Min 5-åring har startat ett rockband som inte heter Kiss

Ville berättar att han har startat ett band. Ett rockband. Jag blir lite förvånad över hans handlingskraft. Men stolt. Han har satt ihop ett eget rockband vid fem års ålder. Det bådar gott. Jag frågar vilka medlemmar han har i bandet. Det visar sig bara vara han och hans kärleksintresse Maja som är med i bandet.
– En duo med andra ord, säger jag.
– Ett rockband, ryter han tillbaka.
Fördelningen av sysslor i bandet är att Maja spelar trummor och Ville sjunger. Storebror Felix verkar tycka att det är lite för få människor för att kalla sig ett band, så han erbjuder sina tjänster.
– Jag kan moonbåta som Michael Jackson när ni spelar, säger han.
Han ger ett litet smakprov på sin egen tolkning av moonwalk. Ville tittar granskande på honom och som ledare och tillika grundare av bandet tar han sedan ett strategiskt beslut.
– Nä, ingen moonbåt i mitt band. Men du kan få hjula.
Bandets namn är inte bestämt ännu, däremot är det klart vad bandet inte ska heta.
– Det ska i alla fall inte heta Kiss, informerar Ville.
Den initiala repertoaren består av två låtar; ”I am a gummibear” och ”Mamma Mia”. Det tycker Felix inte håller för en hel konsert, så inne i sin Michael Jackson-period som han är föreslår han för Ville att de nog borde lägga till ”Frillar”. Asagrym låt. Felix har sett videon på Youtube och blivit mycket förtjust i såväl låten som monstren som dansar i den. Ville har inte fått se videon då jag misstänker att monstren skulle kunna skrämma honom, men jag letar upp låten på Spotify så han kan lyssna på den.
– Här är ”Thriller” med Michael Jackson, säger jag.
Ville lyssnar noga.
– Felix du har rätt. Den är asagrym. ”Frillar” ska vi spela, Maja och jag.
Och så börjar han nynna på ”Thriller”.
– Mikrofonkod, ropar plötsligt Felix. Den måste ni ha med också.
Jag får känslan av att Felix nästan antagit en manager-roll, nu när hans generösa erbjudande om moonbåt avvisats.
– Mikrofonkod, säger Ville undrande. Vad betyder kod, pappa?
– Kod, som i Mikrofonkå… Mikrofonkod menar du?
– Ja.
– Tjaa… kod är ju som en hemlig samling av siffror… typ.
– Alltså, som en agent har? Hemliga koder?
– Ja, som en agent har. Det skulle man absolut kunna säga.
– Okej, då måste vi ha med Mikrofonkod. Hemliga agent-låten.
De lägger även till den hemma flitigt spelade Kiss-låten ”Rock n Roll All Night”, men där Kiss sjunger ”I wanna rock n roll all night” sjunger Ville ”Aj, alltså rock en roll all right”.
Okej, repertoaren spikad. Fem låtar, det räcker till en konsert. Absolut. Dags att repa. Ville tar tag i en tom hushållsrulle som får agera mikrofon. Första låt att riva av blir ”Mamma Mia”. Felix räknar ned.
– Four, free, two, one.
Ville börjar sjunga.
– Mamma Mia, tuttarna är fria, hej hå, måste köpa behå.
Hajar till. Känner inte riktigt igen texten. Frågar var han lärt sig den. På dagis visar det sig. Då finns det två alternativ. Antingen av någon dagiskompis eller av fröknarna på sångsamlingen. Rädd för vad ett svar skulle kunna ge väljer jag att inte fråga om källan till de nya textraderna. Ville tar tag i nästa låt.
– Aj, alltså rock en roll all right.

