– Stick ut och spring Hasse.
Va?! Jag tittar mig om.
– Stick ut och spring, upprepar rösten.
”Varför?” vill jag att en annan röst ska fråga den första rösten. Men bara tyst.
Jag har inte sprungit på säkert 25 år. Jag minns att jag hade med mig min nyinköpta Sony Walkman den där gången för 25 år sedan, men när jag upptäckte att det stod Walkman på spelaren så lydde jag. Jag slutade genast att springa och började gå, och jag har inte sprungit sedan dess.
– Stick ut och spring, väser rösten.

Byter plötsligt, som i trans, jeansen mot ett par träningsbyxor och beger mig obegripligt nog ut. Hjälp, vad är det som händer? Stoppar i iPhone-lurarna i öronen och börjar mycket förvånande att jogga. Aj. Aj. Aj. Det gör ju ont att jogga.
Det är exakt 57 steg ned till stora vägen (jag har räknat en gång när jag hade tråkigt). Är helt slut när jag når stora vägen. Vaderna värker. Knäna dallrar. Lungorna håller på kapsejsa. Är redo för min första paus. Då är rösten tillbaka.
– Kom igen loser. Stanna inte.
Så istället för att stanna så fortsätter jag. Oklart varför. Nästa delmål får bli övergången vid tågspåret. Når fram svimfärdig. Mår inte bra alls.
– Fortsätt till Ica.
Det är rösten igen. Jag fortsätter till Ica. Och därefter över den andra stora vägen. Jävlar vad det gör ont precis överallt. Kommer in på en grusväg och förflyttas plötsligt till filmen Forrest Gump och scenen i allén när Forrest blir jagad och plötsligt springer sönder sina benskydd.
– Run Hasse Run, ropar rösten.
Och jag springer på. I mitt huvud hör jag det vackra temat från Forrest Gump, fast jag egentligen hör Guns N Roses eftersom det är de som spelar i min iPhone. Jättemärkligt. Men springer gör jag.
Jag känner hur min kropp börjar tappa funktioner. Mina händer kan inte längre ta sig upp och torka bort svett i pannan. De fladdrar som vimplar i blåst längs mina sidor. Omöjligt att få upp dem till pannan ju. Min underläpp orkar inte längre hålla sig uppe och skydda den nedre tandraden. Den låter jordens dragningskraft dra den ned i riktning mot marken. Den hänger och dallrar som en välhängd oxfilé mitt i mitt ansikte. Mitt vänstra öra har tappat hörseln. Öronproblemet är dock strax löst, eftersom det visar sig vara så att låten som just startat börjar med musik i enbart den högra kanalen. Mina ben har tappat all motorik. Underbenen rör sig som vore de nykokta spaghetti – huller om buller, vänster och höger. Det är ett mirakel att jag inte bara springer runt i en liten cirkel hela tiden. Jag fortsätter långsamt och plågsamt framåt. Hela vägen till Statoil. Och så vänder jag och börjar röra mig tillbaka. Aj. Aj. Aj.
I lurarna hör jag Bob Marley. Jag försöker springa i takt med musiken. Det går utmärkt eftersom reggae ju lunkar på i sådan maklig takt. Jag tar ett steg på vart tredje trumslag. Fort går det inte. Marley byts mot Metallica i öronen. Jävlar vad snabbt de spelar. De hinner slå tio trumslag mellan varje steg jag tar. Blir skitstressad och försöker svära men får inte fram ett ord mellan flåsen, bara saliv som flyger runt omkring mig. Jag skulle kunna misstas för en vattenspridare av närsynta.

Jag klarar mig till slut hem utan hjälp från färdtjänst. Begriper inte hur det gick till.
Väl hemma kommer jag att tänka på en sak. Ingen har ju sett mig springa. Jag har ju inga vittnen till min mirakulösa bedrift. Ja, en och annan hundrastande pensionär såg mig ju och flyttade snabbt på sig där jag stånkande vinglade fram längs promenadvägarna, men de känner ju inte mig. De kan ju inte berätta för Ica-kassören om min eleganta framfart eller skicka insändare till lokaltidningen och beskriva hur jag liksom flög fram likt en lågt flygande elegant svan över de grusade gångarna i grannskapet. Ingen kommer med andra ord någonsin få reda på min bragdguldsliknande idrottsprestation. Detta är för sorgligt.
När jag hämtat Felix och Ville så berättar jag för dem om min graciösa löpning i förhoppningen att de ska sprida det på skolan och att folk på så sätt ska få reda på det. Men de bara svarar att alla andra pappor springer, så de bedömer inte nyhetsvärdet i att jag plötsligt också börjat springa som särskilt hett.
Men det måste finnas ett sätt att bevisa vad jag åstadkommit. Plötsligt är rösten tillbaka igen.
– Google Earth, viskar rösten lent.
– Va?
– Google Earth. Kolla upp Google Earth. Kanske tog de bilder just när du sprang. Du vet, de har ju kameror i himlen… typ.
Kameror i himlen, my ass. Eller…? Kanske…? Funderar på att faktiskt kontakta Google Earth, men avfärdar slutligen förslaget med att rösten inte vet vad den snackar om. Först lura ut mig på joggingtur, och sedan försöka få mig att tro att Google Earth skulle varit på plats och dokumenterat allt. Vad är sannolikheten  för det? Nån måtta får det vara. Hur korkad kan en röst vara? Nu ska rösten ut ur min kropp. Tur att det inte är min röst. Väl?

