En fråga om storlek

På väg till skolan imorse ser vi en dam som är ute och går med sin Grand Danois. Felix tittar mycket noga på det promenerande paret. Att döma av hans rynkade panna är det något som bekymrar honom, något som han måste få svar på. Han tittar sig runt för att hitta någon klok människa att fråga, men när han inte hittar någon sådan så frågar han istället mig.
– Pappa, är det hunden som är stor eller tanten som är liten?

Rena rama grekiskan

När Mamman och jag har en hemlis eller överraskning för Felix och Ville så pratar vi engelska om de råkar vara i närheten. Allt för att de inte ska förstå vad vi pratar om.
Nu på morgonen blev det en snabb engelsk konversation om en sak som Felix och Ville inte ska få reda på riktigt ännu. Ville lyssnar intresserat när han hör oss prata. Han förstår att det är något spännande ämne som avhandlas eftersom vi snackar engelska, men han förstår såklart inte vad vi pratar om. Han kliver fram till oss och knackar oss på benen.
– Nu går jag i skolan och när jag har gjort min första engelskaläxa så kommer jag att förstå vad ni säger. Så då får ni lära er grekiska eller norska istället.
Och så går han tillbaka till sin frukostgröt.

Nämen … en sång tillägnad lilla mig

Felix och Ville meddelar vid frukosten att de skrivit en sång tillägnad mig. Fast de använder inte ordet ”tillägnad” för det vet de inte vad det betyder. De säger ”låten handlar om dig pappa”. Och så fnittrar de.
Jag blir stolt. Rörd. Tagen. Känslosam. Mina söner har skrivit en låt. Till lilla mig. Om lilla mig. Jag har världens bästa söner. Tveklöst. Det är verkligen inte alla som får en sång tillägnad sig. Nu ska Felix och Ville få höjd veckopeng med start imorgon.
– Få höra låten då, säger jag nyfiket. Sjung grabbar.
De börjar fnittra igen, men samlar sig till slut och börjar sedan sjunga.
– Du ser ut som en nörd, en jätte jättenörd, och du går som en nörd, en jätte jättenörd.
Jag tittar allvarligt på dem. Deras fnitter antar nya oanade höjder. Tanken om höjd veckopeng försvinner snabbt ur mitt huvud, den snygga tonartshöjningen på slutet till trots.
Hur responderar man på en sådan sång?
– Dags att åka till skolan. Hoppa in i bakluckan.

Riktig mat

Felix, Ville och jag drar till ICA efter skolan och köper pannkakor. Riktiga karlar äter nämligen pannkakor. Så ofta de kan. Med sylt på. Som läggs ut på pannkakan så det blir ett glatt ansikte som tittar upp på en från tallriken. Detta toppas med vaniljglass på pannkaksansiktets näsa. Såklart.
Innan vi hunnit starta med pannkaksmiddagen får Felix spontanbesök av sin kompis S. Vill S kanske äta pannkakor med oss? Ja, det vill han. Men han måste kolla med mamma först. Ring Ring. Mamman säger okej.
Strax efter S ankomst dyker D upp. Han har råkat cykla förbi. Vill D kanske äta pannkakor med oss? Ja, det vill han. Men han måste kolla med mamma först. Ring Ring.
– Hej mamma. Är det okej om jag äter pannkakor hos Felix så kommer jag hem och äter riktig mat sedan?
Riktig mat?! Och jag som alltid trott att det är pannkakor som är riktig mat och all annan mat är fuskmat.

En dag på loppmarknad

Felix och Villes största önskan är att få ett Playstation 3. Har förklarat att ett sådant kostar en massa pengar. För att ha råd med det krävs inte bara att veckopengen sparas, utan att andra sidointäkter dessutom börjar genereras. Annars hinner både Playstation 4 och 5 komma ut innan de samlat ihop tillräckligt med pengar.
Efter att ha avfärdat deras omedelbara krav på höjd veckopeng kommer vi gemensamt fram till att snabbaste sättet att tjäna pengar är att sälja gamla leksaker på vår lokala loppmarknad.
Sagt och gjort, Felix och Ville finkammar sina rum på pussel, bilar, gosedjur, svärd, böcker, hattar, suddegummin, vattenpistoler, Nalle Puh-mattor, plastkameror, trollstavar och en massa annat. Jag ber Ville lägga tillbaka sitt väl använda täcke då jag inte anser att möjligheterna att få det sålt är så stora. Vi lyckas till slut fylla fem flyttkartonger med gamla leksaker.
Mot loppmarknaden!

