Det är inte lätt att hålla reda på vem som gör vad

Ville kommer ut i köket och ser uppspelt ut. Jag ser att han har något mycket viktigt att berätta.
– Pappa pappa, vet du vad mamma gjorde igår? Hon skulle diska ett glas, ett sånt där fotbollsglas som jag dricker choklad ur, och när hon diskade så gick glaset sönder. Tokigt va? Glassmulor överallt.
– Men Ville, det var ju jättemärkligt. Jag gjorde ju exakt samma sak för ett par dagar sedan. Då slog jag sönder ett fotbollsglas när jag skulle diska.
Ville tittar förbryllat på mig en lång stund.
– Jaaa… visst ja, säger han släpigt. Det var ju du.
Och så springer han iväg från köket.
– Mamma mamma, vet du vad pappa gjorde igår? Han skulle diska ett glas…

Golvet som inte är ett golv

Står i badrummet med Ville som så många morgnar förut. Vi har borstat tänderna, sköljt med Flux, tvättat händerna, piffat till frisyrerna. Kort sagt, vi är redo att lämna badrummet och möta en ny dag.
Ville kliver ned från sin vita plastpall, men han börjar inte som brukligt att gå över golvet för att komma ut ur badrummet. Han står bara still och tittar ned på golvet och dess terrakottafärgade golvplattor.
– Har du tänkt på att golvet egentligen inte är ett golv utan en labyrint, säger han.
Vad fan snackar han om tänker jag, men jag säger det inte för jag vore just en snygg förebild om jag började svära redan vid halvåttatiden på morgonen. Dessutom vill jag ju inte riskera att få en minusöl (det är ju trots allt fredag) på grund av det grova morgonspråket.
– En labyrint, frågar jag fritt från dåliga språkinfluenser.
– Just det pappa. Kolla på alla streck mellan plattorna. Det är ju värsta labyrinten. Och den måste jag följa för att komma ut ur badrummet.
– Eh… jaha.

Och så sätter han sig ned på golvet och börjar föra höger pekfinger längs med strecken mellan golvplattorna. Han för fingret framåt och är så när halvvägs genom badrummet när hans pekfinger upptäcker att en plastbåt helt oförklarligt kört fel och hamnat på golvet och sålunda stoppar upp all labyrintverksamhet. Typiskt. Då måste han ju börja om från början. Tre bortkastade minuter som vi aldrig får igen.
Han startar om vid handduken på golvet, tar en helt ny väg för att undvika plastbåten, men vad hjälper det när något pucko ställt ut en toaborste mitt i labyrinten. Typiskt. Då måste han ju börja om från början. Ytterligare tre bortkastade minuter som vi aldrig får igen.
Okej, tredje gången gillt. Då kör vi. Pekfingret förs försiktigt och lugnt fram längs strecken. Att undvika den vilsna båten och den ditställda toaborsten är prio ett. Han lyckas bra. Han undviker båten med en snabb manöver till höger och sedan en lika snabb manöver åt vänster för att inte stoppas av toaborsten. Yes. Han är på gång. Men… nej vänta… helvete också… det verkar inte bättre än att någon landat en Boeing 747 strax bakom båten. What are the odds liksom. Jävla söndagspilot.
– Ville, sväng åt höger snabbt så du inte krockar med flygplanet, ropar jag desperat. Då måste du bergis börja om. Och det hinner vi inte.
– Tack pappa, svarar Ville och gör en snabb undanmanöver och låter sitt pekfinger leta sig fram i labyrinten mellan toaborsten och flygplanet.
Pust. Då är han strax ute ur labyrinten… och badrummet. Jag tittar på klockan. Börjar bli riktigt brådis nu om vi ska hinna till skolan i tid. Då händer det som bara inte får hända. Villes pekfinger halkar på en blöt fläck på golvet precis bredvid toaletten. Jag väljer att inte spekulera i vilken sorts vätska fläcken består av, men med tanke på dess geografiska placering har jag mina aningar.
– Åh nej pappa, jag halkade av labyrintbanan.
Typiskt. Då måste han ju börja om från början. Och så var tre minuter till bortkastade. De får vi bergis aldrig igen.
– Nu måste jag börja om från början igen, informerar Ville.
– Misstänkte det, svarar jag.
Det tar till slut Ville en kvart att komma ut ur labyri… badrummet. Nu är det bråttom till skolan, till och med asbråttom faktiskt. Vi slänger på oss kläder och skyndar oss ut ur huset.
– Skynda skynda, ropar jag på samma intensiva vis som Gunde Svan brukar heja på sina fångar på fortet.
Ville stannar upp i trappan utanför huset och tittar ned på den.
– Pappa, har du tänkt på att trappan egentligen inte är en trappa utan en labyrint.

