Monthly Archives: juni 2011

Sagan om en hyresvärd som hette Aftonbladet – del 2.

Detta är den andra och sista delen i sagan om de smarta affärsmännen på Aftonbladet.
Den första delen hittar ni här: Sagan om en hyresvärd som hette Aftonbladet.

SAGAN OM EN HYRESVÄRD SOM HETTE AFTONBLADET – DEL 2
De smarta affärsmännen på Aftonbladet, som i maj tog beslutet att slänga ut alla hyresgäster ur Blogghuset, samlas idag igen. De klappar varandra på ryggar och flinter och gratulerar sig själva till att det idag är sista dagen de behöver inhysa några hyresgäster.
– Äntligen av med dem, som en av de smarta affärsmännen uttrycker det hela.
De fortsätter att ge varandra komplimanger för det smarta beslut de tog i maj. Efter ett tag undrar en av de smarta affärsmännen vad de ska göra med ett tomt Blogghus. Huset står ju kvar men hyresgästerna är ute. Det har ingen av de andra smarta affärsmännen tänkt på. De sätter sig ned i varsin Chesterfield-fåtölj och tar ett glas konjak. Det brukar de göra när de försöker komma på något smart. Det är inte alltid de lyckas. Plötsligt rasslar det till i hjärnan på en av dem. Han ställer sig upp. Hans förslag är att de ska låta alla hyresgäster som är lite viktigare och finare bo kvar, och bara slänga ut det s.k. folket på gatan.
– När du säger folket menar du packet, skrattar en av de andra smarta affärsmännen.
De andra smarta affärsmännen tycker det var kul sagt så de börjar också skratta. Riktigt hejdlöst faktiskt. Och länge. Och hjärtligt.

Alla smarta affärsmän tycker att det låter som en lysande idé att enbart behålla de viktiga och fina hyresgästerna. Kanske inte helt förenligt med Aftonbladets socialdemokratiska sympatier där ju solidaritet är ett nyckelord, men smarta affärsmän kan ju inte ta hänsyn till sånt politiskt och mänskligt nonsens.
Sagt och gjort, de gör dealer med lite olika viktiga och fina människor om gratis bostad i Blogghuset, samtidigt som de höjer konjakskuporna i en salut för att så enkelt och smidigt ha blivit av med de inte fullt så viktiga eller fina människorna.
Det var minsann ingen dum affärsplan de har kommit på, det enas de alla om. Nu ska det bli fart och fläkt i Blogghuset, nu ska besöksantalet höjas avsevärt. Men om hyresgästernas antal minskar, borde då inte per automatik även antalet besökare minska? Och det är ju besökare hyresvärden Aftonbladet vill ha. Den frågan har de smarta affärsmännen inget svar på, så de tar en ny klunk konjak istället. Det är inte för inte som de alla är smarta affärsmän. Skål!

Samtidigt på andra sidan stan i en byggnad som heter Word Press Center.
En grupp av nya hyresgäster har samlats i den gemensamma föreningslokalen i huset. Samtliga hyresgäster är nyinflyttade. De bodde tidigare i Blogghuset i stadsdelen Aftonbladet, men nu har de alla flyttat in i Word Press Center. Det är en ståtlig byggnad där alla är vänner och ger varandra muntra tillrop när de ses. En familjär stämning råder.
Idag har de samlats för att gemensamt ta ett sista mentalt farväl till sina bostäder i Blogghuset, för idag – den 30 juni – är nämligen dagen då den sista hyresgästen slängs ut. De höjer sina glas och säger ”Tack och adjö” till Blogghuset och ”Hejsan svejsan” till de nya bostäderna i Word Press Center. De pratar gamla minnen om tiden som varit i Blogghuset – några har bott där i flera år, andra bara några månader. Men de har alla omgående blivit vänner.