Solen skiner. Framför oss på bordet vimlar det av leksaker, alla mycket noga prismärkta. Felix och Ville står bakom bordet och bevakar sina tillgångar. De har varsitt pengabälte på sig. Det har nämligen riktiga affärsmän. Och så börjar kunderna ramla in.
Affärerna går strålande. Ett munspel för fem spänn. En plastpåse med 25 bilar för trettio kronor. Ett gosedjur för fem kronor. Ett gosedjur till för fem kronor. Felix och Ville byter leksaker mot pengar som de stoppar ned i pengabältena.
– Har ni några dinosaurier, frågar en liten pojke.
– De är slut, men jag ska kolla på lagret om vi har några fler, säger Felix och går till lagret, dvs bakluckan, och tittar efter. Tyvärr, meddelar han. Men vi har extrapris på pussel idag.
Efter ett tag har det blivit lite stökigt på bordet så Felix och Ville börjar städa upp. Ordning och reda är A och O när man driver butik. När Ville städar bland gosedjuren ser jag plötsligt hur han lite försiktigt gömmer ett gosedjur under tröjan, och så går han lite lojt och avslappnat – som om han vore ute på söndagspromenad, vilket han ju faktiskt är – till bakluckan och lägger in gosedjuret. Detta upprepar sig ett par gånger. Till slut måste jag fråga vad han håller på med.
– Krokodilis och leopardis och hundis sa att de ville stanna kvar hos mig, förklarar han.
– Men Ville, vi skulle ju sälja dem för att få pengar till ett Playstation.
Han står tyst och tittar på mig.
– Vad kostar de?
– Fem kronor styck, det är vad du och Felix bestämde att alla gosedjur skulle kosta.
Han drar upp dragkedjan på sitt pengabälte och plockar upp tre stycken femkronor.
– Då köper jag dem av mig själv, säger han och räknar femkronorna. En, två, tre.
Och så lägger han tillbaka de tre femkronorna i pengabältet och drar igen dragkedjan. Affären är avslutad. Han lämnar mig vid bakluckan och går tillbaka till Felix. Jag blir kvar vid bakluckan en lång stund för att försöka reda ut i mitt huvud vad som just hände.

Väl hemma lägger vi ut alla enkronor, femkronor, tjugosedlar, femtiolappar och hundralappar på köksön. Vi har sålt leksaker för 1821 kronor. Det räcker ju till ett halvt Playstation. Lyckan är total. Men Ville ser ändå lite bekymrad ut.
– Vad är det, frågar jag.
– Jag är sur.
– Varför?
– Vi var på en loppmarknad, men jag såg inte en enda loppa. Världens sämsta loppmarknad alltså. Den borde byta namn.

Men va fan…

– Okej ra.
Jag har stått emot i flera år, men nu går det bara inte längre. Jag går till slut med på att byta ut den gamla hederliga kolgrillen mot en gasoldito. Jag har förklarat till samtliga berörda familjemedlemmar att det tyvärr kommer innebära slutet på våra grillaftnar, för jag kommer aldrig någonsin att våga starta en gasolgrill. Den kan ju explodera när man minst anar det. Gasolgrillar är ju livsfarliga. Det vet väl alla. För det har jag läst i Expressen. Tror jag. Eller så har jag hittat på det. Men sant är det i alla fall.

Nåja, till Rusta skickas jag i alla fall iväg med en utriven pappersbit ur deras reklamblad i handen. Jag håller pappersbiten framför mig och hittar efter en stunds letande en gasolgrill som matchar bilden på pappersbiten. Den ser väl lagom stor ut. Antar jag. Fast egentligen vet jag ju inte vad lagom är för en gasolgrill. Min relation till just gasolgrillar är nämligen lite svalt. Frågar en expedit var jag kan hitta den aktuella grillen ifråga. På ta-själv-lagret säger hon. Går dit och letar rätt på den. Den ligger högst upp på hyllan, långt ovanför där mina händer slutar när jag sträcker dem rakt upp i luften. Helt utom räckhåll. Men va fan…
Börjar klättra på de nedre hyllorna för att nå upp. Lyckas. Tar tag i lådan. Tung som fan. Drar och drar. Svettas. Lådan når till slut punkten då den börjar falla över hyllkanten. Håller händerna under lådan. Händerna halkar på den glatta kartongen. Gulp. Lådan börjar glida fort. Väldigt fort. Men va fan…
Hoppar ned på golvet. Lådan följer efter. Trycker snabbt fast den med magen mot nedre hyllan innan den dunsar i marken. Lådan stannar. Pust. Där fick du lådjävel. Skjuter den framför mig på golvet mot kassan. Ska verkligen gasolgrillar vara så här tunga?
Betalar och fortsätter skjuta den framför mig. Det går bra ända tills affären upphör och parkeringsasfalten tar vid. Tvärstopp. Lådan stannar, men inte jag. Ramlar över lådan. Men va fan…
Lyfter upp lådan lite och skjuter in min ena fot under den. Tar tag i lådan och lyfter foten och därmed också lådan. Och så tar vi ett myrsteg framåt; jag, lådan och foten. Och ett till. Och ett till.
En kvart senare är jag framme vid bilen med enorm värk i höger fot. Tittar på bakluckan. Det var väldigt vad den satt långt upp från marken. Det har jag aldrig tänkt på tidigare. Öppnar bakluckan och böjer mig ned för att få upp lådan. Orkar inte. Och får inget grepp om den hala kartongen. Men va fan…
En gubbe med solhatt står och tittar på mig en lång stund. Till slut kommer han fram till mig.
– Ta tag i handtagen så är det lättare att lyfta, säger han och pekar på två hål på vardera sidan i lådan som man kan sticka in händerna i.
Jävla besserwisser. Stoppar dock in händerna och lyfter. Hur lätt som helst. Men va fan…