En fråga med fart i

Efter avslutad frukostgröt är det dags för Ville att reda ut en fråga som nog har gäckat honom i säkert trettio sekunder.
– Pappa, vad heter prutt på engelska?
– Fart.
– Hur låter en prutt på engelska?
Jag gör ett klassiskt pruttljud med munnen.
– Det låter ju likadant som på svenska.
– Just det.
– Men det heter ju inte samma sak som på svenska.
– Just det.
– Konstigt.

Det konstiga med skor

En bilresa är ett utmärkt tillfälle att ventilera och diskutera världsliga saker.
– Vet du vad som är konstigt med skor, frågar Ville från baksätet på väg till skolan.
– Nej, ingen aning, svarar jag.
– Det är att när skorna är nya så vill man inte ha några fläckar på dem, så då torkar man bort en fläck direkt när den hamnat på skon. Men när skorna har blivit gamla så struntar man i om det är fläckar på skorna. Då bara leker man vidare. Visst är det konstigt?
– Det har du faktiskt rätt i. Det har jag inte tänkt på tidigare.
– Samma sak med en ny jacka.
– Och byxor, säger jag.
– Nä, inte alls pappa. Bara skor och jackor. Nya byxor får bli smutsiga direkt om de vill.
– Jaha… Så vad torkar du bort alla nya skofläckar med då? Har du med dig en handduk eller…?
– Nej, jag torkar bort skofläckarna med den del av jackan som är precis ovanför där händerna tittar fram.
– Men då blir ju jackan smutsig.
– Det gör inget.
– Inte? Men du sa ju just att det där med fläckar gäller både nya skor och nya jackor.
– Jag vet, men jag har inga nya jackor. Alla mina jackor är gamla. Så de kan bli smutsiga.
– Jaha… så praktiskt. Men om du skulle råka ha både nya skor och en ny jacka. Hur skulle du då få bort fläckar från skorna?
– Då skulle jag ta Felix jacka.

Ett sorts moraliskt stöd

Ville och jag ska ner till husläkaren på morgonen och ta varsin fästingspruta, eller “vaccination mot TBE” som är den mer korrekta benämningen.
Att ta en spruta är då rakt inte särskilt roligt, det vet minsann Felix som redan tagit sin fästingspruta för flera veckor sedan. Så som den omtänksamma kille han är erbjuder han sig att vara moraliskt stöd till Ville och mig. Ville tackar förtjust Ja till storebrorsans generösa erbjudande, han behöver allt sprutstöd han kan få. Jag tackar också Ja, dock inte lika entusiastiskt som Ville. Jag är nämligen inte riktigt säker på att Felix är rätt person att ge moraliskt stöd i just en situation som denna. Mina aningar blir snabbt bekräftade.
– Ville, säger Felix när vi satt oss tillrätta i väntrummet. Jag är alldeles pirrig i hela kroppen fast det inte ens är jag som ska få en stor spruta instucken i armen. Eller rumpan.
Ville tittar oroligt på Felix och sedan på mig. Jag tittar allvarligt på Felix och försöker med illa dolda munrörelser få honom att förstå att det där kanske inte var det allra bästa sättet att stöda sin lillebror. Felix viskar ”Okej” till mig, och i ett försök att gottgöra allt och rädda upp situationen och samtidigt peppa Ville så säger han:
– Ville, det kommer faktiskt inte göra så hemskt ont. Det kommer att göra ont, såklart, men inte så hemskt mycket. Tror jag i alla fall.
Ville flyttar på sig så han slipper sitta bredvid den moraliskt stödande brodern. Han ger Felix en lång blick när han går och sätter sig i en stol mittemot. Jag ger Felix min mobiltelefon så han kan spela spel och för ett litet tag glömma bort att han är ett moraliskt stöd. Vi sitter alla tysta i tio minuter.
– Ville och Hans, ropar en läkare.
Ville och jag reser oss. Vi har kommit överens om att Felix ska stanna kvar i väntrummet.
– Ville, ropar Felix efter oss. Be att få sprutan i vänster arm annars kommer du inte kunna rita på hela dagen med din högerarm, för armen du tar sprutan i kommer att domna bort och hänga och slänga som ett hopprep.
Jag puttar snabbt in Ville i läkarens rum och hoppas att han inte hörde allt av vad Felix sa.
Fem minuter senare kommer vi ut. Ville tror inte på mig när jag säger att han faktiskt fick en spruta, för enligt honom kändes det ju ingenting. Han river bort plåstret på armen. Inget blod alls. Är jag verkligen säker på att han fick en spruta? Men oavsett om han fick en spruta eller ej så har det varit en mycket lyckad morgon för Ville, det meddelar han glatt, om än i andra ordalag. Inte bara har han en glass tillgodo ikväll som belöning för väl genomförd sprutaktion, han fick ju dessutom välja en leksak ur läkarens leksakslåda.
Sämre kan ju faktiskt en måndagmorgon börja.