Det är någonting overkligt i Pippi Långstrump

Läser Pippi Långstrump för Ville och Felix. På sidan sju lyfter Pippi plötsligt upp sin häst, Lilla Gubben, på sina bara armar. Vi applåderar alla tre. Sedan säger Ville:
– Gud vad overkligt.
Jag tittar lite förvånat på honom. ”Overkligt” tillhör inte något av de mest frekvent använda orden i hans vokabulär (inte ”Gud” heller förresten). Men det glädjer mig att han överhuvudtaget kan uttala ordet och bevisligen även förstå dess innebörd. Overkligt. Jag måste ju hålla med honom. Det är onekligen overkligt. Inte kan en liten tjej lyfta en stor häst.
– Verkligen Ville. Overkligt är det. Eller hur, Felix?
– Okej, säger Felix släpigt. Han verkar inte överdrivet engagerad i frågan, utan fortsätter istället att låtsas att han är Wayne Rooney i Manchester United i det derby som utspelar sig mot City i hans Nintendo-spel.
– Det skulle aldrig vara så där i det riktiga livet, säger Ville.
– Nej, aldrig, säger jag. Bara i böcker. Och på film.
– Och i sagor och i drömmar, lägger Ville till samtidigt som han gräver fram något odefinierbart ur höger näsborre. Jag tittar bort innan jag upptäcker dess färg, storlek och densitet.
– Du har helt rätt Ville. I det riktiga livet skulle aldrig en liten tjej orka lyfta en stor häst.
– Va? Vad menar du, pappa? Han håller pekfingret i luften och tycks leta efter lämplig plats att placera vad det nu är han har hittat i sin borre.
– Jag menar precis vad jag sa. Att du har rätt. Ingen kan lyfta en häst, allra minst en liten tjej.
– Det kan hon visst det.
– Kan hon?
– Ja.
– Hur då?
– Hon är ju världens starkaste tjej. Visste du inte det? Visste du inte att Pippi är världens starkaste tjej?
Nu fattar jag plötsligt ingenting. Vad är det då som är så overkligt med hela situationen?
– Jo, jag vet att hon är världens starkaste tjej.
– Men då är det ju klart att hon kan lyfta en häst.
– Men Ville… om du nu inte tycker att det är overkligt att hon kan lyfta en häst, vad är det då som är overkligt?
– Att hästen är prickig såklart. Har du nånsin sett en prickig häst i riktiga livet, pappa?
– Eh… nä.
– Där ser du. Det är ju jätteoverkligt med en prickig häst. Hästar är ju bruna eller svarta eller helvita. Aldrig prickiga.
– Men…
Ville avbryter mig innan jag hinner fortsätta, och lika bra är kanske det.
– Men det gör inget, för i böcker och på film får det ju vara overkligt, konstaterar Ville.
Jag kommer inte på något att säga som skulle kunna föra samtalet vidare till en ny intellektuell nivå, så jag hämtar istället en servett och torkar blundande av hans finger.

Det är något overkligt i denna bild… men vad?

 

Ville kommer ihåg att han inte minns

– Pappa, jag ska berätta en grej, säger Ville ivrigt när vi kommit hem från dagis.
Jag kan se på hans kroppsspråk att det är något viktigt. Jag är uppriktigt nyfiken.
– Vadå?, frågar jag. Vad ska du berätta?
– Jag minns inte. Han vänder sig mot storebrorsan. Felix, vad var det jag skulle berätta för pappa?
– Ingen aning, mumlar Felix samtidigt som han tar livet av ytterligare några elaka Star Wars-monster på sitt Nintendo.
– Felix minns inte heller, pappa.
– Då får du berätta sen.
– Men jag vill berätta nu. Det är nu jag vill berätta. Inte sen.
– Men du minns ju inte vad du ska berätta.
– Jag vet. Tror du inte att jag kommer ihåg att jag inte minns?

 Senare på kvällen, när vi läst klart godnattsagan, spärrar han plötsligt upp ögonen och ler.
– Nu kom jag på vad jag skulle berätta.
– Bra. Berätta då fort innan du glömmer bort det.
– Jag fick ett rivsår av en buske idag. Kolla.
Han drar upp tröjan och visar en mycket svag rosa centimeterlång repa i midjan.
– Wow. Gjorde det ont?
– Nä, inte alls. God natt pappa. Nu måste jag sova. Jag är asatrött.