En kvinna säger att hon hört att de smarta affärsmännen hos hyresvärden Aftonbladet faktiskt låtit en del hyresgäster bo kvar, nämligen de hyresgäster som de smarta affärsmännen anser vara lite viktigare och finare än de som slängts ut. En man säger att det låter som förföljelse av folkgrupp att slänga ut de som de anser mindre värda. Är inte det kriminellt? Någon undrar om de som anses som viktigare och finare verkligen är medvetna om att de andra hyresgästerna, som inte är riktigt lika viktiga och fina i de smarta affärsmännens ögon, slängts ut av de smarta affärsmännen. Alla i föreningslokalen är säkra på att de viktiga och fina hyresgästerna som bor kvar i Blogghuset är mycket väl medvetna om att de mindre fina hyresgästerna slängts ut. En yngling undrar varför de då inte gjort något för att hjälpa de utslängda hyresgästerna. Man ska ju hjälpa varandra. Det har hans mamma lärt honom. De har ju ändå varit grannar. Någon säger att de viktiga och fina nog enbart ser om sitt eget hus, i dubbel bemärkelse. 

Alla suckar. Ett förslag om att besöka Blogghuset kommer upp. Även om de inte bor kvar så kan de väl gemensamt besöka Blogghuset i alla fall. Då kan de ju passa på att knacka på hos de viktiga och fina hyresgästerna som bor kvar och höra hur de har det. Kanske lämna över sina nya adresser till Word Press Center till den fina skaran, om de skulle vilja komma och hälsa på någon gång. Och skulle de inte vara hemma så kan man ju alltid lämna ett meddelande till dem där man berättar lite hur man har det.
Någonting i stil med: ”Hej Alex Schulman. Vi är inte längre grannar för jag blev utkastad av hyresvärden Aftonbladet. Men jag har flyttat in i Word Press Center. Kom gärna och hälsa på nån gång. Och alla dina läsare är välkomna också. Hos Word Press Center är alla välkomna. Ingen betraktas som sämre eller fulare eller mindre viktig eller mindre fin här. Jag lämnar en länk till min nya bostad här. Det är bara att klicka på länken, och så vips är du hemma hos mig. Skitkonstigt, men det funkar faktiskt. Idag berättar jag om när min son arrangerade fotbolls-VM i trädgården. Väl mött. Hälsningar Pappan Hasse”.
– Sedan kan vi ju besöka alla Blogghusets kvarvarande hyresgäster med liknande meddelanden varje gång vi har något nytt att berätta, föreslår en medelålders man. Det finns ju många viktiga och fina hyresgäster kvar där, Alex Schulman var bara ett exempel – men det begriper ni ju. In med meddelandet i deras ”brevlåda” bara. Det kan ju varken de viktiga och fina hyresgästerna eller hyresvärden Aftonbladet bli upprörda över. Alla tycker ju det är kul att få post.
Om de mindre viktiga och fina människorna inte får bo kvar i Blogghuset så kan de ju i alla fall besöka de som faktiskt fick bo kvar. Det kan väl ändå inte de smarta affärsmännen på Aftonbladet ha något emot.
De nya hyresgästerna höjer sina glas än en gång. Sedan lämnar de gemensamt föreningslokalen i Word Press Center för att omgående börja besöka de viktiga och fina hyresgästerna i Blogghuset och lämna meddelanden i deras ”brevlådor”.

SLUT PÅ SAGAN!

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ingenting är omöjligt… nästan

Jag har två livsfilosofier.
Den första är ”Ha alltid en flaska chardonnay i kylen”. Den kan nämligen komma till användning vid såväl glädje som sorg.
Den andra livsfilosofin är ”Ingenting är omöjligt”. Har man rätt inställning och rätt attityd så är verkligen ingenting omöjligt.
Jag försöker pracka på Felix och Ville den andra livsfilosofin så ofta jag kan (den första livsfilosofin ämnar jag vänta med att informera dem om i en sisådär femton år). Jag vill verkligen att de ska kliva in i livet med känslan av att ingenting är omöjligt.
”Everything is possible to a willing heart” som den engelske 1700-talspoeten John Heywood uttryckte det. Fint sagt.
Vill man, så kan man – ett gammalt hederligt punkmantra helt enkelt. Vill jag spela gitarr i ett band, så kan jag spela gitarr i ett band. Ingenting är omöjligt!