Zombie eller vampyr – det är frågan

Ville ska på Halloweenparty idag. Men vad ska han klä ut sig till? Det är ju jättesvårt att bestämma sig. Zombie eller vampyr. Båda är ju ascoola, men man kan ju bara vara en av dem, det begriper väl vem som helst. Zombie eller vampyr. Zombie eller vampyr. Zombie eller vampyr. Hmm…  det här var inte lätt.
– Du kanske ska vara pirat, föreslår jag kreativt.
Ville tittar på mig utan att svara. Jag hatar när han gör det. För när han inte svarar betyder det att jag har sagt något så oförklarligt korkat att det inte ens är värt att ödsla ord på.
Han tittar ned i sin utklädnadslåda. Det gör jag med. Jag får syn på hans Darth Vader-dräkt.
– Darth Vader då, föreslår jag. Star Wars är ju fränt.
Sa jag fränt? Hur gammal är jag egentligen? Och Ville vet ju inte vad fränt är. Han är ju sex år, inte femtiosex.
– Star Wars är ju fett grymt, korrigerar jag mig själv.
Då händer det igen. Han tittar på mig utan att yttra ett ord. Fan också. Att jag inte lär mig. Håll tyst Hasse. Låt Ville ta beslutet – zombie eller vampyr.
– Nu har jag bestämt mig, säger han till slut med en blandning av glädje och lättnad. Jag ska vara vampyr.
– Varför då?
– För en zombie går ju med raka armar framför sig hela tiden och det kommer bli jättesvårt för mig att äta tårta med raka armar. Jag kommer aldrig lyckas få skeden till munnen då. Men en vampyr kan äta hur mycket tårta som helst.
– Fast en vampyr gillar ju inte tårta. En vampyr gillar ju bara blod. Människoblod.
– Men tårtan kanske är gjord av människoblod. Det kan väl inte du veta heller, dumma pappa.
– Jag skulle vara zombie om jag var du, Ville. För även om en zombie har raka armar så måste den faktiskt äta, annars dör den ju.
-Pappa, zombies är redan döda. Lär du dig ingenting på jobbet?
En halvtimme senare är det dags att gå iväg till kalaset. Ville har inte lyckats hitta varken huggtänder eller låtsasblod, så han går trots allt iväg som zombie. Men han är mycket noga med att påpeka att just den art av zombie han representerar faktiskt kan böja på armarna.