Väl hemma öppnar jag lådan och upptäcker till min totala skräck att den inte är ihopmonterad. Men va fan…
Hur ska jag kunna grilla korv och majskolvar på den om den är i en massa lösa delar? När jag frågade expediten var den ihopmonterade grillen framför mig på butiksgolvet fanns så sa hon ”på ta-själv-lagret”. Hon sa ingenting om att den inte var ihopmonterad. Känner mig lurad. Och frustrerad. Och hungrig. Grillad korv och majskolv hade varit gott. Tittar på alla lösa delar. Det är ju hur många som helst. Det här kommer jag aldrig att få ihop. Känner jag någon arbetslös civilingenjör som jag kan ringa?
Fem timmar senare har jag till slut fått ihop den. Någorlunda. Benen har satts på åt fel håll så jag är nu ägare till världens enda kobenta gasolgrill. Och sju skruvar samt två svarta plastgrejer blev över, men det gör inget. Nu har vi i alla fall en gasolgrill. Som jag inte vågar starta. Men jag måste våga starta den. Detta är ju löjligt. Jag är ju en vuxen man. Typ.
Tittar på de tre olika reglagen på grillen. Det är det mittersta man ska skruva på först står det i instruktionsboken. Jag måste våga vrida. Fast det är livsfarligt. Tar ett djupt andetag. Vrider assnabbt mittenreglaget åt höger och springer sedan iväg bakom ett plank och duckar. Inte ett skit händer. Inte den minsta lilla explosion. Går fram till grillen. Stendött. Vrider en gång till. Denna gång lite långsammare. Ingenting. Vrider igen. Bara tyst. Men va fan…
En sista vridning av reglaget. Då händer det. PANG! Värsta smällen. Jag hukar mig ned och skyddar huvudet med händerna. Felix dyker upp bakom hörnet iförd sin cowboyklädsel som vi köpte på High Chaparral i somras. Han siktar med sin pistol och trycker av. PANG! Aha, knallpulver. Pust.
Jag informerar Mamman och Felix och Ville att gasolgrillen tyvärr inte funkar, och så muttrar jag irriterat något om att vi skulle ha behållit den gamla pålitliga kolgrillen. Jag avslutar med en variant på ”Vad var det jag sa?”.
Mamman undrar lugnt om jag vridit på gasolkranen. Vilken gasolkran? Vad snackar hon om? Hon tittar på grillen och undrar var själva gasolbehållaren är. Va? Är det inte bara att starta grillen? Är inte gasolen liksom inbyggd på något vis? Men va fan…

Tillbaka till Rusta. En gasolbehållare tack. Kostar som tre grillar. Men va fan…
Och så hem igen. Hur ska man veta vilka delar av den gasoltransporterande gummislangen som ska på vart på grillen och gasolbehållaren? Kanske inte spelar någon roll. Trycker bara dit de tre ändarna på måfå. Nu får det vara nog.
Provar att vrida på mittenreglaget igen. Magi. Mirakel. Eld kommer fram och visar sitt brända ansikte. Yes baby. Grillen är igång. Jag är ett geni. Vrider på de andra två reglagen också. Jävlar vad varmt och mysigt det blir. Här ska grillas. Går glad in till kylskåpet. Hittar varken korv eller majskolv. Öppnar frysen. Ingenting där heller.
– Var är korvarna och majskolven?
– Vi har varken korv eller majskolv hemma. Och inga hamburgare heller. Du får åka och köpa.
Men va fan…

Sjukt begåvad kille

I bilen på väg till skolan nu på morgonen spelar radion “Amazing” med den skuttande melodifestivaldockan Danny Saucedo. Felix känner naturligtvis ögonblickligen igen låten och artisten.
– Pappa, det här är Danny. Han är bara sjukt begåvad.
Så var det ännu en gång bevisat – Felix har humor.