Det finns mängder av saker och ting som till ytan kan verka omöjligt, men som om man tittar lite extra noga faktiskt är högst möjligt.
Ta adjektivet ”bra” till exempel. Det böjs ju ”bra – bättre – bäst”. Det ser och hör ju vem som helst att det är omöjligt att bra skulle kunna vara bättre än bättre, eftersom bättre ju är bättre än bra (om än inte lika bra som bäst).
Men tänker man efter så kan ju bra visst vara bättre än bättre, fast det ju egentligen är omöjligt.
Exempel: Om man frågar någon som varit på sjukhus hur han mår så kan man få svaret ”Jag mår bra nu” och man kan få svaret ”Jag mår bättre nu”.
”Jag mår bra nu” betyder att nu är det onda borta, nu mår han bra. Men ”Jag mår bättre nu” betyder att han mår bättre än förut, men inte riktigt bra. Helt plötsligt har alltså ordet bra blivit bättre än bättre – fast det ju egentligen är omöjligt. Som sagt… ingenting är omöjligt! Bevisat!

Från sportens värld finns det massor av ”Ingenting är omöjligt”-exempel.
Sverige slår ut Argentina ur fotbolls-VM 2006. Ingenting är omöjligt!
Vitryssland slår ut Sverige ur ishockey-turneringen i OS 2002. Ingenting är omöjligt!

Från underhållningens värld finns också exempel:
Två killar som kallar sig Hjalle och Heavy är med i ett lekprogram och säljer sedan 1 miljon skivor under det kommande året. Ingenting är omöjligt!
En blonderad halläning som gillar TV2-tjejer får tre stycken 1:or på den amerikanska topplistan. Ingenting är omöjligt!

Det är just detta jag vill att Felix och Ville ska ha med sig som en liten osynlig ryggsäck i sina själar varje dag – att ingenting är omöjligt! Det gäller bara att ha rätt inställning och rätt attityd.
Att spela i fotbolls-VM, att vara med i OS, att sälja en miljon skivor, att bli listetta i USA – ingenting är omöjligt!
Att åka till månen, att bli filmstjärna, att slå en skitsnygg frispark rakt i krysset, att skriva en bok, att lura av farsan en läsk mitt i veckan – ingenting är omöjligt!
Att bra är bättre än bättre – ingenting är omöjligt!

Detta sitter jag nu i en stol i solen och försöker banka in i Felix och Ville. Igen. De ser uttråkade ut. Igen. På gränsen till sura. Igen. Bestämmer mig för att parkera ämnet. Kanske bättre att visa med handling än med ord att ingenting är omöjligt. Bara vara ett gott föredöme helt enkelt.
Så jag lämnar min ”Ingenting är omöjligt”-predikan och föreslår för dem att vi ska ta varsin syltmacka, det är ju trots allt sommarlov och då kan man väl få festa till på en syltmacka tycker jag. Det håller de med om. De rusar iväg till köket och hämtar bröd och syltburk. Mackorna lägger de ut på bordet och syltburken ger de till mig. Burken är ny, oöppnad. Jag tar tag i den och börjar skruva på locket. Helt stilla. Locket sitter stenhårt. Ändrar position på såväl burk som mig. Fortfarande helt dött. Tar hjälp av t-shirten för att få bättre grepp om burkjäveln. Nada. Kämpar med syltburken i säkert en minut utan att få locket i rörelse. Ger upp. Sväljer en svordom, mumlar ”Bananskal också”.
– Vi får ta ost istället, säger jag irriterat.
– Varför, undrar de i kör.
– Jag kan inte öppna syltburken.
– Får du inte upp locket?
– Nej, det är helt omöjligt.
Vänta! Vad sa jag? Åh nej. Jag sa att det var omöjligt. Jag har just suttit och berättat för dem att ingenting är omöjligt och så säger jag rakt ut ”det är helt omöjligt”. Jag lever inte som jag lär. Vad hände med ”bättre visa med handling än med ord”?
– Pappa, du sa ju just att ingenting är omöjligt.
– Eh… jag ljög. Jag menade att ingenting är omöjligt… förutom två saker.
– Vadå?
– Att tajma videon och att öppna syltburkar.