Öppet brev till mig själv

Hej Hasse,

Kände att jag bara måste skriva ett brev till mig. Jag vill bara uttrycka min beundran över att jag alltid ställer upp för mig. Det finns ingen som är så bra på att ställa upp för mig som just jag.
Är det dags för mig att kliva upp på morgonen så ställer jag upp och gör det, visserligen med lite gnäll, men dock. Är det dags för mig att åka till jobbet så ställer jag upp och gör det, oavsett hur kallt och ruggigt det är ute. Är det dags för mig att käka korv och potatis så ställer jag upp och gör det, även om jag egentligen känner för pannkakor med obscena mängder sylt på. Är det dags för mig att gå på muggen så ställer jag upp och gör det, inte bara av sanitära skäl utan helt enkelt för att jag inte skulle kunna tänka mig att inte ställa upp i just en sådan situation.
Det är inte klokt vad jag ställer upp hela tiden. Hur orkar jag?

Ibland ställer jag också upp på att inte ställa upp. Är det dags för mig att ta beslutet att inte ställa upp på att börja träna så ställer jag alltid upp på det.
Och har jag drabbats av någon motgång under dagen så ställer jag alltid upp för mig när jag på kvällen vill trösta mig med Coca-Cola och vaniljglass ihopgeggat till en osalig sörja i ett högt glas. Eller så ställer jag upp på att börja kittla mig själv för att det ska bli lite roligare. Jag är nog världens bästa ställauppare.

När Felix, Ville och jag ska spela Den Försvunna Diamanten så ställer jag alltid upp på att lägga ut brickorna med diamanter och rubiner och rövare på spelplanen, för annars skulle jag ju inte kunna fuska vilket är en förutsättning för att jag ens ska ha en chans att kunna vinna över Felix och Ville.
Gud vad jag ställer upp för mig från morgon till kväll. Var får jag all ställauppenergi ifrån? Jag är verkligen en riktigt bussig kille, en sån som alltid ställer upp för mig i alla väder. Hur skulle jag klara mig utan mig?

Hasse, lyssna inte på vad alla andra säger om att tvätta bilen med jämna mellanrum. En smutsig bil är också en bil, bara lite smutsigare. Men det kan ha sin charm. Om man gillar smuts.
Och ett staket med avflagnad färg är faktiskt pittoreskt. Att staket ska vara nymålade mest hela tiden är bara ett kommersiellt påhitt av Beckers. Precis som Halloween, fast det var kanske inte Beckers som hittade på just Halloween, men ett kommersiellt påhitt är det i alla fall. Ja, du vet vad jag menar Hasse. Gå inte på den enkla helt enkelt.

Nej, nu måste jag avsluta det här brevet. Jag vill nämligen ha en isglass och se på ”Krokodiljägaren” på TV, och det har jag lovat mig själv att jag ska ställa upp på.

Tack Hasse, för att jag alltid ställer upp för mig. Mig kan jag lita på.
Nu får jag ha det så bra, och sköt om mig.

Hälsningar
Min vän Hasse

Det här med tidsuppfattning

Felix och Ville har en alldeles egen uppfattning av tid. Alltså, de begriper själva begreppet tid, att klockan går framåt och att man då per automatik lämnar tid bakom sig samtidigt som man har ny tid framför sig. Men deras uppfattning av tid är ärligt talat helt uppåt väggarna.
– Det är fem minuter kvar tills vi ska åka till skolan, kan jag säga.
Varpå de helt rationellt svarar:
– Bra, då hinner vi spela ett par matcher Fifa 13 på Playstation”.
– Nej, på fem minuter hinner ni knappt få på er en sko.

Jag önskar att jag hade samma optimistiska tidsuppfattning som de har. Det vore ju toppen. Tänk vad mycket saker jag skulle hinna med då.
– Hasse, om fem minuter börjar budgetmötet.
– Bra, då hinner jag dra till New York och shoppa lite innan.

Men så ibland slår Felix och Ville till och överraskar med sin tidsuppfattning. Ibland så förvandlas tidsuppfattningen från klandervärd till pedantisk. Detta händer undantagslöst när de vill ha en tjänst utförd.
– Pappa, kan du hjälpa oss att bygga ett slott av alla gamla toarullar och silvertejpen?
– Ja, jag kommer om två sekunder.
– Okej. En. Två. Nu har det gått två sekunder. Varför kommer du inte då?
Klandervärd. Eller pedantisk. Inget däremellan. Sådan är deras tidsuppfattning. Men en dag ska de nog också lära sig att uppfatta tid på ett realistiskt vis. Det är nog bara en tidsfråga.