Hjälp, mina söner har börjat prata skångelska

Jag hälsar mina söner med ett muntert ”Godmorgon boys”. Får ett ”Gralibank fjorgris plesktorwning” tillbaka. ”Vad fan var det där” tänker jag, men jag säger det inte eftersom jag lovat att inte svära inför barnen. Så istället säger jag:
– Vad sa ni?
De upprepar sin förvisso glada men fullständigt obegripliga morgonsalut. Felix vinkar sedan ned mig mot hans mun så han kan viska något. Han viskar att han och Ville idag enbart kommer att prata skångelska.
Skångelska visar sig vara ett väldigt svårt språk att lära sig. Jag informeras att ”Gralibank fjorgris plesktorwning” kan betyda ”Nu är jag trött”, men det kan även betyda ”Jag är bajsnödig” eller ”Jag vill ha en isglass med apelsinsmak”. Översättningen till svenska verkar anpassas efter situationen. Och det är just det som gör skångelska så vansinnigt svårt att lära sig, man vet ju liksom aldrig när det betyder det ena eller det andra eller för all del det tredje eller fjärde.
Ryktet går att det bara finns två stycken utövare av språket i hela världen, och det är kanske inte så konstigt då det ju som sagt förefaller en aning komplicerat att lära sig. Tur för Felix och Ville att det är just de två som behärskar skångelska. Om bara en av dem skulle kunna prata skångelska skulle ju den personen inte ha någon att prata med. Men de bor ju i samma hus, så nu kan de snacka skångelska med varandra hur mycket som helst. Och det gör de. Hela dagen. Själv går jag runt och undrar om de är trötta, bajsnödiga eller sugna på isglass.

Hur hamnade Linda Bengtzing i vår soffa?

Långfredag. Morgon.
Någon eller något knackar mig på axeln. Ligger i sängen. Hoppar till. Tittar mig runt. En decimeter från mitt ansikte ser jag ett annat ansikte. Villes.
– Vakna pappa.
– Varför?
– Vi ska leta efter påskägg.
– Varför?
– För att det är påsk.
– Vet du vad klockan är?, frågar jag.
– Nä. Hur skulle jag kunna veta det? Jag kan ju inte klockan.
– Klockan är… eh… kvart i sex.
– Då är det dags för middag.
– På morgonen.
– Då är det dags för frukost. Vad blir det?

Långfredag. Mitt på dagen.
Dags att hoppa ned i båten och åka ut på fiskeäventyr. Det är lite kyligt i luften.
– Fryser du?, frågar jag Felix.
– Nä, jag fryser inte. Jag är varm som en rostad macka, svarar han och hoppar ned i båten.
Vi åker ut på fjärden. Soligt. Stilla. Luften är varm. Påskölen är kall. Upptäcker plötsligt en trälucka i ändan av båten. Vad kan dölja sig där bakom? Petar på luckan. Den rör på sig. Lyfter bort den. Tittar bakom luckan. Fullt med vatten. Jag kan inget om båtar, men ska det verkligen vara vatten bakom den där luckan? Och i de mängder som nu finns där. Det känns inte helt korrekt. Ska inte vattnet vara runt båten på utsidan? Nu är det runt båten på insidan. Kompisen A, och tillika båtens ägare, bekräftar lugnt och sansat att ”jodå så ska det vara, vattnet ska vara på utsidan, absolut inte på insidan”. Sedan fortsätter han, inte fullt lika lugnt och sansat, att ”nu jävlar måste vi in till stranden fort som fan”.
Vi kommer in till stranden tio minuter senare hela och rena… och torra. Det där var ju nästan lite läskigt.
Två timmar efter nära-döden-upplevelsen på sjön är det dags för påskäggsjakt. Ville tar täten och springer ut i skogen och letar. Han kommer tillbaka fem minuter senare med ett godisfyllt ägg, en Kalle Anka-tidning och en hyfsat torr bajskorv av okänd djurartsort. Efter viss övertalning går han med på att dumpa korven och nöja sig med godisägget och serietidningen. Det är vi alla väldigt glada över.

Långfredag. Kväll.
Som traditionen bjuder på fredagar så står ”Så ska det låta” på programmet. Gäster är Kikki Danielsson, någon Sulo, Markoolio och Linda Bengtzing. Programmet som sådant är väl lika trevligt och komatöst som vanligt, men det är någonting just idag som känns lite speciellt. Lite otäckt, lite läskigt, ja nästan lite spooky. Och inte så lite spooky heller. Upptäcker nämligen att Linda Bengtzing inte bara befinner sig i tv-apparaten, utan även i soffan bredvid mig. Hur fan gick det till? Flyttar blicken i hastig fart mellan tv’n och soffan. Tveklöst. Linda Bengtzing befinner sig på båda ställena. Vad sjukt. Får ingen ordning på det hela. Tar bilder för att dokumentera. Samma schlagerdrottning på två ställen. En i människoform och en i dockform.
Vem är originalet och vem är kopian?

En i tv’n, en i soffan. Samma person!