 
INGENTING ÄR OMÖJLIGT!

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ville arrangerar fotbolls-VM i trädgården

Felix är hos en kompis. Ville passar då på att arrangera fotbolls-VM i trädgården.
Fotbolls-VM i vår trädgård – intressant. Jag undrar till att börja med hur det kan komma sig. Det har Ville inget annat svar på än att ”det bara är det”. Jaha. Sedan undrar jag vilka lag som spelar. Det är Zlatan mot ”vem vill du vara, pappa?” informerar Ville.
Nu är det min tur att informera. I fotbolls-VM spelar man lag mot lag, land mot land – inte spelare mot spelare. Ville motinformerar omgående att i detta fotbolls-VM så är det Zlatan mot ”vem vill du vara, pappa?”. Okej då. Då är jag Ronaldo. Bra. Då kör vi.
Ville tar den färgglada Statoil-bollen och går till mitten av trädgården.
– Nedsläpp, skriker han.
– Det är i ishockey man har nedsläpp, säger jag. I fotboll är det avspark.
– I mitt fotbolls-VM har man nedsläpp, svarar Ville.
Han verkar inte mottaglig för argumentation, så jag håller tyst. Han släpper ned bollen till sig själv och tar fart mot målet. Jag stoppar honom med en lätt puff.
– Utvisning pappa, säger han ilsket och springer in till Felix rum och kommer tillbaka med Felix röda, gula och gröna kort. Han håller upp det röda mot mig. Bara att sätta sig i soffan. Sån otur för mig som måste spendera resten av matchen i en soffa i solen. Ville ger sig själv straffspark som han sätter i öppet mål.
– Tre noll till mig, ropar han triumfatoriskt men inte så matematiskt. Han ger sig själv ett grönt kort för väl genomförd straffslagning. Pappa, nu får du komma in på planen igen.
Jag går in på planen, snor bollen av Ville och ska precis skjuta mål när Ville höjer rösten.
– Kisspaus, ropar han.
Vad fan snackar han om?
– Man har ingen kisspaus i fotboll, Ville.
– Jo-o, det har man visst det.
– Ville, har du nånsin sett Zlatan gå av planen för att kissa när han spelar match?
– Nää…
– Då så. Nu fortsätter vi.
– Men jag ska inte gå av planen.
– Du ville ju ha kisspaus.
– Jag kan kissa här, säger han och börjar därefter kissa mitt på planen i närheten av där mittlinjen borde ha varit.
Jag bara tittar på. Vad ska man göra? När han kissat klart går han fram och plockar upp bollen med händerna. Han går därefter med bollen i famnen och slänger in den i målet.
– Sju noll till mig.
Sju noll. Jävlar! Nu vill det till att jag skyndar mig om jag ska komma ikapp, så jag rusar till målet och lyfter upp bollen. Och så gör jag nedsläpp till mig själv.
Jag dribblar bort Ville, undviker att kliva med mina bara fötter på en kotte (det vill man inte kliva på) och rundar Villes kissfläck i gräsmattan (det vill man inte heller kliva på) bara för att därefter trampa rakt på en mördarsnigel. Mitt högra ben glider fram på det numera mosade slemmiga snigelliket och jag tappar balansen. Ville springer förbi mig och tar bollen när jag försöker återfå balansen efter ihjältrampningen av mördarsnigeln och den därefter följande halkolyckan. Han sparkar in bollen i mål och sätter sedan upp händerna i luften mitt framför ansiktet på mig. En onödigt provocerande målgest tycker jag.
– Tolv noll till mig, skriker han. Jag vann.
Och så blåser han av matchen och går och sätter sig i soffan under granen.
– Nu vill Zlatan ha saft, säger han. Ronaldo, du får hämta eftersom du förlorade matchen.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det har hänt något med mina tummar

