Kom inte och säg att politiker är tråkiga

En dag på vår semesterresa genom Sverige åker vi förbi en ort i Skåne som heter Porrarp. Det är ju vansinnigt roligt. Vi börjar genast spekulera vilt i vad gatorna kan heta i en by med det namnet. Ingen av spekulationerna lämpar sig dock för tryck.

Att det finns en by som heter Porrarp gör mig plötsligt nyfiken på vad det finns för fler orter med roliga namn i Sverige. Det visar sig efter lite googlande finnas hur många roliga svenska ortsnamn som helst.
Tänk om man bodde i Luderbygget i Orsatrakten, i Snopptorp i Eskilstunatrakten, i Lilla Helvetet i Söderhamnstrakten, i Horkrogen eller Homovallen eller Njutånger i Hudiksvallstrakten, i Fnaskberget i Ljusdalstrakten, i Pissholmen eller Anusviken i Moratrakten, i Bögholmen i Laholmstrakten, i Pungpinan i Håbotrakten eller helt enkelt bara i Stjärten i Norrköpingstrakten.
– Vad bor du någonstans?
– I Stjärten.
– Jaha. Hur är det då?
– Det är ett jävla skitställe.

Jag antar att det är politiker som till slut bestämmer namn på svenska orter. Med ortsnamn som de ovan nämnda kan väl ingen människa påstå att politiker skulle vara torra och tråkiga. De är ju värsta ståupparna.

I mörkaste Småland

Sista veckan på semestern. Vi beger oss ned till High Chaparall i mörkaste Småland. Ingen av oss har varit där tidigare, men vi har hört mycket gott om den lilla cowboy-byn så förväntningarna är stora. Jag sätter på ”Best of Johnny Cash” i bilen för att alla ska komma i rätt stämning. Mitt val av musik går väl hem sådär hos övriga personer i bilen… om man säger så.
Störst protester kommer från baksätet där Felix och Ville börjar sjunga igenom Sean Banans samlade repertoar (dvs tre låtar) med provocerande högljudda stämmor. Jag ger till slut upp och stänger av Johnny Cash. Sorry Johhny. R.I.P.

Väl framme på High Chaparall inleder Felix och Ville med att shoppa lite. En cowboy-hatt ska man väl ha om man är på High Chaparall. Och ett hölster… nä, två hölster förresten – med tillhörande knallpulverpistoler. Och så en sheriffväst såklart. Kanske ett gevär även skulle vara bra att ha. Ja, absolut. Så, då är vi klara för cowboyäventyr!
Vi åker ångdrivet tåg som oturligt nog råkar ut för ett rån av ett gäng riktigt elaka cowboysar. Och sedan blir det lite indiandans. Som tur är verkar de inte behärska regndans för solen förblir skinande. Guldvaskning får absolut inte missas. Visar sig att det vaskade guldet räcker till att förvandlas till en sheriffstjärna. Jo jo. Och så en Lucky Luke show och därpå en Vilda Västern-show med hästar, skurkar, sheriffer och två lättklädda damer som jobbar hos Madame Kitty i huset längst till vänster. Det är mycket nu. Pust. Glasspaus. Ny energi. Chokladhjulet anyone? Nämen kolla, en mexikansk by. Dit bara måste vi. Tydligen. Och vad har vi där borta? Jo, en smedja. Jippie. Den får vi inte missa.

Det blir en heldag i Vilda Västerns tecken. Och inte en enda indian blev skjuten. På väg tillbaka till hotellet visar Ville ett visst missnöje. Vi vet att han haft lika kul som alla vi andra, men han ser lite besviken ut.
– Vad är det Ville, frågar jag.
– Jag såg ju inte en enda haj på hela stället.
– Haj? Det finns ingen haj där.
– Det vet jag väl för jag såg ju ingen.
– Men varför trodde du att det skulle finnas en haj där?
– Det heter ju Haj Chaparall. Varför skulle stället heta Haj Chaparall om det inte finns hajar?
Aha. Det är så han tänker.
– High på engelska betyder inte Haj. Det betyder Hög. 
– Jag såg ingen hög heller. Bara platt. Överallt.
Efter en liten diskussion visar sig dock bristen på hajar trots allt ha kompenserats av den aldrig sinande tillgången på sockervadd och knallpulverpistoler. Ville ler igen och slickar av lite fastgeggad sockervadd från pekfingret.
Slutet gott, allting gott!

Besök av kompis

Villes kompis N ska komma på besök.
– Hur länge ska N vara här, frågar Ville.
– Två och en halv timme, svarar jag.
– Två och en halv timme? Vad bra, då hinner N och jag åka till London för det tar ju två och en halv timme.
Och det har ju Ville rätt i. Jag kanske ska ringa N’s föräldrar och be att de skickar med hans pass.

Villes olika skepnader

Det är på vår sista semesterdag i Spanien som Ville meddelar att han nu officiellt bytt namn från Ville till Gulligubben. Han har samtidigt passat på att byta skepnad från människa till delfin. Hoppsan. Den utvecklingen anade jag inte när jag vaknade imorse.
Att vara delfin har många fördelar mot att vara människa berättar Vil… Gulligubben. Bland annat så måste man bada precis hela dagarna, man behöver inte komma upp ens om mamman eller pappan säger att man måste komma upp för att värma sig. Förresten så spelar det ingen roll om mamman eller pappan ropar på en, delfiner har inga öron så de kan ju inte höra. Och även om de hade öron så skulle inte det heller spela någon roll, för vem har väl hört talas om en delfin som förstår svenska? I Spanien förstår de ju bara spanska, och varken mamman eller pappan kan spanska. Allt detta har Vil… Gulligubben naturligtvis vetat länge, och nu har han delat med sig av sin marina däggdjurskunskap till övriga familjemedlemmar också. Vi känner oss på något märkligt vis lite intelligentare än vi gjorde imorse.

På eftermiddagen har vi planerat in en promenad till den närliggande byn. Till och med Gulligubben inser att man inte kan vara delfin om man ska ut och promenera på gator och torg, så efter noga övervägande byter han skepnad från delfin till ryggsäck. Ja, just det – ryggsäck. Lite oväntat måste jag säga. Hade ju hoppats på att han åter skulle bli människan Ville. Dock behåller han namnet Gulligubben, och han vill absolut inte bli tilltalad med något annat än just Gulligubben. Säger någon Ville kommer han inte att svara. Så det så.
Han förklarar sitt val av ny skepnad med att en ryggsäck ju måste hänga på en rygg (”det hör man ju på namnet”) och det innebär att han slipper promenera själv till ”den där tråkiga gamla byn”. Och med det sagt hoppar han upp på min rygg. Och så manar han på mig att börja gå mot byn.
Att ha honom som delfin kanske inte var så dumt när jag tänker efter.

Om jag var en tatuerare

Sitter på en strand och blickar ut över Medelhavet. Slutar ganska omgående med det, för ärligt talat, hur kul är det att titta på en vattenyta? Jag börjar istället att titta på alla människor som rör sig på stranden och i vattnet. Efter ett tag gör jag en märklig upptäckt. Alla män i 35-årsåldern verkar ha tatueringar. Kan det verkligen stämma? Efter att ha tittat på 35-åriga män på stranden i tre timmar (trodde aldrig att jag någonsin skulle skriva just den meningen) så anser jag det faktiskt vetenskapligt bevisat  – ALLA 35-åriga män, utan undantag, är tatuerade. Och som om inte det vore nog så visar min noggranna strandstudie att de dessutom har exakt samma typ av tatueringar. Antingen är det en massa kinesiska tecken på en rad eller så är det en tribetatuering med konstiga mönster som inte sällan går runt hela armen.
Jag kan tänka mig hur det gått till när de skaffat sina tatueringar. De som valt de kinesiska tecknen har sagt åt tatueraren att de vill ha något djupsinnigt kinesiskt ordspråk intatuerat, typ ”Den som viskar hörs bäst” eller ”Fis aldrig i medvind”. Allt för att visa för världen att de är djupare än vad de förmodligen egentligen är.
Och de som valt tribetatuering har alldeles säkert valt en tatuering som visar att man tillhör den starkaste och farligaste stammen, den stam som med sina bara händer kan lägga ned ett lejon. Macho liksom.
Dessa 35-åriga män kan ju naturligtvis inte ha en aning om de kinesiska tecknen eller den afrikanska stamtatueringen de facto betyder vad de sagt till tatueraren att de vill ha inpräntat under skinnet. De får helt enkelt lita på tatueraren.
Om jag var en tatuerare så skulle jag, bara för att inte jobbet ska bli så slentrianmässigt, tatuera in någon helt annan betydelse. Det skulle ju inte skada någon, de som fått tatueringarna har ju fått sina kinesiska tecken och sina stamtatueringar, så de är ju glada och lyckliga.
På de som vill ha kinesiska tecken skulle jag tatuera in receptet på friterade räkor i sötsur sås: 1 ½ dl mjölk, 1 ½ dl kolsyrat vatten, 4 dl mjöl, 4 msk smält smör, 1 tsk salt, 1 äggvita. Det vore ju en grym tatuering. Och annorlunda.
Och på de som valt stamtatueringen skulle jag inte välja det mönster som visar att man är stark och modig nog att kunna döda ett lejon med knytnävarna. Nej, då skulle jag välja ett mönster som visar att man tillhör den stam som allmänt anses vara lite efterbliven, och inte så lite heller för den delen.
Tänk så mycket nya vänner dessa människor skulle få vid nästa resa till Afrika eller Kina.
– Sir, kan du stå stilla en minut så ska jag bara skriva av receptet du har på din underarm. Verkar jättegott.
– Sir, var inte ledsen för att du är lite bakom flötet, det finns tillräckligt med smarta människor på jorden ändå. Vill du ha en jordgubbsklubba, lille vän?
Jag blir lite avundsjuk på alla dessa tatuerade 35-åringar som går framför mig på stranden. Kanske skulle jag själv ta och skaffa mig en liten semestertatuering, så jag blir lika cool som de där 35-åringarna tror att de är. Eftersom jag befinner mig i Spanien så vore det ju en trevlig liten hyllning till spanjorerna om jag skrev någonting på spanska. Jag ska gå och fråga i hotellreceptionen om de har en spritpenna jag kan få låna så ska jag med snygg handstil skriva ”Soy un idiota y también un nerd” vilket lär betyda ”Jag är en cool svensk man”.

En ekonomisk knipa

Ville och jag slår vad om pannkaksstatusen i kylskåpet. Ville säger att vi inte har några pannkakor i kylskåpet och sålunda är tvungna att åka förbi ICA och köpa pannkakor. Jag hävdar bestämt att vi har pannkakor hemma av den enkla anledningen att jag nämligen vet att vi har det. Jag såg dem ju själv i kylskåpet igår kväll.
– Vi slår vad om tiotusen kronor, föreslår Ville glatt.
– Inga problem, svarar jag känslokallt.
Jag har onekligen lite dåligt samvete att lura av Ville tiotusen kronor. För ”lura av” honom tiotusen kronor är ju precis vad jag gör. Jag vet ju att kylskåpet har ett paket med färdiggjorda pannkakor från ICA. Tiotusen kronor för Ville, med en veckopeng på tio kronor, kommer att ta honom tusen veckor, vilket i runda slängar är tjugo år, att betala av. Jag borde på något vis låta honom vinna pannkaksvadet… nä, fan heller. Ett vad är ett vad. Samvete lämnas lämpligen utanför sådana viktiga saker.
Ville springer fram till kylskåpet, öppnar dörren och tittar. Jag sätter mig på en stol vid köksön och börjar fundera på hur jag ska spendera mina tiotusen kronor. Jag slänger inte så mycket som en blick åt kylskåpets håll.
– Vad var det jag sa, ropar Ville påtagligt nöjd. Inga pannkakor.
”Good one” tänker jag, men jag säger det inte eftersom Villes engelska inte är helt på topp ännu.
– Nu skojar du, säger jag istället.
– Inte alls, svarar Ville. Inga pannkakor. Ketchup. Sallad. Saft. Gurka. Potatis. Öl. Min plasthaj. Åh, heeeeej Hajis, där är du ju. Lök. Filmjölk. Vanlig mjölk. Och yoghurt. Men inga pannkakor.
– Inga pannkakor?
– Inga pannkakor!
Jag går fram till kylskåpet. Ville ljuger… väl?! Och man ljuger inte när det står tiotusen kronor på spel. Mina linsförsedda ögon scannar kylskåpet. Hylla 1 – inga pannkakor. Hylla 2 – inga pannkakor. Understa hyllan – inga pannkakor. Var fan är pannkakorna? Jag vet att de är där någonstans. Jag såg dem ju igår kväll.
– Men… var är pannkakorna, frågar jag desperat rakt ut i luften.
– De är i soptunnan, säger Ville.
– I soptunnan?
– Ja-a.
– Hur vet du det?
– Jag såg när mamma slängde dem där igår kväll. Hon sa att de var gamla.
Men, va fa…
– Så nu är du skyldig mig tiotusen kronor, informerar Ville.
– Just det, bekräftar Felix.
Jag skruvar på mig. Hur ska jag komma ur det här?
– Eh…, är det enda jag får ur mig och det gör ju knappast saken bättre.
– Och du måste betala pappa, säger Ville. Tänk på att jag är expert på att sparkas.
– Och jag är expert på matematik, säger Felix.
Wow! Crap! Och helvete! De har rätt. Mina kombattanter om de tiotusen kronorna är utan tvekan en stycken sexårig expert på sparkar och ett nioårigt mattegeni. Definitivt ingen bra duo att ha som motparter i en ekonomisk tvist, speciellt med tanke på att några av mina absolut svagaste grenar är just sparkar och matematik. Jag må vara en jävel på att rimma (simma-limma-stimma-dimma-timma), men vad hjälper väl det mot kickar och algebra?!
HJÄLP!

Summering av den första semesterdagen

Lycka på första semesterdagen är:
– att det är soligt
Olycka på första semesterdagen är:
– att jag inte har någon solkräm vilket resulterar i att min potatisnäsa förvandlas till en tomatnäsa

Lycka på första semesterdagen är:
– att se glädjen i Felix ögon när han får exakt den cykel han så länge velat ha
Olycka på första semesterdagen är:
– att behöva betala för cykeljäveln (När slutade cyklar att kosta 495 kr?)

Lycka på första semesterdagen är:
– att cykla ned till fotbollsplanen med Felix och Ville och spela EM-final , där Felix är Argentina (ibland kan Argentina faktiskt ligga i Europa), där Ville är Spanien och jag är Sverige
Olycka på första semesterdagen är:
– att Sverige förlorar fast de gör flest mål av alla tre lagen som spelar final (jodå, på semestern kan det faktiskt vara tre stycken lag i en EM-final)

Lycka på första semesterdagen är:
– att äta varm tomatsoppa med makaroner till lunch ute i solen
Olycka på första semesterdagen är:
– att bränna tungan på den förbannade-jävla-satans-skit-helvetes-asvarma tomatsoppan

Lycka på första semesterdagen är:
– att se Felix och ville hoppa i den uppblåsbara poolen
Olycka på första semesterdagen är:
– att bli nedstänkt av det iskalla vattnet i den uppblåsbara poolen

Lycka på första semesterdagen är:
– att köpa en glass och äta den sittandes i en grässlänt
Olycka på första semesterdagen är:
– att missta ananasglassen för en apelsinglass (och jag hatar ananas)

Lycka på första semesterdagen är:
– att låta Ville äta godis mitt på dagen fast det inte är lördag
Olycka på första semesterdagen är:
– att hamna i Villes väg när han en kvart efter godisintaget börjar kuta runt som en Duracell-kanin på speed

Lycka på första semesterdagen är:
– att äta jordgubbar till mellanmål
Olycka på första semesterdagen är:
– att jag får tre jordgubbar och Felix och Ville får typ sjutusen jordgubbar vardera

Lycka på första semesterdagen är:
– att grilla hamburgare till middag på utegrillen
Olycka på första semesterdagen är:
– att glömma bort att man grillar hamburgare på utegrillen

Lycka på första semesterdagen är:
– att det är den första dagen på semestern
Olycka på första semesterdagen är:
– att den redan har tagit slut

Inte bara en kalsongman

Vi slötittar på Wimbledon-tennis. Mamman och jag konstaterar att det var roligare med tennis förr, när det fanns lite profiler bland spelarna och inte bara en massa ”bollmaskiner”. Ilie Nastase. Jimmy Connors. John McEnroe. Och Björn Borg. Det var tider det. När vi nämner Björn Borgs namn hajar Felix till.
– Sa ni Björn Borg?
– Ja.
– Kalsongmannen?
– Eh… ja.
Felix tittar mycket förvånad på oss och säger:
– Va?! Kan han spela tennis också?