 

Vad ska vi ha för ledmotiv till våra liv?

Sitter i bilen på väg till några kompisars sommarställe. Dags att fira påsk.
Bilradion spelar ”Always look on the bright side of life” med Monty Python. Felix blir omgående förtjust i den käcka melodin. Jag berättar att det är ledmotivet ur en film.
– Vad är ett ledmotiv?, undrar han.
– Det är en låt som förknippas med filmen ifråga, förklarar jag pedagogiskt. Man tänker direkt på filmen när man hör låten.
– Aha, säger han och frågar om det är samma med Indiana Jones-låten som han och Ville allt som oftast går och nynnar på.
– Just det, svarar jag. Exakt så. Hör man den så tänker man direkt på Indiana Jones.
Jag berättar att även människor kan ha musikaliska ledmotiv. Nu hänger han inte riktigt med. Jo, ett par kan ha en låt som är deras alldeles egna ledmotiv. Det är en låt som varje gång de hör den får dem att tänka på varandra. Det tycker Felix låter fint. Han föreslår att han, jag och Ville borde ha ett eget ledmotiv. Oss grabbar emellan som han uttrycker det. Bra idé tycker jag. Men vilken låt ska vi ha då?
Felix föreslår utan minsta tvekan ”Hardrock Halleluja”.
Jag säger att låten måste kunna spelas på ens begravning som ett fint minne. Det är liksom grunden för att en låt ska kunna kvalificera sig som ledmotiv till ens liv. ”Hardrock Halleluja” skulle inte nödvändigtvis göra sig helt perfekt i en kyrka på en begravning. Det enas vi till slut om.
Jag föreslår Eldkvarns ”Jag står upp än”.
Den känner inte Felix och Ville till. Jag informerar att det är Plura som sjunger. Honom känner de verkligen till. Men vid närmare eftertanke kanske inte ”Jag står upp än” är riktigt med sanningen överensstämmande på en begravning. Falsk marknadsföring på något vis.
Ville påstår sig ha det perfekta förslaget till ledmotiv, nu när Felix och mitt förslag inte visat sig fungera.
– ”I am a gummibear”, säger han. Världens bästa låt.
Jag ifrågasätter omgående hans val av låt. Hur skulle ”I am a gummibear” kunna fungera på en begravning? Seriously? Jag har ytterst svårt att se prästen framför kistan på min egen begravning säga:
– Och nu ska vi lyssna på en sång som har varit en stor del av Hans liv och som nu även ska skjutsa honom in genom Pärleporten på den sista resan… åtminstone som vi känner till den. Denna sång personifierar allt det goda som Hans stod för i sitt liv.
Prästen tar en djup suck och fortsätter:
– Låt oss lyssna till sången som mer än någon annan sång får oss att minnas Hans i hans fornstora dagar. Släkt, vänner, församlingsbor – samla eder. Här är soundtracket till Hans liv, en musikalisk gravsten om ni så vill – ”I am a gummibear”. I dess full-längdsversion.
Tänk er sedan följande på en begravning i kyrkorgelversion:
http://www.youtube.com/watch?v=astISOttCQ0

Ville lovar att sluta äta godis om ”I am a gummibear” kan bli hans, mitt och Felix gemensamma ledmotiv.
Det är en utmaning som är alltför lockande för att motstå. Jag antar hans bud, enbart ur en dentalhygienisk aspekt. Felix godtar också hans bud, enbart ur en ”då kommer jag att få en större del av lördagsgodis-skålen i all framtid”-aspekt. Ville ler efter mitt och Felix besked.
– Jippie, skriker han. Jag vann. I am a gummibear, I am a gummibear, I am a gummi gummi gummi gummi gummibear. 

Kaos hos frisören

Felix och jag tittar på varandra och nickar. Yes, det är dags att klippa sig.

Åker till den lokala frisören, en stor salong full av speglar, höj- och sänkbara stolar och sporadiskt utspridda handfat av fågelbadsstorlek. Ville behöver inte klippa sig, men man brukar alltid få en godisklubba när man är hos just den här frisören, så han vill gärna följa med i alla fall meddelar han.
När vi kliver in i hårsalongen sitter redan fyra damer, tre äldre herrar samt en rödhårig yngling i varsin frisörstol. De fyra damerna har aluminiumfolie utplacerade på huvudena. Det sticker ut geggiga hårtussar ur foliet. Det finns några stolar lediga i lokalen, så Felix och jag behöver inte vänta på att få våra frisyrer pimpade enligt det rådande modet. Skönt.
Jag instruerar Ville att han måste sitta still i väntsoffan medan Felix och jag blir klippta. Det finns en serietidning han kan läsa. Det här ska inte ta mer än tjugo minuter. Jag ser inga problem med det här upplägget. Inte Ville heller. Det här ska gå bra, det är vi överens om.