Villes nya kompis har fem husdjur… typ

Ville har ju till sin stora besvikelse inga husdjur, men hans nya kompis H, som han lärt känna i skolan, har hela fem stycken husdjur.
– Vad har han för husdjur då, undrar jag.
– Han har en fisk, fast den är död. Och så har han ett rådjur, fast inte i huset.  Och så har han en… eh…  nånting med hår på, jag kommer inte ihåg vad det var men den finns i hans trädgård. Och så har han en fisk till, fast den bor hos morfar.
– Det var inte dåligt. Men det blir ju bara fyra djur. Han hade ju fem husdjur sa du.
– Men dumma pappa, du vet väl att jag inte kan räkna.
– Så om en fisk är död, ett rådjur inte finns i huset, en hårig sak finns i trädgården och en fisk bor hos morfar, då betyder ju det att han inte har något husdjur alls hemma.
– Precis. Lyllo H.

När man har lite tid över

Felix sitter och kliar sig frenetiskt på höger kind. Jag tittar på honom. Han verkar aldrig vilja sluta klia.
– Kliar det på kinden, frågar jag.
Jag vet, punschig fråga.
– Nä-ä, svarar han.
Va?! Kanske inte var så punschig fråga trots allt.
– Men varför kliar du dig då?
– Jag har lite tid över, så jag passar på att klia mig på kinden nu så slipper jag göra det sen om det skulle börja klia, för då kanske jag inte har tid.
På något märkligt vis känner jag på mig att det kommer att gå bra för Felix framöver. Kan inte riktigt motivera varför, bara en magkänsla.

Ärlighet är bara en nysning bort

Soffskyddet är på tvätt. Soffan lyser i all sin gråa manchesterprakt. Gäller att inte spilla något i soffan under det närmaste dygnet när soffskyddet tvättas och torkas. Vill inte gegga ned den fina soffan som jag spenderat så mycket kvalitetstid i.
Ville sitter i den skyddslösa soffan och tittar på morgon-TV. Plötsligt hör jag en nysning av närmast elefantiska proportioner från honom.
– Kom det nåt snor, ropar jag orolig över att min favoritsoffa ska vätas ned av Villes nasala sekret.
– Närå pappa. Ingen fara.
Pust.
– Men kan du hämta papper. Fort.

Att gissa tåg

Ville och jag brukar gissa från vilket håll tåget kommer om vi råkar passera när bommarna går ner på vår lokala lilla tågbana. Första pris är inte så mycket mer än äran samt rätten att reta förloraren, men det är gott nog.
Jag är alltid exemplariskt konkret i min gissning för att det inte ska uppstå några missförstånd.
– Jag tror att tåget kommer därifrån, säger jag och pekar åt antingen höger eller vänster.
Ville är inte riktigt lika konkret i sitt gissande.
– Jag tror att tåget kommer därifrån, säger han och viftar runt med armen åt samtliga existerande väderstreck.
– Alltså Ville, tror du att det kommer från höger eller vänster?
– Därifrån sa jag ju, svarar han och viftar runt med armen som hade han en envis geting efter sig.
– Från höger?
– Från det håll som… alltså, det beror på var man är… men lite grann från där det där trädet står… du vet, bakom ICA affären fast lite framför… lite till vänster om höger, om du fattar vad jag menar pappa… samma håll som tåget kom från förra gången alltså, fast innan den där gången när vi såg ett rådjur på andra sidan bommen… du minns, va… lite typ mittimellan… ja, det är därifrån jag tror tåget kommer.
Och så kommer tåget. Från höger eller vänster. Och ovsett var det kommer ifrån så vinner Ville. Varje gång. Alltid. Jämt. Orättvist. Och så börjar han reta mig för att jag förlorade. Igen.
Det är konstigt att han är så luddig just när vi gissar tåg. När jag frågar honom om han vill ha en glass ser han nämligen alltid till att replikera på ett vis som är omöjligt att misstolka.
– Ja tack. Nu på en gång.