De har alltid varit precis framför ögonen på mig, men det var först i morse jag upptäckte dem. Två stycken små rundade nedsänkningar. De sitter på ratten i bilen ungefär klockan tio och klockan två om ni ser ratten som ett urverk.
Har aldrig lagt märke till dem tidigare fast jag haft bilen i fem år. Plötsligt fann jag mina tummar ligga och vila sig i dessa två mjuka håligheter. Gissa om jag blev förvånad. Det var som små insuttna sackosäckar för tummar som placerats in i ratten. Praktiskt. Bekvämt. Mysigt. De var precis lagom stora för tummarna att gosa ned sig i. Och gosa ned sig gjorde de. Såväl jag som tummarna blev omgående mycket förtjusta i rattens små runda viloplatser.

Ratten greppar jag alltid med handflatan för att sedan omsluta den med pek-, lång-, ring- och lillfingrarna, så tummarna blir liksom alltid över. De brukar bara hänga lite uttråkat i luften när jag kör bil. De bara dinglar helt utan syfte eller mening. Tills i morse alltså. Då fick tummarna sig en halvtimmes vila på väg till jobbet. Skönt för dem. Det var de värda.
Jag tror aldrig jag har sett ett par så glada tummar som när jag kom fram till jobbet. Pigga. Utvilade. Vid god vigör helt enkelt. Nöjda över sina nya viloplatser på ratten. Nyfikna på vad dagen skulle ha att erbjuda. De viftade av lycka i luften när jag gick ur bilen. Det är sant, jag hittar inte på. De viftade som vore de svansar på skitglada hundvalpar. De ser för övrigt ut ungefär som valpsvansar när jag tänker efter.

Redan vid den första tekoppen märktes resultatet av den halvtimmes powernap de fått tidigare på morgonen i bilen. Istället för att som vanligt hänga lite segt och deppigt i luften längs tekoppen började de nu piggt vandra upp längs koppens sidor, och så la de sig på koppens kant och tittade ned på tevattnet. Svartvinbärste. Jo jo. De viftade till lite snabbt och upprymt som om de pratade med varandra. Sedan började de leka lite med snöret till tepåsen. Det har de aldrig tidigare gjort. Jag såg en helt ny sida av mina tummar idag. Det gjorde mig glad.

Normalt kliar jag mig i håret med pekfingrarna, men idag tog de utvilade tummarna över och kliade för glatta livet. Trodde aldrig de skulle sluta. De försökte till och med klia mig i öronen, men se där tog det stopp av utrymmesskäl.
Och jag har väl aldrig vänt blad i en tidning med sådan perfektion och snabbhet som idag. Det var en fröjd att se tummarnas entusiasm och passion där de flög fram över trycksvärtan i DN. Tänk vad lite vila kan göra.
Till lunch flög de upp i luften och gav Konsumkassörskan tummen upp för vad jag antar att de bedömde som en lyckad inslagning av salladspriset i kassaapparaten. Hon tittade lite konstigt på både mig och tummarna. Funderade hastigt på att förklara för henne att de sovit på ratten i morse i sina nyupptäckta sackosäckar och därför var lite extra spralliga, men valde i sista sekund att inte gå in på sådana detaljer. Tror inte hon skulle förstå.

Nu, när jag skriver detta, är det bara en natt kvar tills tummarna åter igen får kura ihop sig i rattens mjuka sovgropar. Det ser både de och jag fram emot. Och skulle bilen gå sönder imorgon så känner jag ingen oro. Jag skulle lätt kunna få lift med hjälp av sådana pigga och alerta tummar som jag har.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Lagning av mat

Dags för söndagmiddag.
Pappan: Nu ska jag gå till köket och laga maten.
Ville: Ska du laga maten?
Pappan: Ja.
Ville: Har den gått sönder?