Jag blir placerad i en stol runt hörnet från Ville. Jag kan inte se honom öga till öga, men genom alla speglar i rummet som transporterar våra ansikten och blickar fram och tillbaka så kan jag se att han sitter kvar och verkar uppföra sig hyfsat mänskligt. Felix hamnar på andra sidan rummet från mig. Han tittar rakt fram västerut, jag tittar rakt fram österut. Trots det kan vi se varandra, även detta tack vare alla speglar som kastar våra reflektioner genom rummet. Känns tryggt. Vi ler mot varandra (ja, egentligen ler vi ju ifrån varandra men, som sagt, med speglarnas hjälp blir det leenden mot varandra).
Våra respektive frisörer tar sig an våra hårsvall. Ville är fortfarande lugn och fin i sin väntsoffa. Allting är frid och fröjd. De andra i salongen verkar också nöjda över hur deras eftermiddag hos frisören artar sig.
Lutar mig tillbaka i stolen. Låter mig smekas av den fintandade kammen som separerar stråna från varandra och masserar hårbotten i en och samma rörelse. Blundar. Tankarna glider iväg. Tittar efter ett tag lojt upp i spegeln för att se hur min frisör attackerar mitt hår. Min blick fastnar på en av aluminiumfolie-tanterna. Hon sitter med uppspärrade ögon som jag bara kan tolka som en blandning av förvåning och avsky. Så såg hon inte ut nyss. Något måste ha hänt. Får sedan syn på en av herrarna. Han ser ut som aluminiumfolie-tanten minus aluminiumfoliet på skallen. Märkligt. Min blick glider runt i spegeln. Jag ser hur den rödhårige ynglingen börjar skratta. En ny aluminiumfolie-tant hoppar plötsligt till i sin stol och tar sig chockat för munnen samtidigt som hennes frisör börjar fnissa. Vad är det som händer?
Flyttar blicken till Felix för att se att han är okej. Hajar till. Vad fan gör han? Han sitter och lipar i spegeln framför sig. Så ouppfostrat. Försöker få ögonkontakt med honom via speglarna, utan att lyckas. Mumlar något som jag vet att Felix inte kommer att höra, ändå mumlar jag. Varför? Min frisör undrar om allt är bra med mig. Flyttar blicken i min spegel för att se om Ville är kvar. Jodå, det är han. Och han lipar också. Han kryddar dessutom lipandet med att stoppa in tummarna i öronen och vifta med händerna som vore han en trafikpolis på speed. Jag flyttar blicken i min spegel fram och tillbaka mellan mina söner. Konstant lipande. Och från övriga frisörkunder… fortsatt förvåning, avsky och skratt.
Vad är det som händer?

Det tar mig ett tag att analysera situationen, men till slut förstår jag. Det som händer är att Felix och Villes lipningar till varandra inte bara förblir lipningar till varandra, utan med speglarnas hjälp så blir de även lipningar till alla andra i lokalen. Så inte är det så konstigt om aluminiumfolie-tanterna och herrarna blir förvånande och måhända upprörda. Vem skulle inte bli det om det plötsligt och oannonserat dök upp två lipande ungar, som dessutom vägrar att försvinna, ett par decimeter från ansiktet?

Till slut är vi klara. Nackhåren putsade, gelen på plats. Felix, Ville och jag konstaterar att Felix blev ”fett snygg i barret” (och det där var ett direkt citat) samt att min frisyr ser ut som en använd grillbricket i såväl färg som form – grått och äggformat. Vi ser det som ett vårtecken, och åker hem och grillar.

En köttätande växt till lillebrorsan – hur ska man tolka det?

Felix kommer hem från skolan och berättar glatt att han har en present till lillebrorsan Ville. En köttätande växt. Hur ska man tolka det?