Tre Ikea-frågor med samma svar

Har spenderat den senaste veckans kvällar med att skruva ihop en garderobserie av märket Pax från Ikea. Fem garderober bredvid varandra. Assnyggt ju. Fyra av dörrarna går utåt. Praktiskt. En av dörrarna gör det inte. Synd. Hur tänkte jag här? Tänkte jag här? Kommer bli jättesvårt att få ut några jackor ur den garderoben. Jag tror Ville ska få den. Han brukar ändå aldrig vilja ha några jackor på sig, han är ju ”varmblodad som en nystekt blodpudding” som han brukar säga när ämnet ”varma kläder” kommer på tal.
När jag står i hallen och beundrar de fem garderoberna så dyker plötsligt tre frågor upp i skallen.
1. Hur fan lyckades jag skruva ihop de här garderoberna egentligen?
2. Vad ska jag göra med alla överblivna skruvar och brickor?
3. Och kommer allting att rasa ihop när det nu råkade bli så vansinnigt många skruvar över?
Det visar sig ganska snabbt att alla tre frågor har exakt samma svar: INGEN ANING.
Ja, det är lite så jag jobbar… utan någon aning.

Uttryck som ger intryck och avtryck

Det senaste året har Ville besvarat frågor och påståenden med följande uttryck; ”Meh”, ”Vem bryr sig” och ”Bla bla bla”. Förutom när han fått frågan ”Vill du ha glass?”. Då har han undantagslöst svarat ”Ja”. Men på alla övriga frågor har han i princip endast använt sig av de ovan nämnde tre uttrycken. Dessa uttryck verkar ha gjort stort intryck på honom vilket sedermera gett ett avtryck i hans sätt att kommunicera.
Men förra veckan hände något. Plötsligt svarade han inte längre ”Meh”, ”Vem bryr sig” eller ”Bla bla bla” på mina frågor. Ja, dra nu inga förhastade slusatser, det var ju inte precis så att han började uttrycka sig normalt. Nädå, det är liksom inte Ville. Men han svarade på ett annat sätt, med en annan fras. Han svarade:
– ‘amen asså seriöst.
På alla frågor och uppmaningar responderade han på just det viset, ofta följt av himlande ögon, och han har fortsatt med det sedan förra veckan.

– Dags att klä på sig nu Ville.
– ‘amen asså seriöst.

– Nu måste du bara gå och lägga dig.
– ‘amen asså seriöst.

– Är du bussig och lägger dina gamla kalsonger i tvättkorgen och inte i fruktskålen.
– ‘amen asså seriöst.

– Vill du ha glass?
– ‘amen asså seriöst. Nä vänta, vad sa du?
– Vill du ha glass?
– Ja. Såklart.
– Då ska du få det. Efter maten.
– ‘amen asså seriöst.

Så där har han hållit på i en dryg vecka. Visserligen skönt att slippa höra ”Meh”, ”Vem bryr sig” och ”Bla bla bla”, men i längden blir ju ”’amen asså seriöst” rätt jobbigt det också. Men jag hade inte behövt oroa mig särskilt mycket. För i morse var ”’amen asså seriöst” som bortfluget. Det var ersatt av ett nytt uttryck.
– Kolla Ville, säger jag exalterat vid frukosten. Jag har fått ett nytt iPhone-fodral. Coolt va?
Ville tittar noga på min mobiltelefon innan han svarar. 
– Gud va ointressant.
Meh?! ”Gud va ointressant” är alltså det nya ”Bla bla bla”. Jag undrar hur länge jag ska behöva höra det innan han kommer på något nytt innovativt sätt att kommunicera med omgivningen.
Och jag undrar var han får alla nya uttryck ifrån. Med tanke på att de två senaste uttrycken inleds med bibliska referenser antar jag att de börjat läsa om religion i skolan och att det är därifrån han hämtat inspiration till de senaste uttryckens inledande ord.