Dags för “Vem kan vara vaken längst”-tävling

Felix tycker att det dags för en ”Vem kan vara vaken längst”-tävling på söndagskvällen. Men… vilken dålig tajming. Det är ju söndag. Vi ska ju upp tidigt på måndagsmorgonen. Men jag är inte den som är den när det gäller en tävling. Let’s go.
– Jag ska vara vaken till tio, hotar jag med.
– Jag ska vara vaken till elva, kontrar Felix.
Ville tittar på oss och ler.
– Jag ska vara vaken tills jag somnar, säger han resolut och lägger armarna i kors över bröstet.
Det känns på något vis som Ville redan har vunnit tävlingen.

Svärandets ädla konst

Felix, Ville och jag sitter och tittar på OS-semifinalen i handboll på fredagskvällen. Matchen tar slut och Sverige vinner och går vidare till OS-final.
– Jävlar vad härligt, skriker jag rätt ut i luften.
Felix och Ville tittar allvarligt på mig.
– Pappa, du svärde, säger Ville.
– Då får du en minusöl, lägger Felix till helt korrekt, för sådan är vår regel – svär jag får jag en minusöl på helgransonen, svär Felix eller Ville får de ett minusgodis på lördagsransonen.
Typiskt. Varför skulle jag svära just nu? Det är ju fredagskväll. Jag vill inte ha en minusöl. Hur ska jag komma ur det här? En regel är trots allt en regel. Jag funderar, och kommer till slut på en tänkbar lösning på minusölscenariot.
Om jag erbjuder Felix och Ville att säga varsin svordom så skulle vi väl kunna kvitta bort min svordom tycker jag. Jag skulle inte få någon minusöl och de skulle få svära varsin gång utan att få minusgodis. Win win liksom. Jag presenterar mitt förslag för dem. De godtar förslaget ögonblickligen. Ingen som helst tvekan.
Vi bestämmer att upplägget är så att jag mycket exalterat ska ropa ”SVERIGE ÄR I OS-FINAL” varpå de kommenterar med valfri svordom insatt i en mening. Felix ska börja. Jag ställer mig upp framför TV’n.
– SVERIGE ÄR I OS-FINAL, ropar jag.
– Fy fan vad gött, skriker Felix glatt och börjar skrattande hoppa  upp och ned och klappa i händerna.
– Bra Felix, säger jag. Då är det Villes tur. Är du beredd Ville?
– Ja.
Jag harklar mig.
– SVERIGE ÄR I OS-FINAL, ropar jag.
– Skit också, skriker Ville glatt och börjar skrattande hoppa  upp och ned och klappa i händerna.
Jag gör där och då en mental notering om att jag måste ha en ordentlig genomgång med Ville hur man lämpligast använder sig av svordomar i det dagliga livet för att få ut maximal effekt av det fula ordet ifråga.

Lösning på koncentrationsproblem

Man hittar mycket intressant i bilen när man tittar runt.
En fotboll från Statoil. En halväten ostburgare från McDonalds. Ett glasspapper från GB. En gosedjursdelfin från Kolmården. En använd pappersservett från näsan. Ett par läsglasögon från kökslådan (aha, det är här de är). En filt från landet. Ett trasigt CD-fodral från Saltkråkan. Ett barn från huset (Hej Felix). Ett barn till från huset (Hej Ville). En blyertspenna från IKEA. En Kobratelefon från garaget. Ett tuggummipaket från Hubba-Bubba.
– Ni får inte ta med Hubba-Bubba tuggummit till skolan, säger jag dentalt korrekt när jag skjutsar Felix och Ville till skolan på fredagsmorgonen. Man får inte ha tuggummi i skolan.
– En del får det, säger Felix.
– Vilka då?
– De som har koncentrationssvårigheter. Fröken har sagt att det är okej att tugga tuggummi om det hjälper en att koncentrera sig på matte och sånt.
– Är det sant?
– Ja.
Det blir tyst en stund. Sedan tar Felix till orda igen.
– Pappa. Jag har väldigt svårt att koncentrera mig i skolan.