Skolan drog på utflykt till Plantagen igår för att glädja trädgårdsmästarna i eleverna. Varje elev hade en femtiolapp med sig att handla för. Felix val av trädgårdsprodukt var enkelt; en köttätande växt. Till lillebrorsan Ville.
Ville är mycket stolt över den lilla plantan. Vårdar den noga. Vattnar den. Flyttar runt den i solen. Pratar med den.
– Är du hungrig? Vill du ha en hamburgare?
Inget svar.
– Korv med bröd?, försöker Ville.
Inget svar.
– Men svara då, dumma blomma? Chicken nuggets?
Jag känner att det är dags att gripa in.
– Jag tror inte den har någon mun att prata med, säger jag.
– Men hur kan den då äta kött? Om den inte har nån mun?
Crap. Jag är fast. Kan inte svara på frågan. Kan inte ens hitta på något att ljuga ihop. Blir obekväm. Igen. Felix sveper in och kommer med en högst godtagbar förklaring. Igen. Ville nickar imponerat och mumlar ”Jaha, det är så det går till”. Igen.
– Dora Utforskaren?, frågar jag Felix.
– Dora Utforskaren, bekräftar Felix.
Ville går ut i köket och plockar på sig så många matvaror han kan bära; en salamikorv, plastlådan med bacon, en kycklingklubba samt en brödpinne.
Han går tillbaka till blomman och börjar mata den.
– Vill du ha lite salamikorv, blomman?
Han pratar till den som man pratar till små gulliga hundvalpar av foxterrier-modell. Ingen reaktion från blomman ifråga.
– Lite bacon?
Ingen reaktion nu heller.
– En brödpinne? Nä, den vill jag ha själv förresten. Ville tar en tugga. En kycklingklubba kanske?, erbjuder han.
Fortfarande ingen reaktion från den köttätande växten.
– Äh, den vill ju inte ha nånting, suckar Ville. Pappa, jag tror den är vegetarian.

Köttälskare eller vegetarian?

 

 

Hur kan ett plan flyga när inte vingarna flaxar?

Börjar misstänka att jag är utsatt för en välregisserad komplott av mina söner. Syftet är tveklöst att de ska lura till sig utökad tv-tittartid. Så här iscensätts komplotten.
Ville har börjat fråga mig frågor av typen ”Hur kan ett plan flyga när inte vingarna flaxar?”, ”Hur kan en stor tung båt flyta när en liten pyttesten sjunker?” och ”Hur kan man prata i mobiltelefon när det inte finns nån sladd i den?”
Han vet att jag inte kan svara på frågorna. Då glider storebrorsan Felix elegant in i handlingen. Han börjar förklara och besvara den ena frågan efter den andra. Det han säger låter helt logiskt, men jag vet ju inte om det stämmer eftersom jag ju de facto inte vet svaren på Villes frågor. Jag känner mig lite dum. Korkad rent av. Ville nickar intresserat mot Felix och mumlar ”Jaha, det är så det går till” med jämna mellanrum.
Hur kan Felix veta allt detta? Har de lärt sig det i skolan? Jag frågar honom.
– Nä, inte i skolan. Det är Dora Utforskaren som har lärt mig det.
– Dora Utforskaren? Hon den där lilla irriterande tecknade figuren som pratar nån sorts svensk-engelska?
– Just det.
– Har hon lärt dig allt detta?
– Nä, inte allt. Jag har lärt mig en del av Nicke Nyfiken och Svampbob också.
– Va?
– Pappa, du anar inte vad man kan lära sig av att titta på barnprogram på tv. Ju mer man tittar, desto mer lär man sig.
– Verkligen?
– Ja, verkligen.
Ville håller med.
– Ja, verkligen pappa, säger han och lägger hakan i handflatorna och tittar upp på mig genom den blonda luggen. Får vi se på mer tv nu? Så vi lär oss nya saker.
Jag känner mig inmålad i ett hörn. Hur ska jag komma ur det här? Säger jag nej till att låta dem se mer på tv så förnekar jag dem ju indirekt kunskap. Det är knappast förenligt med den svenska läroplanen. Men går jag med på att låta dem se mer på tv än vad de redan gör så har de ju vunnit. Och det är knappast förenligt med min stolthet. Så jag gör som jag alltid gör när jag hamnar i sådana här trängda lägen.
– Fråga mamma, säger jag.