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Min förste och störste tv-idol är död

Fick ett sms av en arbetskompis i morse. Peter Falk är död. Sorg!
Peter Falk, eller i ärlighetens namn hans rollkaraktär Columbo, var min allra förste tv-idol. När jag som liten Hans på 70-talet tittade på alla de numera klassiska tv-deckarna som SvT sände, så stod Columbo kraftigt ut från de övriga. Han var inte aggressiv, han bar inga vapen, han var aldrig hotfull. Han använde något så enkelt som list för att fånga mördarna. Och det briljanta med Columbo var att tittaren alltid visste vem mördaren var. Det var aldrig en fråga om ”vem är mördaren” utan ”hur ska mördaren fångas”. I sanning ett genialiskt dramaturgiskt grepp.

Tack vare Columbo upptäckte jag i vuxen ålder för mig tidigare okända filmer och filmskapare. Genom att följa skådespelaren Peter Falk bakåt i tiden sprang jag på John Cassavetes som Peter Falk samarbetade mycket med. Och genom John Cassavetes filmer öppnade sig en helt ny cineastisk värld. Jag känner tacksamhet till den virrige poliskommissarien som indirekt lett mig till filmer och en fantasivärld jag aldrig annars hade upptäckt.

För ungefär tio år sedan skrev jag ett brev till Peter Falk, ett gammalt hederligt fysiskt brev. I brevet skrev jag hur bra jag tyckte han var som skådespelare och att jag genom honom ”lärt känna” John Cassavetes. Jag avslutade brevet med att lite försiktigt be om en autograf.
Trodde aldrig att jag skulle höra någonting från Peter Falk. Och ärligt talat, varför skulle han bry sig om en svensk snubbe som sett Columbo på svensk tv på 70-talet? Mycket riktigt hörde jag inte heller någonting från Peter Falk. Inte på två månader i alla fall. Men en dag låg det ett kuvert poststämplat i Los Angeles i min brevlåda. I kuvertet låg ett signerat svartvitt foto av Peter Falk i sin Columbo-karaktär. Lycka!

Jag lärde mig att Peter Falk var en mycket skicklig konstnär också. Genom ett galleri i Burbank köpte jag sedan två stycken signerade litografier av honom. Litografiernas motiv? Columbo såklart.
Det signerade fotot och de två signerade litografierna hamnade snabbt på väggen inramade. Jag lät sedan trycka upp en 70×100 cm stor målarduk med en klassisk färgbild på Columbo omgjord i Photoshop för att få en oljemålad känsla. Den sitter nu på väggen bredvid de andra Columbo-tavlorna.
Nörd-varning? Yes, big time – and proud of it!

Även om Peter Falk inte längre finns kvar på denna jord rent fysiskt, så finns alla filmer han medverkade i kvar. Och Columbo finns utgivet på dvd. Columbo kan aldrig dö. Han kommer för alltid att finnas kvar. Det känns tryggt.

Peter Falk – tack för alla oräkneliga timmar av glädje och underhållning du gett mig de senaste fyrtio åren. Nu ska jag ta fram dvd’n med Columbos pilotavsnitt ”Prescription Murder”. En klassiker!

Oh… just one more thing:
R.I.P.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ville överraskar farmor med en midsommargåta

Midsommarafton. Vi hälsar på farmor.
– Farmor, vill du höra en gåta, frågar Ville.
– Ja gärna, svarar farmor.
– Okej. Vilket djur är det som har fyra ben och har snorren i fejset?
Vad sa han? Hörde jag rätt? Farmor verkar inte heller helt säker på vad han sagt.
– Vad sa du, frågar hon.
– Vilket djur är det som har fyra ben och har snorren i fejset, upprepar Ville.
Herregud Ville. Det är farmor du pratar med. Jag börjar i huvudet formulera något av uppfostrande art att säga till Ville. Felix himlar med ögonen och gömmer sedan ansiktet i händerna. Mamman behöver plötsligt gå på toa. Farmor vilar hakan i högra handen.
– Ja, du Ville, börjar farmor. Det var inte lätt. Men det måste vara elefanten.
– Rätt farmor. Vill du höra en gåta till?
– Lite senare kanske. Nu äter vi glass och jordgubbar.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized