Golvet som inte är ett golv

Står i badrummet med Ville som så många morgnar förut. Vi har borstat tänderna, sköljt med Flux, tvättat händerna, piffat till frisyrerna. Kort sagt, vi är redo att lämna badrummet och möta en ny dag.
Ville kliver ned från sin vita plastpall, men han börjar inte som brukligt att gå över golvet för att komma ut ur badrummet. Han står bara still och tittar ned på golvet och dess terrakottafärgade golvplattor.
– Har du tänkt på att golvet egentligen inte är ett golv utan en labyrint, säger han.
Vad fan snackar han om tänker jag, men jag säger det inte för jag vore just en snygg förebild om jag började svära redan vid halvåttatiden på morgonen. Dessutom vill jag ju inte riskera att få en minusöl (det är ju trots allt fredag) på grund av det grova morgonspråket.
– En labyrint, frågar jag fritt från dåliga språkinfluenser.
– Just det pappa. Kolla på alla streck mellan plattorna. Det är ju värsta labyrinten. Och den måste jag följa för att komma ut ur badrummet.
– Eh… jaha.

Och så sätter han sig ned på golvet och börjar föra höger pekfinger längs med strecken mellan golvplattorna. Han för fingret framåt och är så när halvvägs genom badrummet när hans pekfinger upptäcker att en plastbåt helt oförklarligt kört fel och hamnat på golvet och sålunda stoppar upp all labyrintverksamhet. Typiskt. Då måste han ju börja om från början. Tre bortkastade minuter som vi aldrig får igen.
Han startar om vid handduken på golvet, tar en helt ny väg för att undvika plastbåten, men vad hjälper det när något pucko ställt ut en toaborste mitt i labyrinten. Typiskt. Då måste han ju börja om från början. Ytterligare tre bortkastade minuter som vi aldrig får igen.
Okej, tredje gången gillt. Då kör vi. Pekfingret förs försiktigt och lugnt fram längs strecken. Att undvika den vilsna båten och den ditställda toaborsten är prio ett. Han lyckas bra. Han undviker båten med en snabb manöver till höger och sedan en lika snabb manöver åt vänster för att inte stoppas av toaborsten. Yes. Han är på gång. Men… nej vänta… helvete också… det verkar inte bättre än att någon landat en Boeing 747 strax bakom båten. What are the odds liksom. Jävla söndagspilot.
– Ville, sväng åt höger snabbt så du inte krockar med flygplanet, ropar jag desperat. Då måste du bergis börja om. Och det hinner vi inte.
– Tack pappa, svarar Ville och gör en snabb undanmanöver och låter sitt pekfinger leta sig fram i labyrinten mellan toaborsten och flygplanet.
Pust. Då är han strax ute ur labyrinten… och badrummet. Jag tittar på klockan. Börjar bli riktigt brådis nu om vi ska hinna till skolan i tid. Då händer det som bara inte får hända. Villes pekfinger halkar på en blöt fläck på golvet precis bredvid toaletten. Jag väljer att inte spekulera i vilken sorts vätska fläcken består av, men med tanke på dess geografiska placering har jag mina aningar.
– Åh nej pappa, jag halkade av labyrintbanan.
Typiskt. Då måste han ju börja om från början. Och så var tre minuter till bortkastade. De får vi bergis aldrig igen.
– Nu måste jag börja om från början igen, informerar Ville.
– Misstänkte det, svarar jag.
Det tar till slut Ville en kvart att komma ut ur labyri… badrummet. Nu är det bråttom till skolan, till och med asbråttom faktiskt. Vi slänger på oss kläder och skyndar oss ut ur huset.
– Skynda skynda, ropar jag på samma intensiva vis som Gunde Svan brukar heja på sina fångar på fortet.
Ville stannar upp i trappan utanför huset och tittar ned på den.
– Pappa, har du tänkt på att trappan egentligen inte är en trappa utan en labyrint.