Marty McFly, Indiana Jones och gummibjörnar

Det är dags att byta däck. Jag älskar att byta däck. Själva bytet är ju inte så upphetsande, men det är när de hissar upp bilen i luften som det blir spännande. Jag försöker locka med mig Felix och Ville till däckbytarfirman, men de orkar inte. Jag säger att det kommer att bli värsta äventyret, men de orkar i alla fall inte. De har ingen aning vad de går miste om.
Jag ställer mig bakom bilen när däckgubbarna hissar upp den i luften. Jag låtsas att jag är Marty McFly i ”Tillbaka till framtiden”, som jag alltid gör när det är däckbytardags. Bilen svävar runt i det däckfyllda garaget, sedan tar den plötsligt en mjuk sväng ut genom garagedörrarna. Och så flyger den iväg. Det låter svisch om den. Jag sitter bakom ratten och styr. Jag har såklart mina självknäppande Nike-skor på mig. Jag styr bilen mot horisonten och alla äventyr som finns där. Men hur snabbt jag än flyger fram bland pollen och småfåglar så når jag aldrig horisonten. Den bara sticker iväg. Är den också ute på tur? Jag ger upp, vänder om och svävar tillbaka till däckfirman och landar elegant på upphissningsanordningen.
– Då var det klart, säger däckgubben.
Jag tittar på honom. Funderar ett tag. Men… är det inte den lätt störde Dr Emmett Brown – min sidekick i ”Tillbaka till framtiden”-filmerna? Tror det.
– Tack Doc, säger jag.
Jag betalar och flyger hem.

Under flygresan hem utarbetar jag en strategi som kommer ge mig några schyssta bonuspoäng på vår familjeskala. Jag ska föreslå att vi ska packa bilen full med matsäck och dra till landet för att öppna det för säsongen. Det kommer att visa på såväl handlingskraftighet och idérikedom som starkt intresse av naturen. Bonuspoäng med andra ord. Helyllefarsa-varning. Jag har naturligtvis inget som helst intresse av att sätta mig i en trång bil och köra 15 mil bara för att se att huset står kvar. Men jag vet också att ingen annan heller vill det, så genom att föreslå det så har jag ju allt att vinna. Jag kommer att framstå som energisk och målmedveten, de kommer att framstå som lata.
Jag landar på garageuppfarten och går in.
– Jag har en idé, säger jag. Ingen svarar eller tittar upp i en nyfiken gest. Jo, jag tänkte att vi skulle åka till landet, i vår trånga bil som det luktar lite instängt i, och öppna upp det för säsongen.
Betet utlagt. De tittar upp från sina respektive sysslor. Härligt. Betet taget. Nu är det bara att luta sig tillbaka och lyssna på refuseringen av förslaget.
– Jaa. Jippie, ropar Ville.
– Fett najs, säger Felix.
– Vilken trevlig idé, säger mamman.
Sitter i bilen på väg till landet och funderar på var i strategin det sket sig.
Så fort vi startat bilen börjar Ville nynna på ledmotivet till Indiana Jones. Inget fel på ledmotivet ifråga, och verkligen inget fel på Villes kvalitet som nynnare… men 90 minuter non-stop nynning blir lite jobbigt.
När vi senare på eftermiddagen ska åka hem igen tar jag Ville till sidan och pratar lite med honom. Kan han tänka sig att inte nynna Indiana Jones i bilen på väg hem? Jodå, det kan han tänka sig. Lovar han det? Jodå, det lovar han. Och han håller sitt löfte. Han nynnar inte på ledmotivet till Indiana Jones en enda gång. Däremot sjunger han ”I am a gummi bear” i olika tonarter hela resan hem.
Indiana Jones, kom tillbaka. Allt är förlåtet.

Hemma. Parkerar bilen. En stor gäspning letar sig ut ur min mun. Det har varit en lång dag.
– Vad gör du pappa, frågar Ville.
– Jag gäspar.
– Jaha, jag trodde du imiterade Darth Vader.
Felix och Ville tar ett bad för att bli av med alla löv, granbarr och insekter som de fått med sig hem från landet. Efter avslutat bad meddelar de att de ska klä upp sig. Det är ju trots allt lördag kväll. Fem minuter senare kommer de ut i vardagsrummet. Felix har fotbollsbyxor och en väst av pilsnerfilmsmodell direkt på kroppen. Ville bär långkalsonger och flytväst.
Jag vet inte om de är oerhört långt före sin tid när det gäller mode eller om de helt enkelt är galna. Men jag har mina aningar.